Efter en uppslitande skilsmässa med nära påföljande ännu mer uppslitande separation mådde jag för 20 år sedan så dåligt att jag till sist fick sparken från mitt högprofilerade jobb.
Jag kraschade och spenderade sedan många stressiga och slitsamma år med att försöka bli mig själv igen.
Men det var svårt. Tomheten och likgiltighet jag fått med mig från katastrofen ville inte lämna mig.
Jag tänkte ibland att jag borde göra slut på allt. Men det var mest ett uttryck för att jag behövde vila.
För 7 år sedan var det dags för nästa nivå av motgång. Jag skadade mig så allvarligt i en olycka att jag knappt kan arbeta längre.
Genom att kämpa mycket hårt har jag trots allt lyckats hålla mig med jobb fastän jag är verksam i en av de mest konkurrensutsatta branscherna som finns och fastän jag numera bara kan utföra hälften av mina arbetsuppgifter och fastän jag måste jobba hemifrån.
Vid årsskiftet skulle jag äntligen få fast jobb efter många års svårighet att åter få fäste på arbetsmarknaden.
Igår fick jag veta att så inte blir fallet
Nu sitter jag här med tre månader på mig att hitta nytt jobb och ta mig ur mitt hus som har så stora renoveringsbehov att de är omöjliga att fixa utan fast anställning. I en misär som liknar en tvångsmässigt samlades och som bildats efter att hemtjänsten under 18 månader vägrat använda munskydd vid den städning jag har rätt att få hjälp med.
Min hälsa har aldrig varit sämre och jag hittar ingen som kan hjälpa mig vare sig med nytt jobb eller huset. Någon ny bostad har inte gått att uppbåda trots att jag köat i åratal. Jag är ju handikappad med särskilda behov.
Jag skulle behöva minst 6 månader med hjälp att röja upp och ta tag i mina hälsoproblem.
Men tiden och pengarna finns inte.
Smärta håller mig vaken om natten och jag är helt slut av all kamp.
Nu orkar jag inte mer. Har börjat tänka på att ta mitt liv och nu kan jag inte sluta. Tanken finns där hela tiden. Den poppar upp flera gånger om dagen.
Det ska bli så skönt att bara slippa alltihop. Livet som handikappad är så ovärdigt. Man är en andra klassens medborgare som inte ens ses som en människa av dem vars jobb är att hjälpa.
Jag vill inte leva så längre. Och jag ser ingen ljusning alls. Nu går det utför och på den resan vill jag inte vara med.
