För smart för terapi?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Kan kanske känna igen mig i en del av det du skriver- frågan ”vad tänker du/tycker du/vill du?” är inte så intressant när man antagligen inte hade kommit dit om man nu hade kommit fram till det själv, och att höra samma förslag om och om igen blir antingen bara tråkigt och uttjatat, eller riktigt frustrerande (igen, jag hade inte kommit dit om förslaget ”funkat” eller hjälpt nån av de första femtioelva gångerna). Jag har en kontakt sen en tid tillbaka som jag känner ändå hjälper till viss del, och en stor del i att det ändå börjat funka på senare tid är nog att hon börjat ställa mer frågor kring tidigare erfarenheter och orsaker till dåligt mående. Tror väl att hon lite grand insett att bara försöka komma på ”lösningar” på och sätt att hantera problem och symptom då det mesta är idéer jag redan tänkt igenom själv, men är lättare för henne att komma med nya infallsvinklar och idéer kring orsaker än lösningar. Även om jag själv är medveten om att min egna upplevelse av saker är subjektiv, och jag kanske till viss del lärt mig ”erkänna” att saker som hänt inte alltid var mitt fel, så tror jag fortfarande det är lättare för någon utomstående att komma på nya, fler eller bara ”få in” (få en att acceptera) gamla teorier, idéer osv. Jag har helt enkelt lättare att ”acceptera” saker som jag kanske egentligen tänkt själv, men av olika anledningar haft svårt att acceptera? Ledsen att det här bara blev rörigt, men tror iallafall på att en bra samtalskontakt i längden hjälper, och jag hoppas du hittar någon du trivs med igen.

Gud, vad skönt att din nuvarande samtalskontakt kommer med infallsvinklar som är nya för dig! Det är sååå skönt när det händer! Jag är glad för din skull, att du verkar ha hittat rätt.

Tack, jag hoppas också att jag kommer att hitta en ny samtalskontakt. Förra veckan träffade jag en diakon i Svenska kyrkan. Vi pratade en timme, och hon sa att jag får känna efter hur jag vill göra. Jag sa att jag gärna träffar henne ett par gånger till i alla fall, så vi bokade in en ny tid i januari. Jag hoppas att det kan bli bra.

Yes jag ska hålla tummarna för att det går bra med Diakonen

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Yes jag ska hålla tummarna för att det går bra med Diakonen

Tack snälla!

Ytterligare en som hoppas det blir bra här!

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ytterligare en som hoppas det blir bra här!

Tack! <3

Hej,

Gick precis igenom ditt inlägg och alla svar och måste bara säga att jag verkligen kan relatera! Jag har själv haft det problemet att jag legat ett steg före terapeuten och därför inte fått ut något av terapin. För några veckor sen fick jag till och med höra från min terapeut att det blir nog bäst att jag provar att söka hjälp på något annat håll eftersom jag redan hade beprövat och reflekterat över allt på egen hand…känner ganska hopplös och ensam?? Och framför allt orkar jag inte söka hjälp igen eftersom det känns att jag ändå inte kommer att få ut något av det.

Med detta sagt, hoppas jag verkligen att det har gått bra med Diakonen <3

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej, Gick precis igenom ditt inlägg och alla svar och måste bara säga att jag verkligen kan relatera! Jag har själv haft det problemet att jag legat ett steg före terapeuten och därför inte fått ut något av terapin. För några veckor sen fick jag till och med höra från min terapeut att det blir nog bäst att jag provar att söka hjälp på något annat håll eftersom jag redan hade beprövat och reflekterat över allt på egen hand…känner ganska hopplös och ensam?? Och framför allt orkar jag inte söka hjälp igen eftersom det känns att jag ändå inte kommer att få ut något av det. Med detta sagt, hoppas jag verkligen att det har gått bra med Diakonen <3

Skönt att höra att någon känner igen sig!

Vad tråkigt att din terapeut verkar känna att hen inte räcker till. 🙁 Jag tänker att det säkert är ganska frustrerande även för terapeuterna; att vilja hjälpa men inte räcka till. Men tyvärr är det ju så som din terapeut är inne på, att när vi redan har provat alla strategier som EN terapeut kan erbjuda så har vi inget annat alternativ än att söka oss till någon annan.

Jag förstår verkligen att det känns hopplöst och ensamt. <3 Jag har själv upplevt den där hopplösheten och ensamheten när jag gått i samtal. Första gången jag skulle träffa diakonen så var jag jätteorolig att jag skulle få uppleva den känslan igen, men det har faktiskt gått riktigt bra! Vi har träffats fyra gånger hittills, och hon har redan kommit med nya infallsvinklar. 🙂 Jag blev förtvivlad när samtalskontakten inom psykiatrin ville avsluta, för hon var den enda som dittills hade kunnat hjälpa mig, men jag tror faktiskt att jag kanske har hittat en värdig efterträdare i diakonen. 🙂

Det låter som du har tuffa erfarenheter med dej. Att hela tiden ligga steget före handlar om ett stort kontrollbehov. Mycket vanligt bland traumatiserade människor.

Mitt tips är att du hittar en psykolog/psykoterapeut med goda kunskaper inom traumarelaterade åkommor. Är de bra på det de gör kommer de att hjälpa dej släppa kontrollen.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det låter som du har tuffa erfarenheter med dej. Att hela tiden ligga steget före handlar om ett stort kontrollbehov. Mycket vanligt bland traumatiserade människor. Mitt tips är att du hittar en psykolog/psykoterapeut med goda kunskaper inom traumarelaterade åkommor. Är de bra på det de gör kommer de att hjälpa dej släppa kontrollen.

Det handlar inte om att jag medvetet försöker ligga steget före andra människor, utan det är någonting som bara händer. Sedan december går jag i stödsamtal hos en diakon var tredje vecka, och det har varit superbra! Ett riktigt lyft för mig. Hon använder sig inte av någon samtalsmetodik (vilket i stor utsträckning bidrar till att göra ett samtal förutsägbart, då metodiken är lätt för mig att genomskåda) utan säger det hon tycker och tänker. Hon har även en STOR förmåga att tänka utanför boxen, vilket gör att hon faktiskt säger sådant som jag inte har hört förut (eller räknat ut själv) och får mig att reflektera. 🙂

Nu mår jag mycket bättre psykiskt än när jag startade den här tråden, men jag kommer ändå fortsätta att träffa diakonen ett tag till, för det känner jag att jag har behov av.