Utmattningssyndrom

Hej. Kämpar med att acceptera att utmattningssyndrom tar tid, och alla jobbiga symtom som är svårt att komma ihåg att det beror på utmattningen. Känns som jag håller på att bli tokig och skäms så. Har bra stöd från sambo, läkare och kurator men självkänslan är som bortblåst. Stressad av att ha kontakt med FK som troligtvis drar in sjukpenningen snart. Det har gjort mig mycket sämre i stället för den försiktiga förbättringen som var på gång. Är det någon här som känner igen sig?

Svar till mig själv då, verkar inte vara nån mer i samma situation.

Det kommer att bli bättre försöker jag intala mig.

Acceptera att just nu så är det så här men det är inte för evigt.

Någon dag i framtiden så vaknar jag utan stresspåslag, ångest och orealistiska tankar.

Någon dag i framtiden känner jag mig inte sjuk, har ork att leva ett normalt vardagsliv. Kan läsa en bok igen.

Känns väldigt långt borta men det finns ett litet hopp kvar djupt inom mig som jag försöker klamra mig fast vid när de mörkaste tankarna vill ta över.

 

Kram

Just jag har inte varit med om samma sak men du är garanterat ändå inte är ensam om denna situation. Det är inte dig det är fel på utan det är ett samhälleligt strukturfel du beskriver. Fruktansvärt att FK bidrar till att folk får det svårare. Hoppas på att det snart löser sig för dig. Kram.

Tror många gånger att man har svårt att komma tillbaka när man mår psykiskt dåligt just för att man skäms. Skuld och skam orsakar mycket smärta och psykisk ohälsa, men bara att acceptera att det är så just nu och att man vill hitta en väg till ett bättre mående är ett steg i rätt riktning. Ett ljus någonstans i framtiden som man ska lyckas nå fram till. Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas för, tror alla lider av det åtminstone någon gång under sin livstid, och hur djup och allvarlig den blir beror på hur vi handskas med den, erfarenheter och vilket slags stöd vi behöver och får. Och det drabbar alla samhällsklasser, även prinsar, prinsessor, politiker och direktörer.
Kasta bort all skuld och skam, det gör ingen nytta, och fortsätt på vägen du är inne på, det innersta hoppet- att det ska bli bättre, och att du ska få göra allt du önskar när du återhämtat dig igen. Bamsekramar❣️

Hej fina du!

Jag kan absolut relatera till frustrationen att vara sjuk i utmattning och tvingas stå som “stand by” i sitt eget liv. Att vilja framåt – få leva igen – men att inte kunna det. Kan inte på rak arm återge exakt hur länge mitt höll på men kanske var det runt 10 år i varierande grad. Är inte frisk idag heller men för två år sedan prövade jag att arbeta heltid och lyckades otroligt nog med det. Antar att det är kvittot på att man är tillbaka igen.

Det låter klokt att du försöker se ljuset i tunneln igen! Du kommer också komma dit – och du kommer njuta extremt av det som du vet att man inte kan ta förgivet längre.

Vet inte om du är intresserad av hur min tid varit men jag skriver det och så får du välja själv om du vill läsa eller strunta i det 🙂

Det jag gjorde under alla dessa år var någon form av självutveckling. Eftersom jag inte klarade av livet utanför så “passade jag på” att försöka läka mina barndomstrauman, arbeta med mig själv osv. Gjorde den där omtalade “känslomässiga bearbetningsresan” många pratar om.

Tror efter mina erfarenheter av utmattning/depression/psykisk ohälsa att det kan ha gjort mig till en mer empatisk person eventuellt. Ställer mig på de utsattas sida på ett sätt jag inte gjorde i samma utsträckning innan jag själv blev ordentligt utsatt av livets omständigheter. Kan nästan känna att jag nog kan ha blivit en bättre person av det jag varit med om än vad jag kanske blivit om jag istället varit ute på arbetsplatser/hängt med människor och – levt livet. Jag vet inte.

Men jag vet samtidigt verkligen hur det kan kännas med fear of missing out och allt det där. Jag tyckte ofta det var det allra, allra värsta med min utmattning. Försöker ta igen det nu!

Hur känner du om dagarna? Vad är svårast i den här situationen tycker du?

Tack för era fina svar, och det är alltid bra att få höra andras erfarenheter om psykisk ohälsa och livet. Hjälper lite att inte känna skam,för det är så konstigt liksom, jag tycker ju absolut inte att det är nåt konstigt när det gäller andra och vill inte att någon annan ska känna så.

Det ger mig mer hopp när jag läser om din resa till bättre mående, är medveten om att det kommer ta tid.

Acceptans är något jag jobbar med just nu och säkert länge framöver.

Det jag upplever svårt just nu är bl.a balansera min lilla energi varje dag, så fort det blir för mycket så ramlar jag tillbaka två steg ungefär.

Stora kramar till er 😊

 

 

Jag förstår 🙂

Acceptans kan verkligen vara svårt. Speciellt när man så gärna vill framåt. Tror människan kan vara ett vanedjur så man kan lära sig att hitta nya vägar. Minns det som att jag t ex inte klarade av att åka buss för det var så mycket intryck. Med tiden lärde jag mig att blunda under resor och runt för mycket folk – lyssna på musik i hörlurar. Sluta mig från omvärlden. Det gick per automatik. Tvingades göra det hela tiden. Allt för precis som du beskriver det – spara på den minimala energin. Jag tyckte med tiden att det blev lättare att hantera att jag inte klarade mycket. Jag hittade lite andra vägar som sagt. Läste t ex mycket böcker. Satt i solen och njöt av fågelkvitter. Tände mycket ljus. Tog långa bad. Levde ett sk mysigt liv i typ mjuka kläder osv. Det blev ju verkligen en total motsats till hur mitt liv borde ha sett ut med jobb, aktiviteter och allt vad det innebar. Men jag kunde trots allt hitta fantastiska miljöer och må helt ok ibland också. Hoppas du också kommer känna det! Försöker skicka lite pepp.. 🙂

Kram!