Min PTSD har återupplivats.

Anonym skrev:

Jag har levt med PTSD pga svår mobbing i flera år i ungdomen/tonår. Jag känner igen de plågsamma drömmarna man får och återupplevandet av det jobbiga. Har också levt i destruktiva relationer med olika typer av våld samt mobbing på arbetsplats. Efter situationen på arbetsplatsen kunde jag inte ens gå ut utan barakerade mig i hemmet. Blev svårt med nya jobb (blev också väldigt sjuk av detta) på grund av den intensiva skräcken att kanske behöva uppleva allt igen. Sjukvården skriver att jag är traumatiserad. Det är så svårt att skapa nya relationer för minnesbilder och mardrömmar vaknar igen. Min mamma har påpekat att jag jämrar mig på ett obehagligt sätt i sömnen när jag drömmer. Jag undviker folk och blir väldigt isolerad då jag inte vill uppleva nya jobbiga händelser. Social fobi har jag äver fått pga trauman så jag kan få känslor av skräck när jag ska göra saker framför andra. Övervakar allt jag själv gör mentalt för att inte hamna i jobbiga situationer. Känner mig på min vakt för att kunna lokalisera eventuella faror. Någon som lyckats få en sund relation igen? Jag bävar för att försöka mig på att träffa en man igen. Bara tanken på att någon kommer röra mig gör mig helt spänd och stel i kroppen. Någon?

 

Hej. Jag är i en relation med en man trots svår PTSD. Vi samarbetar tillsammans för att få det så optimalt det går i och med de förutsättningar vi har. Självklart har vi en hel del hinder att plöja oss igenom dagligen, vissa dar är svårare än andra,men sanningen är i alla relationer kommer problem uppstå, och jag är på sätt och vis glad att våra problem har med mina tidigare trauman och göra istället för vanliga problem som att man vill olika saker, har olika värderingar, känner att man är gör olika, att man inte har något samarbete, otrohet osv.

Intimt har vi fått testa oss fram var min gräns går och vi kommunicerar om både missar och vinster på vägen. Det är tufft ofta, det ska jag inte sticka under stol med,men att bevara en relation och göra den stärkande är tufft för alla, bara på olika sätt. Jag skulle säga att så länge kärleken får betyda mer än missarna misstagen och de stormiga momenten, så är inte ptsd ett hinder för en blommande relation. Om inte annat så är det läkande och vi alla vet att såren sticker och svider när man försöker behandla de just innan de börjar läka ihop.

 

Har du kontakt med stöd / psykiatrin osv av något slag? Har du vänner/ familj som stöttar dig ?

 

 

Anonym skrev:

Hej. Jag är i en relation med en man trots svår PTSD. Vi samarbetar tillsammans för att få det så optimalt det går i och med de förutsättningar vi har. Självklart har vi en hel del hinder att plöja oss igenom dagligen, vissa dar är svårare än andra,men sanningen är i alla relationer kommer problem uppstå, och jag är på sätt och vis glad att våra problem har med mina tidigare trauman och göra istället för vanliga problem som att man vill olika saker, har olika värderingar, känner att man är gör olika, att man inte har något samarbete, otrohet osv. Intimt har vi fått testa oss fram var min gräns går och vi kommunicerar om både missar och vinster på vägen. Det är tufft ofta, det ska jag inte sticka under stol med,men att bevara en relation och göra den stärkande är tufft för alla, bara på olika sätt. Jag skulle säga att så länge kärleken får betyda mer än missarna misstagen och de stormiga momenten, så är inte ptsd ett hinder för en blommande relation. Om inte annat så är det läkande och vi alla vet att såren sticker och svider när man försöker behandla de just innan de börjar läka ihop. Har du kontakt med stöd / psykiatrin osv av något slag? Har du vänner/ familj som stöttar dig ?

Har man tur möter man en man som lyfter en istället för att trycka ner vilket oftast är min erfarenhet. Det är omöjligt att börja må bättre om någon ständigt sparkar ner en på nivå noll igen. Jag tror som du säger alla måste jobba på sina relationer, det kan emellertid se annorlunda ut om man har trauman i bagaget och har det mycket svårt att lita på och ta till sig andra människor på ett djupare plan. Så det är lita olika bitar man behöver ta tag i, det personliga och det relationella. Det värsta är om man hamnar i en destruktiv relation samtidigt som man brottas med det egna, utan stöttning och förståelse. Om inte omöjlig att ta sig upp. Otrohet och lögner gör det ju inte bättre heller. Ett recept på kaos.

Jag har ingen samtalskontakt och vännerna flydde efter min senaste relation..

Enligt läkaren har mina symtom på depressionen minskat så nu är det läkning jag måste jobba mest på, från insidan.