Jag har väldigt svårt att hålla någon disciplin då jag saknar motivation, men det fungerar inte bra i längden.
Sista året på gymnasiet här, distansen som började i våras har hela tiden känts surrealistisk och neutral på samma gång. Det känns främmande, men samtidigt har jag inga tankar om det. Mina betyg och mitt pluggande hade redan innan gått neråt, men nu blev det en ny nivå. När distansen började igen precis innan jul så tänkte jag; nu måste jag faktiskt ge det ett ärligt försök. Det tog två veckor att börja sjukanmäla mig från lektioner igen, en varning om CSN och studier på plats en eller två gånger i veckan för att allt helt skulle krascha. Jag prokrastinerar allt och försöker tänka ut sätt som jag kan fuska nu när examinationer är ihoptryckta varje dag jag är i skolan. Jag hade aldrig fuskat tidigare i mitt liv. Bara tanken på skolan eller på känslan av att vara stressad gör att jag börjar störtgråta. Hur ska jag möjligt ta mig igenom den här terminen, när jag redan från början inte var redo.
