Bisarr grej..

[Pink Hufehe]

När jag är på samtal med min terapeut som jag haft länge och som jag tycker om.. så känner jag mig dock tvingad att le och låtsas som allt är bra när jag egentligen vill säga att jag vill hoppa framför ett tåg och är totalt under isen.. för att HON inte ska bli orolig eller ledsen. Det är liksom en bisarr grej tycker jag. Jag vet inte om man kan kalla det dålig vård eller en dålig terapeut .. hon bryr ju sig om mig jättemycket. Men det blir ju att det här forumet blir mitt ventilations ställe liksom varför går jag till psykiatrin? – för att sitta och le och småskratta och säga att allt är bra när jag håller på att explodera egentligen? Bisarrt som sagt… nån som känner igen sig?

<3 Ja absolut, känner igen jättemycket nu när du säger det. Kan ångra att man inte tog tillfället i akt och beskrev så rått man bara kunde sin verklighet.

Antar litegrann att det kanske handlar om tillitsbrist om man har haft dåliga erfarenheter att bli avvisad, anklagad eller fått konstig feedback/reaktion när man öppnat sig, vilket gör att man värnar harmonin och kontakten med terapeuten, framför att säga som det är?

Kanske kan du pröva och säga något litet för att bli varm i kläderna?