Hem > Forum > Stress > Jag går under……hjälp

Jag går under……hjälp

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har stora problem, och det svider att veta om att jag själv låter mycket av det hända.

    Jag har en överenskommelse med min arbetsgivare och arbetsförmedling att jag inte får bli utsatt för stress. Att jag har visa ramar jag inte ska gå utanför för att bäst skydda min hälsa. Men om och om igen har jag min dumma idiot inte kunnat låta bli att ge hjälp där det behövs och ställt upp eftersom det är sån jag är. Detta innebär att min omgivning inklusive mig själv glömmer av att jag är sjuk och har begränsningar. Att även om jag kan jobba ihjäl mig en dag på jobbet utan att jag ser negativt påverkad av det, så kan det orsaka att jag inte kommer hemifrån dagen därpå. Ångest och destruktiva tankar i kombination med gårdagens veransträngning gör mig handlingsförlamad, eller värre, suicidal.

    Vid flera gånger redan har jag hamnat i en situation på jobbet där enbart jag har kunskap av något, och att alla blir beroeende av mig för att jag då gör min del. För mig va de ett helvette. Jag hade hela företaget på mina axlar för att dom andra med kunskapen om läget inte va där. Så jag fick ta över som tillfällig chef. Alla drog i mig från olika håll och allt blev så stressigt. Sen hade jag ingen att be om hjälp om jag behövde det. Jag trodde inte detta skulle hända igen. Jag tog några steg bakåt, ändrade mina arbetsuppgifter och jag var mer en utöver. Om jag va sjuk eller jobbade, oavsett så skulle mina uppgifter inte påverka någon annans. Jag tog den tid jag behövde.

    Men nu under denna smittan kovid 19 så har de blivit kaus. Så många som är sjuka, så ännu än gång är jag tillbaka som en tillfällig chef. Alla ropar på mig, jag gör fler uppgifter samtidigt. Men denna gången är de svårare. Jag har tappat en del kunskap eftersom de va längesen jag gjorde det. Och vissa tillvägagångssätt har blivit utbytt men det är inget jag fått upplärning genom. Då va de inte nödvändigt, då jag bytte uppgifter. Men jag hade faktiskt på känn att de kunde bli såhär.

    Jag är inte en person som bara kan backa och vägra, trotts att jag kanske ibland borde göra med tanke på min hälsas bästa. Men jag kan inte välja att vara självisk när flera personer visar för mig att jag är den ända som kan lösa deras problem.

    Jag hatar att det blir såhär, jag hatar mig själv. Jag är kluven. I Bland tycker jag verkligen om att känna mig behövd, bli bekräftad och känna att man faktiskt gör skillnad. Att de spelar ingen roll att jag är ful, överviktig och liten inombords, för jag gör något bra, tillräckligt bra för att människor väljer att fråga mig om hjälp igen.

    Men jag är svag, blir suicidal då och då bara av anledningen att allt känns så hopplöst och förvirrande. Va ska jag göra, vad ska jag prioritera.

    Jag vill börja med att svara på de frågor du ställde i slutet: du måste ta hand om dig själv och prioritera din egna hälsa. Det är en väldigt fin egenskap du har, att vilja ställa upp för människor och det tycker jag såklart att du ska fortsätta göra! Men det är viktigt att du också ställer upp för dig själv, att du tar hand om dig själv och kommunicerar till din omgivning när dina arbetsförhållanden får dig att känna dig såhär stressad, och i perioder suicidal (om jag förstått dig rätt). Du behöver kanske inte ”backa och vägra” i första taget men det kan vara en bra början att inleda en dialog om detta med din chef, någon kollega du tycker om eller en annan person på din arbetsplats som du tror kan vara till hjälp eller åtminstone ett stöd. Och det handlar inte om att vara självisk, det är viktigt för att du ska orka med att fortsätta gå till jobbet. Om du t.ex. inte orkar gå dit längre, blir utbränd eller dylikt så skulle din arbetsplats gå miste om din kompetens och du din hälsa. Så det är inte bara för din skull utan även för ditt jobb.

    Sen vill jag bara avsluta med att säga att det inte är ditt fel att det blivit såhär, det är inte du som ”låter mycket av det hända”, du har ju en överenskommelse med din arbetsgivare och den borde respekteras! Folk har ibland tendenser tänka i banorna att om man inte säger stopp så är allting bra. Du är stark som berättar om din situation och jag hoppas att det kommer bli bättre, om inte snart åtminstone på sikt!

    Trådstartaren

    Jag vill börja med att svara på de frågor du ställde i slutet: du måste ta hand om dig själv och prioritera din egna hälsa. Det är en väldigt fin egenskap du har, att vilja ställa upp för människor och det tycker jag såklart att du ska fortsätta göra! Men det är viktigt att du också ställer upp för dig själv, att du tar hand om dig själv och kommunicerar till din omgivning när dina arbetsförhållanden får dig att känna dig såhär stressad, och i perioder suicidal (om jag förstått dig rätt). Du behöver kanske inte ”backa och vägra” i första taget men det kan vara en bra början att inleda en dialog om detta med din chef, någon kollega du tycker om eller en annan person på din arbetsplats som du tror kan vara till hjälp eller åtminstone ett stöd. Och det handlar inte om att vara självisk, det är viktigt för att du ska orka med att fortsätta gå till jobbet. Om du t.ex. inte orkar gå dit längre, blir utbränd eller dylikt så skulle din arbetsplats gå miste om din kompetens och du din hälsa. Så det är inte bara för din skull utan även för ditt jobb. Sen vill jag bara avsluta med att säga att det inte är ditt fel att det blivit såhär, det är inte du som ”låter mycket av det hända”, du har ju en överenskommelse med din arbetsgivare och den borde respekteras! Folk har ibland tendenser tänka i banorna att om man inte säger stopp så är allting bra. Du är stark som berättar om din situation och jag hoppas att det kommer bli bättre, om inte snart åtminstone på sikt!

    Hej, jag vill tacka så mycket först och främst för att du inte bara tog dig tiden att läsa igenom allt, men också för att du orkade svara mig. Stort tack.

    Jag uppskattar verkligen dina ord och goda råd. Du har helt rätt i det du säger. Dock har jag haft ett flertal möten med mina arbetsgivare och kollegor om detta. Hur jag mår över detta, hur jag fungerar och allt. Men tyvärr får jag alltid samma svar. 1= Det syns inte på mig att jag blir pressad för hårt, så det är inte lätt för dom att komma ihåg att jag har begränsningar eller när de blir för mycket. 2= Om något känns fel så är det upp till mig att gå till dom och berätta om problemet i tid. Och 3= inget av det är mitt ansvar, att jag ska sluta ta på mig ansvar.

    Jag tycker inte jag ska bära skulden så, för jag letar inte efter att lösa andras problem eller för att bli ansvarig för något. Det bara automatiskt hamnar på mitt bord. För av dom som är friska och är på jobbet, så är jag den som varit där längst, och har mest erfarenhet. Men de innebär inte att jag är kapabel av att styra hela skeppet. 🙁

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.