När ingen vill hjälpa

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har mått psykiskt dåligt sen tidiga tonåren men har aldrig fått någon hjälp. Jag har bollats mellan olika instanser pga att jag mår dåligt på flera olika sätt, och ingen har velat ta mig. De senaste 4-5 åren har jag även drabbats av fysiska sjukdomar och särskilt vestibulit som är ett helvete, jag har ont hela tiden och kan inte göra nånting. Jag lyckades få börja en behandling hos sjukgymnast och barnmorska och såg äntligen en ljusning, kanske mår jag bättre psykiskt om jag slipper leva med smärta ständigt och jämt. De ansåg dock att jag mådde för psykiskt dåligt och avslutade mig där. Psykiatrin tycker att min depression och ångest till stor del beror på min vestibulit just nu (vilket jag håller med om), och de kan inte behandla fysiska åkommor på psykiatrin. Kvinnomottagningen vägrar dock ta tillbaka mig eftersom jag mår psykiskt dåligt pga mina fysiska problem och de vill att jag ska vara glad och pigg innan de kan behandla orsaken till att jag är ledsen och trött.

Jag är helt desperat och har pga detta börjat må mycket sämre psykiskt och har även fått andra besvär som magkatarr och yrsel. Jag orkar inte göra nånting längre och vill helst bara sitta hemma. Samtidigt har jag enorm press på mig utifrån då jag har en krävande familj som bor i närheten som vägrar förstå hur jag mår. De tycker jag ska rycka upp mig och sluta fjanta mig och blir arga om jag t.ex. tackar nej till att gå på stan då jag mår för dåligt eller har ont. De har sina idéer om vad man ska göra för att må bra och de vägrar lyssna på mig trots att jag är vuxen.

Det finns ingen jag kan vända mig till för stöd och det känns som att ingen förstår. Jag har inga vänner heller. Jag har en sambo men han är bortrest mycket pga jobb och han är trött på att alltid komma hem till en tjej som bara gråter och mår dåligt, så jag försöker verka glad när han är hemma.

Jag vill inget hellre än att nån lyssnar på hur jag mår och tar mig på allvar, men det finns ingen jag kan prata med. Berättar jag för psykiatrin hur dåligt jag mår nu, då kommer kvinnomottagningen få veta det och avsluta mig igen, och som jag skrev ovan vill inte psykiatrin ta hand om mig då många av mina besvär är fysiska. Allt känns så himla svårt och ingen förstår, alla tycker bara att jag är svag och löjlig.

Hej! Jag vet inte vad jag ska skriva, men vill ändå visa att jag har läst. Det är så absurt när vården bara pingpongar en fram och tillbaka och så slutar det med ingen vård alls. Jag blir så trött på det! Varför samarbetar inte psykiatrin och kvinnomottagningen? OBS! du behöver inte svara. Det var mest en retorisk fråga i frustration. Om du inte tror att du har svaret alltså.

Har de hänvisat dig någonstans eller har de bara släppt dig utan plan? Går det inte att anordna ett samordnande möte av något slag, där både psykiatrin och kvinnomottagningen medverkar? Har du något boendestöd eller annan hjälp från socialpsykiatrin (kommunen) som skulle kunna stötta dig i det här? Många frågor!…

Låter jobbigt med din familj. Är sambon stöttande?

Anonym skrev:

Hej! Jag vet inte vad jag ska skriva, men vill ändå visa att jag har läst. Det är så absurt när vården bara pingpongar en fram och tillbaka och så slutar det med ingen vård alls. Jag blir så trött på det! Varför samarbetar inte psykiatrin och kvinnomottagningen? OBS! du behöver inte svara. Det var mest en retorisk fråga i frustration. Om du inte tror att du har svaret alltså. Har de hänvisat dig någonstans eller har de bara släppt dig utan plan? Går det inte att anordna ett samordnande möte av något slag, där både psykiatrin och kvinnomottagningen medverkar? Har du något boendestöd eller annan hjälp från socialpsykiatrin (kommunen) som skulle kunna stötta dig i det här? Många frågor!… Låter jobbigt med din familj. Är sambon stöttande?

 

Tack för att du svarade! Jag kan ju förstå hur de resonerar ibland, men det blir nåt moment 22 när VARJE instans avsäger sig ansvar för att jag har problem som kan tas bättre om hand på en annan avdelning. Just kvinnomottagningen har jag fått väldigt bra hjälp från tidigare och jag trodde de var vettiga, men sen utan förvarning avslutade de mig där. Jag blev inte ens meddelad om det utan jag läste det i min journal en månad efter att beslutet tagits. Det var nån gång i våras och sen dess har jag försökt oavbrutet att nå dem för att få en förklaring och kunna få gå kvar där men de vill inte ens prata med mig. Psykiatrin skickade tillbaka en remiss till dem då de fattat att det är där jag behöver hjälp, de skrev hur pass viktigt det var att få fortsätta där för att jag ska må bättre. Trots detta blev jag avvisad igen för att jag måste “fokusera på mina psykiska besvär först”. Det finns alltså ingen plan alls, förutom att jag på egen hand ska börja må bättre för att sen få komma och få behandling.

Jag har inget stöd alls förutom en kontakt i psykiatrin som uppdaterar mig om läget typ varannan månad (berättar att det fortfarande inte finns möjlighet till terapi osv varje gång.) Boendestöd har varit på tal men det verkade inte som rätt alternativ då jag klarar av att laga mat och städa och allt sånt som boendestödet är med och gör. Min sambo stöttar en del men han förstår inte riktigt allt då jag har så många problem och ibland blir det tjafs över det. Han försöker iallafall och det är mer än nån annan gjort så det är jag tacksam för…

Anonym skrev:

Tack för att du svarade! Jag kan ju förstå hur de resonerar ibland, men det blir nåt moment 22 när VARJE instans avsäger sig ansvar för att jag har problem som kan tas bättre om hand på en annan avdelning. Just kvinnomottagningen har jag fått väldigt bra hjälp från tidigare och jag trodde de var vettiga, men sen utan förvarning avslutade de mig där. Jag blev inte ens meddelad om det utan jag läste det i min journal en månad efter att beslutet tagits. Det var nån gång i våras och sen dess har jag försökt oavbrutet att nå dem för att få en förklaring och kunna få gå kvar där men de vill inte ens prata med mig. Psykiatrin skickade tillbaka en remiss till dem då de fattat att det är där jag behöver hjälp, de skrev hur pass viktigt det var att få fortsätta där för att jag ska må bättre. Trots detta blev jag avvisad igen för att jag måste ”fokusera på mina psykiska besvär först”. Det finns alltså ingen plan alls, förutom att jag på egen hand ska börja må bättre för att sen få komma och få behandling. Jag har inget stöd alls förutom en kontakt i psykiatrin som uppdaterar mig om läget typ varannan månad (berättar att det fortfarande inte finns möjlighet till terapi osv varje gång.) Boendestöd har varit på tal men det verkade inte som rätt alternativ då jag klarar av att laga mat och städa och allt sånt som boendestödet är med och gör. Min sambo stöttar en del men han förstår inte riktigt allt då jag har så många problem och ibland blir det tjafs över det. Han försöker iallafall och det är mer än nån annan gjort så det är jag tacksam för…

Ja, det blir verkligen moment 22. Blä!

Det behöver inte handla om stöd vid praktiska göromål. Jag har till exempel boendestöd för att bryta social isolering. De kan även hjälpa mig vid myndighetskontakter. Tänker att du behöver någon som orkar samordna och hjälper dig hitta olika möjligheter framåt. Kan du fråga din psykiatriska kontakt om det går att ordna ett möte med dig, kvinnomottagningen och psykiatrin? Om du väljer att ansöka om boendestöd och blir beviljad så kan de i bästa fall hjälpa dig i det, men jag är inte säkert, så jag vågar inte lova någonting.

Anonym skrev:

Ja, det blir verkligen moment 22. Blä! Det behöver inte handla om stöd vid praktiska göromål. Jag har till exempel boendestöd för att bryta social isolering. De kan även hjälpa mig vid myndighetskontakter. Tänker att du behöver någon som orkar samordna och hjälper dig hitta olika möjligheter framåt. Kan du fråga din psykiatriska kontakt om det går att ordna ett möte med dig, kvinnomottagningen och psykiatrin? Om du väljer att ansöka om boendestöd och blir beviljad så kan de i bästa fall hjälpa dig i det, men jag är inte säkert, så jag vågar inte lova någonting.

 

Okej, det visste jag inte! När frågan om boendestöd kom upp så fick jag intrycket att det skulle vara nån som kom hem till mig och hjälpte mig med praktiska saker i hushållet. Det skulle dock inte funka, mycket pga min familj. Jag bor inte med dem men de bor i närheten och min mamma har stenkoll på vad jag gör och hon skulle aldrig “godkänna” nåt sånt. Om det istället handlar om hjälp med myndighetskontakter och sånt så verkar det som ett bättre alternativ för mig. Jag ska höra med min kontakt, har möte med henne om några veckor igen. Tack för tipset!

Anonym skrev:

Okej, det visste jag inte! När frågan om boendestöd kom upp så fick jag intrycket att det skulle vara nån som kom hem till mig och hjälpte mig med praktiska saker i hushållet. Det skulle dock inte funka, mycket pga min familj. Jag bor inte med dem men de bor i närheten och min mamma har stenkoll på vad jag gör och hon skulle aldrig ”godkänna” nåt sånt. Om det istället handlar om hjälp med myndighetskontakter och sånt så verkar det som ett bättre alternativ för mig. Jag ska höra med min kontakt, har möte med henne om några veckor igen. Tack för tipset!

Hoppas att jag inte har sagt för mycket så att du blir besviken. Men det är absolut en möjlighet värd att undersöka!

Anonym skrev:

Hoppas att jag inte har sagt för mycket så att du blir besviken. Men det är absolut en möjlighet värd att undersöka!

 

Nejdå, tror inte det går att ha mindre förtroende för vården än vad jag har nu, kan nog inte bli besviken mer. Men om det finns en möjlighet att få hjälp som jag inte känner till sen innan så är det ju värt att kolla upp det 🙂