Prestationsångest

[Blue Feluno]

Någon annan som också lider av prestationsångest?

Kanske har du som läser något tips på hur man slutar att tänka på alla andra hela tiden och jämföra sig? Att bara ta det lugnt och inte skena iväg i tankarna. Hur peppar man sig själv som högutbildad och jobbsökande att känna framtidstro? Att inte arbeta upp sig och bli stressad och nervös innan man ens hört något om rekryteringsprocessen. Får sådan ångest att det dessutom känns jobbigt att ringa samtal och förhöra mig. Sjukt jobbigt. Vet att det bara är att ta tag i det. Ett annat problem jag har är att jag har sådan beslutsångest. Vet inte vad jag vill jobba med eller var. Vet inte var jag vill bo. Hur tar folk beslut om saker?? Finns det någon annan som jag här inne och hur hanterar ni dessa orosmoment? Tror att prestationsångest, beslutsångest och depression går hand i hand och förstärker varandra. Blir en ond cykel. Hade varit skönt att få perspektiv och pepp från någon annan.

[Indigo Vutaqy]

Hej

Jag lider också av prestationsångest och beslutsångest.

Men jag kan ge tips ändå.

1. ALLA människor har saker de är jätteduktiga på och mindre bra på. Det är okej! Jag tänker på det ibland när jag ser andra göra jätteintressanta, väl designade presentationer på universitetet. Okej, de kanske är bra på det, men jag kanske ligger högre än genomsnittet på något som inte de är lika bra på? Jag är själv rätt bra på att sjunga och att skriva.

2. Angående beslutsångest- tänk att försöka följa ditt inre. Din intuition. Känns det rätt så är det oftast rätt beslut. Man kan ju ändå ändra sig senare- det är okej. Om du till exempel känner ett sug efter att flytta till en ny stad- börja åka dit först på ”semester”, tänk dig in hur vardagen skulle kunna bli där och hur du skulle kunna bo där. Vad du vill göra.

Känns det fortfarande lockande efter semestern, så kan du söka jobb eller utbildning i staden.

3. När det gäller vart du vill bo, samma där. Du kan prova genom att hyra i andra hand… och så tids nog så blir du mer klar över vad du gillar och inte gillar med ett boende.

Det är bara att prova sig fram.

Jag trivs inte så bra med där jag bor nu, men jag bor i en 1:a – en hyresrätt. Det är mycket bättre än att bo i studentkorridor. Det vet jag av erfarenhet! Jag har bott i studentkorridor, och det var inte för mig. Jag trivs ok eftersom jag bor själv och det är det jag vill.

4. Försök tänka att beslut inte är så stora! Följ ditt hjärta, då kommer du åtminstone närmare dit du vill. Det mesta går att ändra med tiden. Det måste inte bli perfekt på en gång- lite i taget kommer du närmare ett bättre liv- om du bara lyssnar på din inre röst.

5. Angående att prata med rekryterare- det underlättar att tänka att de också är människor med brister. De står inte över dig på något sätt! De har saker de är bra på, och de har saker de är mindre bra på. Du är värdefull för den unika individ du är! Som sagt tidigare- du har styrkor som utmärker dig! Ta fasta på dem!! Framhåll dem i kontakt med rekryterare. De söker någon som vill lära sig och som är villig att jobba. Sök jobb du känner är intressanta så kommer nog din entusiasm naturligt sedan!

6. Angående depression. Det är komplicerat. Jag själv är inte helt på topp. Men jag vet att små förändringar i rätt riktning gör så mycket! Gå en promenad varje dag. När du gått en promenad ett tag kan du peppa dig själv att börja jogga, eller träna styrka hemma! Lite åt gången. Börja smått! Ingen press! Köp en yogamatta och hantlar till exempel.

När du gått promenader/joggat/tränat hemma en period kommer du tids nog kanske vilja börja träna på gym eller på grupp-pass! Små steg!

Ibland tänker jag när jag känner att jag inte ”Kommit så långt” i livet att. Vägen är målet! Du utvecklas HELA tiden! För ett år sedan var jag väldigt deprimerad. Nu studerar jag, försöker träna lite mer, äta lite bättre, ta hand om min hälsa bättre. Jag mår så mycket bättre nu! Du måste inte göra allt på en gång! Se dina små steg i rätt riktning! Fira dem för dig själv.<3

 

 

 

<3 Kan känna igen att när man tagit sin examen (du kanske gjorde det för länge sedan) så står man där färsk och rädd för hur arbetsmarknaden ska ta emot en. Minns det som att rekryteringsprocesserna plötsligt började bli väldigt allvarliga (och personliga?) på ett sätt jag inte upplevt tidigare på intervjuer för okvalificerade tjänster.

Tror även det är jättevanligt att man som examinerad och högutbildad ifrågasätter, eller är lite ambivalent, kring sitt ”värde” eftersom man kanske inte riktigt vet själv hur man står sig därute? Sund normal reaktion alltså! Tjusningen dock när man har en utbildning i bagaget är ju att man har redan presterat. Du kommer till intervjuerna med ett bevis för det. Man blir inte heller kallad på intervju så länge man inte är en kandidat som har de meriter som tjänsten kräver och där de tycker man är intressant nog.

Jag tror mycket av det du beskriver handlar om hjärnspöken och tillitsbrist? Ett tips är då att våga ställa krav på arbetsgivaren, våga känna efter ifall du också vill arbeta där. Gå in med rak rygg och pondus i intervjusituationerna. Känslan av att det är deras vinst ifall du vill börja – inte tvärtom. Var nyfiken.

Stor kram