Jag hatar att vara 24

Hej!

Vad jobbigt att du känner dig förvirrad. Det är jobbigt när livet inte blir som man förväntat sig, och helt naturligt att känna sig besviken(?) eller sorgsen(?) över det.

Jag tror att den bästa åldern för alla infaller vid olika tillfällen i livet, somliga kanske har det som bäst vid 20, andra vid 30, 40, 50, 60… Oavsett när det infaller så kommer det att bli bra.

Jag förstår det som att du upplever att det finns externa förväntningar på vad ”en person som du” borde tycka är roligt, men att de sakerna inte nödvändigtvis stämmer så bra överens in på dig? Säg gärna till om jag säger något du inte alls känner igen dig i.

Så, du skulle vilja vara en nöjd person som mår bra. Vad gör dig nöjd och får dig att må bra idag?

<3 Relaterar. 20-årsåldern marknadsförs oftast som den ”bästa tiden” men i verkligheten är det ju snarare en period av identitetskris, jämförelser, ekonomisk stress och hutlöst många existentiella frågor som snurrar runt i huvudet på en. Klart det känns överväldigande!

Tänker att det även är en paradoxal åldern där ”allt är möjligt” men ingenting känns säkert.

Relaterar även till att stå inför så många val att man fryser.

När jag var i den situationen och inte hade pengar men ville resa, träffa folk och ”hitta mig själv” så åkte jag helt enkelt på språkresor. Först till Spanien under fem månader. Jag var 19 år och åkt själv. Fick hur mycket vänner som helst och det var extremt berikande att möta andra kulturer och få ”klara sig själv” ute i stora vida världen. När jag sedan var typ 23 så åkte jag på nästa språkresa till Thailand under ca 3 månader. Också mycket, mycket roligt! En annan gång åkte jag och en kompis utomlands med 700 spänn på fickan och skaffade jobb där helt enkelt på barer. Så min erfarenhet är att det går att ta sig iväg utan ekonomiska förutsättningar och dylikt. Det handlade mer om att hitta modet och att våga misslyckas, tycker jag.

Relaterar. Jag tror att det är en väldigt idealiserad bild att man ska ut på äventyr och leva det goda livet i 20-årsåldern. Mitt liv har aldrig sett ut så och jag vet många andra vars liv inte heller ser ut så. Jag tror att den där förväntan man bär på och kanske också en press man känner utifrån är det som gör ondast. Men som sagt, det är många som inte alls har den upplevelsen som ”alla” har. Jag blev äntligen lugn i mig själv när jag accepterade mitt liv för vad det var. Jag släppte helt hur saker ”borde” vara och fokuserade helhjärtat på hur det faktiskt var och försökte att göra det bästa av det. I slutändan var det en lättnad att inte behöva åstadkomma allt som jag trott att jag var tvungen att åstadkomma. Det blir ju lätt en stress och en känsla av misslyckande som egentligen inte är befogad när man sätter sådana krav på sig själv.

Du skriver att du vill vara någon annan. Vad bottnar det i tror du?