Jag har under de senaste 10 åren lidit av ångest och dåligt mående som uttryckt sig på olika sätt. Har alltid försökt kämpa emot det på olika sätt och förminskat det för mig själv (man blir så van vid att må dåligt) och först nu har jag börjat med en KBT-behandling. Det första min kurator sa till mig är att hon vill att jag ska börja med antidepressiva, Mirtazapin för att vara exakt, men bara tanken att börja mixtra med hjärnans seratoninnivåer får mig att få mer ångest. Jag är rädd för bieffekterna, att jag ska må ännu sämre (även om det så bara är den första månaden). Jag har blivit väldigt utmattad av att må så här dåligt så länge vilket har påverkat min förmåga att orka socialisera mig eller ha ett vanligt 8-timmars jobb. Jag kan vara så trött på morgonen att jag kräks när det är som värst. Och några av biverkningarna av antidepressiva är att man kan bli trött och illamående. Jag vet inte om jag överreagerar och borde ge det en chans men jag kan inte heller låta bli att tänka att det är vården som bara skriver ut mediciner hipp som happ utan att hjälpa en att ta tag i den riktiga anledningen. Jag är ute efter en långvarig lösning för att få ett fungerande liv.
Den senaste veckan har varit extrajobbig. Julen och nyårsafton var väldigt jobbig och jag har knappt lämnat min lägenhet antingen för att jag inte haft någon ork eller för att jag inte vågat visa mig bland folk. Det värsta av allt är att jag blivit mer och mer bitter och irriterad på senaste tiden. Kommer på mig själv med att lägga ansvaret för mitt dåliga mående på mina vänner och min familj och blir besviken när jag upplever att de inte tar mitt dåliga mående på allvar. Känner mig så ensam och svag. Jag är inte säker på vad jag specifikt vill fråga er om mer än kanske ifall någon känner igen sig och har några tips på hur jag kan ändra mina negativa tanke- och känslomönster? Och vad era erfarenheter är av att antingen ta antidepp eller att motstå det?
