Har levt med stress i många år. Många olika saker som avlöst varandra.
Nu när det äntligen är ganska lugnt i livet, bara det gamla vanlig virrvarret. 34 år, tre ganska små barn. Jobbar heltid på ett fysiskt tungt arbete. Min karl jobbar väldigt mycket periodvis. Jag är mycket ensam med barnen.
Jag känner mig helt slut, färdig, körd.
Fruktansvärt trött hela tiden. Ljus och ljudkänslig. Hittar inte orden, hittar inte grejer. Glömmer saker. Har svårt att somna, funderar mycket och det går liksom inte att stänga av.
Sen har min syn börjar krongla. Jag ser dubbelt. Blir yr mm. Det är till den grad att jag inte bör köra bil. Jag har varit till optiker som skickar vidare till ögonklinik. Jag har ingen aning om vad det kan vara. Har inte varit hos läkare ännu.
Ärftlig cancer finns i släkten. Även om jag förstår att det inte är det första man kollar eller antar vid synfel kan jag inte låta bli att känna mig sjukt stressad över det då detta kommit så plötsligt.
Jag vet inte vad jag ska känna. Ena stunden realistisk, andra funderar jag över vart jag ska ta mitt liv. För det kommer jag göra om det skulle vara en tumör. Jag går långa snabba promenader och kollar in i skogen och tänker på vart jag ska hänga mig. Ingen i familjen får hitta mig.
Jag mår så dåligt för mina barn. För jag vet inte vad som är hemskast. Att se på nära håll en mamma tyna bort och till slut dö av skiten. Jag har sätt både min mormor och mamma dö på det sättet och det önskar jag inte mina barn någonsin. Eller sveket av en mamma som tar livet av sig. Jag kommer försvinna oavsett.
Vet inte ens vad jag vill med detta. Skriva av mig i korta drag. Jag vill ju inte dö. Men förlikar mig med det. Samtidigt som jag har ångest för att jag vill leva kvar.
