Jag antar att jag skriver för att en del i mig vill bli stoppad, men min sjukdom gör att jag verkligen blir slav för mina egna tankar och måste göra vad som känns rätt. För mig med all fakta om min livssituation så känner jag att jag vill bort, kanske hamnar nära tågspåren i min, eller torsdag. Är lite hög nu så får se om jag minns detta imon. Förtjänar inte ett liv.
Jag kan ibland känna som du, att jag vill bort. Men jag har aldrig havt självmordstankar, bara ”jag orkar inte mer”-tankar.
Kan du berätta mer om vad det är som gör sig dålig?
