student till arbetslös?

Jag förstår, jag har också diagnostiserats med dyslexi en gång i tiden (med facit i hand känns det kanske snarare som om jag hade koncentrationssvårigheter). Oavsett, otroligt stressigt att läsa under tidspress! Min upplevelse är att antagningsprov är upplagda för att man ska må dåligt, oavsett hur väl man presterar. Nu kan du bara vänta och se. Jag tycker att du ska vara stolt över att du tog dig dit och skrev oavsett resultatet.

Knepigt med arbetspassen med kort varsel. Jag förstår att det känns tungt och jobbigt att söka jobb kan verkligen vara jättejobbigt. Hoppas du finner energin att fortsätta. En dag klickar det, och då blir det ändring på allt.

Det är inte okej någonstans att säga så till sitt barn. Du är värdefull. Åtminstone trivs jag med att skriva till dig. Jag lägger in i kalendern att jag ska skriva till dig på jul och nyår <3 Sommaren är lite knepigare, men jag kan säkert hitta något rimligt intervall att återkomma på 🙂

Nu ligger det i kalendern <3

Alltid trevligt att träffa en fellow dyslektiker, även om du kanske inte har det 😉

Ja. Har pissiga betyg, 13.75 i merit. Så viste ju att chansen var absolut noll om jag inte gjorde det.

Aaa, chefen la ut nu också att företaget inte har råd med övertid alls just nu. Så blir tufft att återvända till en 50% tjänst under förutsättningarna att jag kanske inte ens kan ta extra pass.

Tack. Ja, har lärt mig genom åren som vuxen att min mamma är en mobbare. Hon har sagt mycket mer. Hon kommer inte få ensamtid med framtida barnbarn! Ingen chans.

Har uppskattat att skriva med dig med! Är väldigt tacksam att du tar dig tiden. Och tack för kalenderbokningen, väldigt fint av dig! kommer hålla mig inne stora delen av sommaren så ”slipper se folk”

Dina sommarplaner inkluderar alltså att slippa se folk? 🤣❤️ Har du några andra planer?

Om betygen inte var ett hinder, vad hade du varit intresserad av att studera då?

Om du bara arbetar 50% har jag förstått det som att extra arbete inte räknas som ”övertid”, utan som ”mertid”, men det kanske inte spelar någon roll för företaget? Tänker att det kanske finns hopp om extra pass i alla fall, du kanske kan skriva och fråga?

Tycker det är så fint att du ser en framtid med barn när allt annat verkar vara så uppe i luften i livet just nu. Hoppas verkligen att du landar i studier och/eller arbete där du trivs och känner dig trygg, att du finner kärleken och att ni får ett liv fyllt av glädje och skratt tillsammans.

Föräldrar är ett helt eget kapitel i livet. Jag beklagar att du inte fått det emotionella stöd du förtjänat under din uppväxt.

Yes. Har vart mina sommarplaner sedan jag flyttade hemifrån. Jobba och undvika folk/ folkfester osv. Mer än så har jag inte planerat i år heller. Ju mer man jobbar desto mindre tid ute/ledig! Hoppas du har roligare planer.

Jag vet inte. Jag vet inte vart jag är påväg eller vad jag ska bli. Viste du det när du var 27?

Ja det är sant. Övertid blir ju att du behöver stämpla ut när du slutar oavsett om du har kund eller inte. Men tror de kommer krama mertiden med. Lägga scheman mer strategiskt så att de minimalt överlappar. Förr var förmiddags passen 7-16 och kväll 12-20.00. Nu ligger det mer 9.30-17.00 och 16.00-20.00. frågade i höstars. Fick svaret att det är tight och 50 blir 50 liksom. Det var ju 8 månader sedan. Och nu detta då. Så blir nog tufft. Men kan hoppas!

Ska adoptera. Allt som är fel på mig är genetiskt ärftligt och kan inte medvetet föra vidare det. Ååå fan vill absolut inte vara gravid. (ska försöka operera bort hela livmodern i framtiden) Men är livrädd att jag inte kommer bli godkänd. Så känns väldigt avlägset. Nog därför jag drömmer om det. För i min värld är drömmar sån som inte kommer förgyllas. men tack oavsett.

ja. De forsätter nu ju. frågar hon hur saker är så säger jag ju att det är tufft med jobb osv. Hon svarar ”det löser sig” och ”det löser sig alltid för dig, det har jag lärt mig”. Så är ingen idé att ens ta upp sånt här. Kunde likagärna pratat med en vägg. Men har lärt mig att det inte är så föräldrar ska bete sig. synd bara att det blev så mycket skada gjord innan jag förstod.

Segt att du inte upplever dina sommarplaner som roliga – är det din subjektiva bedömning, eller är det utifrån vad samhället ”objektivt” anser du borde tycka är roligt/tråkigt?

Finns det inte någonting du skulle tycka var roligt att testa eller uppleva? Ibland känner jag bara att jag vill åka på större marknader i närheten, mest för att vara bland människor, inte nödvändigtvis för att interagera så mycket med dom, även om jag börjat uppskatta det mer de senaste veckorna.

Jag bor ensam med min människorädda hund i ett nybyggt hus på landet. Min sommar kommer till stor del handla om att jobba (jobbar heltid på distans), måla huset en sista vända, isolera övervåningen, anlägga och hägna in en gräsmatta, träna hunden att inte vara rädd för människor och ljud, och att åka på en 10-dagars turné med ett gäng barndomsvänner som sysslat med musik tillsammans i 25 år. Jag kommer inte hinna med allt det, men jag har att göra i alla fall. Tråkigt bara att de flesta aktiviteterna är i ensamhet (ja hunden är här, men ändå). Målet är att kunna ha besök av en eller ett par vänner som kan komma in i huset när vintern kommer – det skulle kännas overkligt, men ändå fullt möjligt med tanke på hur stora framsteg vi gjort den senaste tiden.

Det visste jag nog inte heller när jag var 27, har pratat med många som går i pension nu som också säger att de inte vet vad de vill bli. Själv har jag inte längre en tanke på vad jag vill bli, jobbet har blivit mindre viktigt den senaste tiden, så det jag vill bli är nog tryggare i mig själv, någon som gör så lite som möjligt på jobbet och har så mycket tid och energi  som möjligt över till fritidsaktiviteter, vila och återhämtning.

Jag hoppas verkligen att du lyckas hamna på en stadigare arbetsplats där du trivs bättre, oavsett hur lång tid det tar och hur vägen dit ser ut.

Det fina är att man alltid är två i ett förhållande, man tar hand om varandra och hjälps åt när saker känns tufft. Det är inte du som måste bli godkänd för att adoptera, det är ni, tillsammans, jag tänker att det kanske kan ge dig mer hopp och lite tröst.

Jag förstår att det är jobbigt och kan kännas sorgset att leva med begränsningar. Det är inget fel på dig. Du har fått andra förutsättningar i livet, och du har lyckats ta dig långt på egen hand, trots de förutsättningarna. Det är starkt jobbat, verkligen imponerande!

När jag ringde och pratade med mina föräldrar om min separation fick jag inget emotionellt stöd heller. Det handlade direkt bara om pengarna för dem, vem som skulle få vad. Det var väntat, så jag blev inte helt förstörd av det, samtidigt som det gjorde lite ont kändes det ändå som en tröst att det fanns någonting förutsägbart mitt i ovissheten. Mina föräldrar är fina och gör det bästa dom kan med de verktyg de har, men det emotionella stödet lämnar lite att önska.

Inte riktigt nej. Blir väldigt isolerat.

Inte längre. Inget har vart roligt på flera år. Har inga passioner eller hobbys vilket gör att det istället slutar med att jag har någon youtube video i bakgrunden och scrollar på mobilen. Går tiden iaf.
Marknader är verkligen inget för mig, folk överallt. Mycket ljud och intryck. Även med hörlurar blir det för mycket. Men vet att många finner det kul.

Det låter väldigt som en trevlig sommar! Skulle verkligen vilja äga ett hus på landet som tog den tiden. Hoppas du ser att det är en dröm för många, även om det låter som värsta vuxensommaren.

Frågan blir hur länge man klarar att det tar den tiden dock. Känner mig så otroligt misslyckad och flera år efter jämnåriga. Vet att man inte ska jämföra sig men man kan inte låta bli när andra från ens liv ligger så mycket framför än. Familj, bostadsrätt, vänner, reser osv.

Liten bara den detaljen då att jag ska ha en partner då för att det ska vara ett vi och inte ett ja. Är 27 år och aldrig dejtat någon eller likande. Vågar inte längre heller. Känns dumt och fånigt nu till och med. Provat dejting appar men ingen har intresse förbi sex eller tålamodet för mig. Så vete fan vad det blir av där.

Förstår dig, kan tänka mig att det är både en befrielse och bläight när det blir så med föräldrarna.

 
<p style=”margin-bottom: 0cm;”></p>
 

Jag förstår att markander inte skulle passa dig. Hur mår du av att se på youtube-videos och scrolla på telefonen?

Tack, min sommar blir nog helt okej till slut. Lång inre resa in progress, så osäker på hur mycket jag klarar av att njuta av det externa just i år, men det visar sig.

Det har varit förenat med en hel del stress för mig att äga ett hus på landet som jag ”borde” ta hand om bättre, och som tar så mycket tid. Nu när jag också är ensam i det kommer skuldkänslor, att bo i ett så stort hus när det finns många i världen som är hemlösa. Att det är så mångas dröm, men att jag själv inte riktigt klarar av att njuta (”tillräckligt mycket”) av det just nu. Jag duger, jag räcker till, och jag är värdefull.

Jag har börjat inse att jag mår mycket bättre av att byta ut alla borden mot behöver inte. Jag behöver inte tvätta idag ☺️.

Angående att du upplever dig ligger efter jämnåriga, så finns inget värde i att gå för fort fram heller. Jag oroar mig för att många har så bråttom med allt som man ”borde” göra i livet, och borde tycka är roligt och njuta av, att man tappar bort sig själv. När jag inte klarar av att njuta av det ”som man borde” känns det som att jag gör någonting fel, men det är inte mitt fel. Det är bäst att låta det komma när det kommer. Är du säker på att du vill ha allt det där, eller är det bara tankar  om sådant som samhället anser att du borde vilja ha, och som samhället oavsiktligt tvingat på dig?

Vad är det som känns dumt och fånigt med att dejta? Jag tror det är många kring vår ålder som har samma önskan om att vilja hitta någon. Jag tänker att det kanske går att närma sig någonting som liknar en dejt, men i ett sammanhang eller kontext som du känner dig någorlunda trygg i? Då menar jag inte att man ska välkomna personen i sitt hem – det kan riskera att förstöra den trygga punkten, men att det inte behöver vara som du föreställer dig att en ”dejt” måste eller borde vara?

<article class=”single-topic-content__reply-content”>
<div class=”editor-content”>

Bra tidsfördriv. Något som får tiden att gå som inte är att stirra i väggen typ. Påverkar mig inte riktigt.

Man har ju bara ett vis antal timmar på dygnet och mycket av det där ”jag borde” är sånt som får falla undan. Tycker jag iaf.
Jag burkar också bara använda måste när det faktiskt är. Instället för borde, men har alltid gjort det så inget jag tränar mig själv till. Men kul att du känner att du hittat något sånt som hjälper.

Jag bryr mig inte riktigt vad samhället tycker jag ska göra. Typ ”När man är trettio ska man vara gift med bostadsrätt och ha ett stabilt jobb.” Mer åt det hållet att jag alltid känner att jag legat efter mot alla jämnåriga. Och det gör mig ledsen att tillföljd av det skjuts saker framåt i livet. Ex: hade jag vågat gå ut och träffa folk kanske jag hade haft en partner nu och inte vart ensam. Men nu är jag nära 30 och verken haft ett förhållande eller kysst någon, vilket gör att jag är ännu engsligare med att träffa folk. För ”sånt ska man kunna nu”. Men jag kan inte sånt.

Men autsim är det svårt att få samma typ av meningsfull kontakt med folk som dom utan. Vilket gör att det är omständligare att dejta, dels för att det behövs större förståelse men också för att man genuint inte kan skapa en kontakt med människor. I mitt fall kräver det också enormt tålamod. Och folk har inte det. Och det är med olika dejting stadiet. ”Vi är i prat stadiet” osv.
Jag kan inte få känslor för någon utan att känt dem i flera år och då är man på vänskaps rutten istället så då är det kört.
Så känns bara omständligt och dumt.

</div>
</article> 

Jag förstår att det känns svårt, och ännu svårare när den typen av tankar kommer. Det är helt naturligt att bli orolig inför saker som man aldrig övat på men förväntas kunna – jag träffar personer med den oron varje dag. Frågan är kanske vem som förväntar sig att du kan det, oftast är det mest en själv som har de förväntningarna? Då har du det framför dig, att hitta ett sätt som du trivs att kyssas på. Någon som är värd att vara med kommer att ta det i din takt och på ditt sätt. <3

Det är svårt att hitta någon med den förståelsen, eller som är beredd att lägga ner tiden och energin på att lära sig. Tro mig, det går att leva med obesvarad kärlek länge. Det finns absolut personer som tycker det är värt väntan. Jag förstår att det är svårare för dig och kommer ställa högre krav på din partner, men om det är någonting du verkligen vill så är det värt att kämpa för. Är din strategi att vänta med romantiken tills kärleken infunnit sig, eller kan du tänka dig att t.ex. kyssa någon du inte älskar än?