Utmattningsdepression på grund av jobbet?

Jag skulle lämna ett dåligt jobb och gå till något nytt, något bättre…

Det gamla jobbet var mer psykiskt än fysiskt påtagligt, en omorganisation försatte en hel grupp utan chef där vi blev styckade och uppdelade på nya chefer som inte ville ha med oss att göra. Jag fick se och höra hur flera blev illa behandlade och diskriminerade och själv började jag bli ordentligt deprimerad. Och jag blev den folk kom till och grät ut. Ingenting kändes funka, ingen lyssnade på oss, ingen ville ens möta oss halvvägs med en teamleader i gruppen. Högsta chefen styrde med järnhand och innan jag hann säga upp mig kom även chefer i min närhet in på mitt kontor och grät. Jag var facklig men det fanns inget jag kunde göra. Inget som skulle ställa allt till rätta igen. Jag kände mig maktlös och nedbruten när jag beslutade mig för att söka nytt jobb. Redan då sa mina vänner att “akta dig nu…det känns som att du är påväg in i väggen” Men jag var fast besluten att byta omgivning skulle ge mig den boost jag behövde och just då kändes det som att jag hade rätt. Innan jag visste ordet av hade jag flera jobberbjudanden på bordet. Jag kunde egentligen välja och vraka. Till slut stod det mellan två jobb. Det ena betalade högre men det andra hade en chef som jag kände att jag stämde så bra med.

Jag valde att gå på magkänslan och ta det jobb med den bra chef som jag upplevde. Mådde så bra under hela tiden som jag längtade att få komma dit. Hade träffat min nya chef flera gånger och det kändes så bra allting. Det kändes som att det var på väg att vända.

Första dagen på nya jobbet säger min nya chef glatt men avslutar lite försiktigt. “Jag är så glad att du är här…! Men just nu är det lite kaos här. Jag vill verkligen inte att du ska säga upp dig” Det var första röda flaggan. Den andra kom lite senare vid tid för fika när min chef sitter i lunchrummet och berättar för alla som sitter där om ett par gnälliga och besvärliga medarbetare som hon har och deras detaljerade omständigheter med sjukdomar och allt. När fikan är slut och hon ska visa mig till mitt blivande kontor tar hon tillfället i akt att varna mig för mina blivande medarbetare, vilka som är svåra, vilka som är tjuriga och vilka som är opålitliga och som jag inte ska lyssna på. Det är den andra röda flaggan. Men jag försöker tänka att chefen kanske har en dålig dag. Att det bara är otur allting. Jag kommer till mitt “nya” kontor och inser till viss besvikelse att det rum som använts som delvis förråd inte har städats eller gjorts iordning sedan jag var där för 3 månader sedan. Det är inte rengjort, det är inte undanplockat på något skrivbord och det finns fläckar av kaffe eller annat på både skrivbord och golv. Jag frågar om det och får flyktiga svar… så jag städar hela rummet och tänker, snäll som jag är “Det gör inget”.

Mina kommande medarbetare kommer in till kontoret och frågar vad jag gör och om jag faktiskt ska sitta där, för de hade ingen aning om det. Trots att första dagen kändes dålig, kändes de kommande ändå betydligt bättre och det gick knappt en vecka eller ett par dagar förrän min nya chef ville satsa mer på mig. Jag blev erbjuden en annan tjänst. En där jag satt mer med henne. En med andra arbetsuppgifter. Det skulle krävas upplärning men det skulle jag få. Det lovades allt. Det var en tjänst som jag hade sneglat på, men aldrig riktigt vågat eller kunnat hoppats på tidigare. Nu blev den tillgänglig då en i gruppen sagt upp sig.  Jag hoppade på tåget och upplärningen började, jag fick åka på kurs och för ett par ögonblick kändes det faktiskt som att det var på väg åt rätt håll ändå för mig men det varande inte länge. Hon som skulle lära upp mig blev plötsligt sjukskriven och lämnade högvis med papper på sitt kontor efter sig. Kursen jag gått för att klara av det, räckte inte till. Jag räckte inte till. För jag hade inte riktigt fått släppa mitt första ansvar där på jobbet och försökte hinna ikapp efter det som den sjukskrivna redan halkat efter. Min nya chef började lägga på mer ansvar, mer arbetsuppgifter. Jag kunde inte längre ta min rast, eller min lunch. Jag gjorde allt kunde för att hinna vara överallt och inte missa något. Jag jobbade från tidig morgon till sen kväll, dag efter dag utan att egentligen vilja förstå att jag höll på att gräva mig en grav. Flaggade efter hjälp men chefen var upptagen eller oförstående. Men jag hann inte med. Mailen översvämmades av meddelanden som jag inte ens hann läsa och än idag nu när jag gått hem vet jag med mig att jag har 50 olästa mail som jag inte hunnit hantera och det ger mig mardrömmar på nätterna.

 

Det smällde aldrig som de säger att det ska göra…. Det bara tog stopp. Jag grät flera gånger per dag. Låste in mig på kontoret och slutade svara i telefonen. Jag kunde inte förmå mig att fortsätta. Undvek folk i korridoren, smög dit och smög hem. Jag orkade inte med alla som frågade mig hur jag mådde. Grät ut flera gånger till chefen och sa att det inte funkade att jag inte orkade och hon försökte hjälpa mig, sitta med då och då och gå igenom det jag inte förstod. Men jag halkade bara mer o mer efter, tillslut kom vi båda fram till att jag borde förflyttas till andra arbetsuppgifter. Skämdes. Jag hade misslyckats kapitalt. Förflyttades men hade inget eget skrivbord, ingen egen telefon i flera veckor. Jag försökte ta mig an mina nya arbetsuppgifter med darrande händer och tårar i ögonen som ville ut. Kunde inte skaka av mig min nya fobi för att svara i telefon. Hann inte med, klarade inte av arbetet och hade fortfarande alldeles för mycket arbetsuppgifter för någon som var så ny. Jag flaggade igen men fick höra så som tidigare när jag flaggat och inte blivit tagen på allvar. “Det löser sig..” Jag gick hem efter jobbet och grät varje dag. Hade mardrömmar om jobbet och tappade livslusten.

Nu är jag sjukskriven och jag känner att allting är mitt fel. Jag är rädd att den enda lärdomen jag kommer ta av det här är att det är fel på mig.. och att jag inte klarar av någonting. Jag gråter när jag tänker att jag måste gå tillbaka till jobbet. Jag gråter för jag känner mig så obrukligt värdelös.

Du är värdefull. Om du hade en vän som var i din situation, vad skulle du säga till henne eller honom då? Skulle du säga till vännen att den var värdelös som inte klarade sitt jobb trots för dåligt stöd? Kan du försöka prata till dig själv som du skulle till en vän? Lite snällare?

Du kanske måste dra lärdomar av detta. Lärdomar som kommer hjälpa dig i framtiden. Kunna säga nej. Jobba mindre och kräva mer samtidigt. Lära dig ta hand om dig själv innan du försöker göra allt för andra.

Träffa läkare och få hjälp med stresshantering. Det finns böcker/ljudböcker om stress och utmattning, du kanske ska skaffa dig mer kunskap? Och träna! Få upp pulsen! Det gör stor skillnad på stressen. En rask promenad på 30 min eller 2X15. Inte det man är mest sugen på som helt knäckt hemma…. Men det är bra rent fysiologiskt mot stressen. Hjärnan och kroppen mår bra av det, och då kommer du känna dig bättre också.

Hoppas du hittar bra stöd!