Hem > Forum > Stress > Utmattning och ångest – höna och ägg

Utmattning och ångest – höna och ägg

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Det är en blandning av utmattning och ångest/oro/stress som fått mig att bli sjukskriven.

    Förra gången det hände fick jag i KBT lära mig att göra allt vad jag verkligen ville göra och stå ut med panikattacker.
    Men nu har jag fått veta att det enbart är vila som gäller för att jag ska bli bra och att jag därför skall undvika stressiga situationer (handla i affären och liknande) även om jag skulle vilja.
    Samtidigt om jag bara gör ingenting blir jag enormt rastlös och då blir ångesten bara värre.
    Hur kan man få balans mellan aktivitet och återhämtning?
    Är det bara att prova sig fram?
    Lite ”lagom” motstånd kanske man ska stå ut med för att inte bli helt passiviserad?

    Önskar att jag hade ett svar.

    Du är inte ensam, jag har haft panikångest i ca 20 år. Lärt mig hantera den.

    Pluggat, jobbat, tagit hand om barn, flyttat, gift mig, levt som vanligt.

    Men 2016 dog en mkt nära vän. Jag brast. Försökte vara stark för hes anhöriga. Som jag alltid varit, den starka trygga.

    Så dog en av mina föräldrar 2017, hela min värld rasade samman.

    Jag fick sådan extrem panikångest, oändlig sorg, kände mig galen och uppstressad.

     

    Min dödsångest slog till för första gången i mitt liv.

    Drabbades av utmattningssyndrom/depression.

    Jag kunde inte ta till mig det utan körde på.

    Tills jag krash de och hamnade på akuten först för en misstänkt hjärtinfarkt sedan en gång till ambulans med blåljus då de trodde att jag fått en stroke. Min utmattning var och är extrem.

    Jag måste vila. Får panikångest av denna svaga kropp som inte orkar något längre.

    Måste ha hjälp med att tvätta håret, duscha etc.

    Jag tror att jag ska dö varje dag, eftersom min kropp inte fungerar och hjärnan är som mos.

    Sömnen är åt skogen.

    Kan inte föra ett samtal längre, inte se på tv, allt stressar upp mig.

    Men det värsta är: Nu då jag har kontakt med psyk, samtal och medicin, så verkar primärvården se mig som ett psyk fall.

    Jag är intelligent, välutbildad men behandlas som mindre vetande då jag går till VC eller akuten.

    ”Går”? Jag åker, kan knappt gå längre.

    Var på akuten i mars då min puls rusade på i 180, smärta i bröstet och andnöd.

    Läste att läkaren skrivit i min journal att jag pratade snabbt och högt att jag hade panikångest. Sedan skickade han hem mig med orden -Ta det lugnt.

    Sa till min man idag att om jag kommer in till akuten med bruten nacke skulle läkarna säga -Det är ååååångest och utmattning hem med dig.

    Att man kan drabbas av en kroppslig sjukdom verkar vården inte tro är möjligt då man lider av ångest och utmattning.

    När det är så att de med psykisk ohälsa faktiskt löper störres risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.

    Har en vän med utmattningsyndrom och ångest. Hon hade så ont i magen att hon skrek.

    På akuten sa de – du stressar upp dig då får du ont i magen.

    Min vän åkte hem med smärtor. Nästa dag ännu sjukare. In igen till akuten. Läkarna uttråkade och suckade.

    Nu hade min vän sin sambo med sig som krävde en ordentlig utredning.

    Min vän hade cancer i livmodern.

    Detta skrämmer och stressar upp mig.

    Ska man behöva dö för att läkarna ska erkänna…ok det kanske inte var ångest och utmattning.

    Sådan oerhört kränkande behandling och bemötande av vården som jag får nu gör mig ännu sjukare.

    Jag är rädd därför att mina ben inte bär mig, jag har tappat massor i vikt, orkar inget och får panikångest av det.

    Varje dag är en kamp.

    Ett svar på din fråga. Ja lite lagom motstånd tycker jag fungerar.

    Nu då jag är så här utmattad blir det: Plocka undan lite tvätt,  vila.

    Tvätta håret, vila. Duscha, vila. Ta en promenad i skogen på svaga ben, vila 2 dagar.

    Jag lät min utmattning gå för långt. Körde på även efter att jag svimmat ute och ramlat ihop inne.

    Så ta det lugnt.

     

    Hade jag inte min man vet jag inte om jag orkat fortsätta…

    Långt och svamligt inlägg. Knr mig så upprörd över att psykisk ohälsa fortfarande är så tabu och ”fult”.

     

    Kram,

     

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.