Hem > Forum > Stress > Min PTSD har återupplivats.

Min PTSD har återupplivats.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Trådstartaren

    Hej. Jag diagnostiserades med värsta graden PTSD för många år sedan pga barndomen och uppväxten. Bearbetade detta och mardrömmar och panikattacker och övervaksamna beteendet och sömnstörningarna försvann. Jag började må bra igen. Nu, 7-8 år senare klev jag ur ett misshandelförhållande för drygt två månader sedan, och nu har jag sakta sett PTSD-symptomen komma tillbaka. Jag drömmer inte mardrömmar om det mitt ex gjorde, utan om det som hände i barndomen. Däremot drömmer jag ofta om mitt ex och nämner honom ofta då vi delade många minnen ihop i ett år. Kraftig huvudvärk. Sömnstörningar. Mardrömmar. Överdrivet vaksam. Social fobi jag tacklas med specifikt på de platser där jag och exet varit. Jag tänker inte låta den här skiten få ta över mitt liv! I helvete heller, så alla tips är guld värt, jag har insett att terapi för mig är när jag får skriva, och berätta vad som händer / hur jag mår och känner . Jag känner mig rädd. Tänk om allt gammalt kommer tillbaka i Flashbacks, fler mardrömmar, plus det senaste som hänt, jag vill inte tappa kontrollen, jag vill inte trilla ner i något som styr mig, jag vill bara ha hjälp.

    Jag lämnade min make som misshandlade mig och barnen. Det var länge sedan, men det kan komma starkt obehag ibland. Det finns olika saker som kan trigga minnen. Så att du lämnat ett destruktivt förhållande är bra. Du läker ihop, successivt.

    Jag har själv just nu obehagliga minnen av tiden efter vi lämnade honom. Det har tagit ner mig mycket under två veckors tid. Hittade Mind i veckan nu, tacksam för det stöd de gett mig.

    Må gott!

    Trådstartaren

    Jag lämnade min make som misshandlade mig och barnen. Det var länge sedan, men det kan komma starkt obehag ibland. Det finns olika saker som kan trigga minnen. Så att du lämnat ett destruktivt förhållande är bra. Du läker ihop, successivt. Jag har själv just nu obehagliga minnen av tiden efter vi lämnade honom. Det har tagit ner mig mycket under två veckors tid. Hittade Mind i veckan nu, tacksam för det stöd de gett mig. Må gott!

     

    Tack för ditt fina svar, tänk vad lite ord och respons kan göra när man är så rädd i sin vilsenhet, jag trodde förstås aldrig att jag skulle vara ”en sån” som plötsligt blev misshandlad och medberoende och att det skulle påverka starka självmedvetna jag såhär som det gjort, det känns som något jag hör om men inte varit med om själv men nu sitter jag här och har det i bagaget, hur fan gick det till…. Jag vet iofs svaret på det men, nä det känns bara så långt ifrån verkligheten, långt ifrån mig. Vad bra att du lämnat, stackars barn som blev utsatta så… Jag vet inte vad jag hade gjort om någon rörde mina barn (om jag hade haft barn) vet bara hur jag blivit när någon gått på någon i min närhet, främling som vän jag har sett rött och mönnimänn har fattat att beter de sig illa i min närhet då leker de med elden.

    Försöker plocka upp bitarna och bygga ihop mig nu bit efter bit och pussla. Men jag ptetkomåte till ett ord som beskriver hur jag känner mer än någonting annat,

     

    Förbrukad.

     

    Känner du igen det? Kan du relatera?

    Ja, förbrukad, meningslös. Bättre begagnad kallade jag mig skälv, det lät ju mer positivt än förbrukad. Men innerst inne kände jag mig just det, förbrukad.

    Min telefon har autokorrektion, själv ska det stå.

    Nej, när första slaget kommer blir man så chockad att man knappast fattar. Det är overkligt och livet blir inte som förut, aldrig någonsin. Men det kan bli annorlunda. Folk brukar säga slarvigt att livet blir bättre efter. Jag vet faktiskt inte om jag tycker det. Men man får en erfarenhet som ger en insikt i hur skört livet kan vara, och hur viktigt det är att vi finns för varandra. Ena gången är det jag, nästa gång du, en annan gång en vän eller medmänniska, som behöver stöd.

    Trådstartaren

    Första fula ordet. Första ”men du tror väl inte på allvar att du kan bli en som jobbar med det? ” Första lögnen första förnekelsen första victimshamingen första greppet på kroppen, men som tur var visste jag att han hade fel om mig, jag visste det hela tiden, jag visste att han var den som felade, jag visste att han misshandlade mig, jag skrev det på sms åt honom flera gånger, det vi skriver ner ljuger inte. Jag skrev sanningen åt honom han kallade det trakasserier men jag slutade inte skriva. Han raderade smsen men det raderade inte sanningen. Och han var jämnt ute, aldrig hemma, så då googlade jag på våld, jag chattade med andra jag läste i forum jag lyssnade på musik som också pekade på sanningen, ”you killed my only trust and it hurts, say goodbye, there’s no one home, you’e bleeding, now you’re  standing alone and you still wonder why  you deserve nothing more, No more to have and to hold” sen när jag ljög och sa jag bara skulle på stan att jag kommer tillbaka, då hade jag packat mitt pass, nycklar, laptop, allt av värde och visste att jag kommer inte tillbaka. Åkte till en vän jag visste bryr sig om mig, vad det än är. Hon skulle nort så jag vsr själv där över helgen  Där lyssnade jag på ” its so quiet here, This house No longer feels like Home, And I feel so cold, I wanted a reason but I can’t figure out why, you cut my heart to bleed and, you still owe me a reason, now you’re standing alone, this house No longer feels like Home. Sen ringde jag ett hjälpnummer och volontären jag pratar med han sa att jag skulle fortsätta skriva, att det är min terapi och väg till läkande, sedan tipsade han mig om Mind jag skrev ett första inlägg här och när vi talar om det, inatt drömde jag att jag smsade honom sanningen igen, och att jag gjorde slut och inte ville gkytta ihop med honom. (Som det skulle ha gått till) drömmar är verkligen magiskt läkande för mig . Vill du maila med mig det hade varit skönt att prata med någon som kan relatera, Jo begagnad, fast som mest känner jag mig förbrukad. Att jag bara ska slängas på sotippen nu .

    Du har en komplicerad situation och jag hoppas inte mina ord sårar dig. Jag mår dåligt själv eftersom min ena son mår dåligt i sitt liv. Det är barndom etc som har gjort honom trött. Det är en maktlöshet som är enorm.

    Jag förstår att det är svårt när den mannen som skadar en förminskar en. Det är så ofattbart att den som är i ens närhet utnyttjar en. Äter på en och kliver på en.

    Du har en komplicerad situation och jag hoppas inte mina ord sårar dig. Jag mår dåligt själv eftersom min ena son mår dåligt i sitt liv. Det är barndom etc som har gjort honom trött. Det är en maktlöshet som är enorm. Jag förstår att det är svårt när den mannen som skadar en förminskar en. Det är så ofattbart att den som är i ens närhet utnyttjar en. Äter på en och kliver på en.

     

    hej, jag har varit offline från detta forum ett tag, livet hände kan man säga. Nu är jag på en ny plats, nytt boende, ny terapeut, ny hjälp, (BRA hjälp) och här mötte jag många fina människor och vänner och bland de alla mötte jag kärleken. Han får varje dag göra klart för mig att respekt omsorg hänsyn kärlek trygghet gemensamt ansvar och förståelse är självklart, jag tycker det är helt nytt varje gång men sakta börjar jag vänja mig, att jag är älskad och älskar tillbaka, och att det är självklart med ovillkorlig kärlek. Jag lär mig för varje dag, att jag är värd det bästa. De bästa av människor, omgivning, händelser, upplevelser, minnen och den bästa kärleken. PTSDn har tagit mycket plats men samtidigt har också min styrka och envishet dominerat, jag har avtrubbats från ”ständigt på vakt” läget och börjat sakta ner och känna lugnet. Det är fantastiskt. När man bestämmer att saker blir bättre, har man alltid rätt. Jag är bara enormt tacksam för mitt liv idag, det var en tuff resa men den tog mig till den finaste platsen någonsin. <3 

    Jag har levt med PTSD pga svår mobbing i flera år i ungdomen/tonår.

    Jag känner igen de plågsamma drömmarna man får och återupplevandet av det jobbiga.  Har också levt i destruktiva relationer med olika typer av våld samt mobbing på arbetsplats. Efter situationen på arbetsplatsen kunde jag inte ens gå ut utan barakerade mig i hemmet. Blev svårt med nya jobb (blev också väldigt sjuk av detta) på grund av den intensiva skräcken att kanske behöva uppleva allt igen.

    Sjukvården skriver att jag är traumatiserad.

    Det är så svårt att skapa nya relationer för minnesbilder och mardrömmar vaknar igen. Min mamma har påpekat att jag jämrar mig på ett obehagligt sätt i sömnen när jag drömmer. Jag undviker folk och blir väldigt isolerad då jag inte vill uppleva nya jobbiga händelser. Social fobi har jag äver fått pga trauman så jag kan få känslor av skräck när jag ska göra saker framför andra. Övervakar allt jag själv gör mentalt för att inte hamna i jobbiga situationer. Känner mig på min vakt för att kunna lokalisera eventuella faror.

    Någon som lyckats få en sund relation igen?

    Jag bävar för att försöka mig på att träffa en man igen. Bara tanken på att någon kommer röra mig gör mig helt spänd och stel i kroppen.

    Någon?

    Ja, förbrukad, meningslös. Bättre begagnad kallade jag mig skälv, det lät ju mer positivt än förbrukad. Men innerst inne kände jag mig just det, förbrukad.

    Jag vet hur du känner, extrem rädsla är en enormt stark sak som sätter igång mekanismer i psyket.

    när traumat auktoriseras igen är det som att bli slagen av en slägga. Allt man vet försvinner ut och amygdala i hjärnan styr en, kidnappad av sin egen hjärna, man är inte längre herre över sina egna tankar och känslor och man kan agera väldigt orationellt pga detta.

    Jag vet inte hur man ska göra för att avaktivera rädsla/flyktcentrat  lite så man inte lika lätt får så starka reaktioner längre. Man går typ från noll till hundra på ett par sekunder och kastas ner i reptil träsket igen.

     

    Jag har levt med PTSD pga svår mobbing i flera år i ungdomen/tonår. Jag känner igen de plågsamma drömmarna man får och återupplevandet av det jobbiga. Har också levt i destruktiva relationer med olika typer av våld samt mobbing på arbetsplats. Efter situationen på arbetsplatsen kunde jag inte ens gå ut utan barakerade mig i hemmet. Blev svårt med nya jobb (blev också väldigt sjuk av detta) på grund av den intensiva skräcken att kanske behöva uppleva allt igen. Sjukvården skriver att jag är traumatiserad. Det är så svårt att skapa nya relationer för minnesbilder och mardrömmar vaknar igen. Min mamma har påpekat att jag jämrar mig på ett obehagligt sätt i sömnen när jag drömmer. Jag undviker folk och blir väldigt isolerad då jag inte vill uppleva nya jobbiga händelser. Social fobi har jag äver fått pga trauman så jag kan få känslor av skräck när jag ska göra saker framför andra. Övervakar allt jag själv gör mentalt för att inte hamna i jobbiga situationer. Känner mig på min vakt för att kunna lokalisera eventuella faror. Någon som lyckats få en sund relation igen? Jag bävar för att försöka mig på att träffa en man igen. Bara tanken på att någon kommer röra mig gör mig helt spänd och stel i kroppen. Någon?

     

    Hej. Jag är i en relation med en man trots svår PTSD. Vi samarbetar tillsammans för att få det så optimalt det går i och med de förutsättningar vi har. Självklart har vi en hel del hinder att plöja oss igenom dagligen, vissa dar är svårare än andra,men sanningen är i alla relwtrelat kommer problem uppstå, och jag är på sätt och vis glad att våra problem har med mina tidigare trauman och göra istället för vanliga problem som att man vill olika saker, har olika värderingar, känner att man är gör olika, att man inte har något samarbete, otrohet osv.

    Intimt har vi fått testa oss fram var min gräns går och vi kommunicerar om både missar och vinster på vägen. Det är tufft ofta, det ska jag inte sticka under stol med,men att bevara en rwkstrel och göra den stärkande är tufft för alla, bara på olika sätt. Jag skulle säga att så länge kärleken får betyda mer än missarna misstagen och de stormiga momenten, så är inte ptsd ett hinder för en blommande relation. Om inte annat så är det läkande och vi alla vet att såren sticker och svider när man försöker behandla de just innan de börjar läka ihop.

     

    Har du kontakt med stöd / psykiatrin osv av något slag? Har du vänner/ familj som stöttar dig ?

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.