Hur snabbt ens liv kan bli

Hej

måste bara få berätta min konstiga historia. Från ett välfungerande härligt liv till ett liv i kaos.

Det började med att det kom ut information på jobbet om att många skulle få gå, men då också med ett avgångsvederlag. Jag blev en av dom.

Allt var frid och fröjd tills den dagen då man plötsligt inte hade något jobb att gå till. Paniken började komma. Sen började den fullständiga mardrömmen.Det började bra, sökte jobb för fullt, fick coaching hjälp, hjälpte en kompis med hans jobb…allt på samma gång.

Jag var superspeedad i början och allt flöt på bra. Jag orkade hur mycket som helst.

Sen började det komma lite symtomer, ont kroppen, blev lite förvirrad, tunnelseende, kunde inte sova alls utan sömntabletter. Men jag körde på ändå, fick ju ändå sova.

Sen en dag gick det inte längre, blev totalt paralyserad. Fick åka till akuten som då inte kunde göra så mycket, dom hänvisade till psykakuten. Där blev jag sittandes tills en läkare kom och han tyckte att jag led av typiskt ångest och stress. Fick lite tabletter. Dom hänvisade sedan till vårdcentralen.

Ringde vårdcentralen fick en tid, hamnade hos en läkare som blev lite skräckslagen när jag berättade hur jag mådde och skrev snabbt ut antidepressiv medicin och fick en tid till psykolog  om 2 veckor. Det är ju jättelång tid dit!

Så läget i dag, från ett fantastiskt liv, till ett liv där jag just nu ligger i soffan. Ringer det orkar jag inte svara, mår jättedåligt av medicinen, kompisen vill inte att jag är där för då ska jag ju jobba som jag inte orkar. Så jag måste ut och söka jobb i detta tillstånd annars måste jag sälja huset och bilen. Men vem vill anställa en som mig just nu. Sitter liksom i en rävsax och känner mig helt panikslagen. Orkar inte göra någonting, fast jag måste verkligen det. Jag är ledden, rädd och håller på att bli galen.

Tänker så mycket och att detta är en mardröm som man vill vakna upp ur. Detta är verkligen inte jag, att ställa till med så mycket kaos och på bara 1 månad. Vet inte vad jag ska ta mig till!

 

Anonym skrev:

Hej måste bara få berätta min konstiga historia. Från ett välfungerande härligt liv till ett liv i kaos. Det började med att det kom ut information på jobbet om att många skulle få gå, men då också med ett avgångsvederlag. Jag blev en av dom. Allt var frid och fröjd tills den dagen då man plötsligt inte hade något jobb att gå till. Paniken började komma. Sen började den fullständiga mardrömmen.Det började bra, sökte jobb för fullt, fick coaching hjälp, hjälpte en kompis med hans jobb…allt på samma gång. Jag var superspeedad i början och allt flöt på bra. Jag orkade hur mycket som helst. Sen började det komma lite symtomer, ont kroppen, blev lite förvirrad, tunnelseende, kunde inte sova alls utan sömntabletter. Men jag körde på ändå, fick ju ändå sova. Sen en dag gick det inte längre, blev totalt paralyserad. Fick åka till akuten som då inte kunde göra så mycket, dom hänvisade till psykakuten. Där blev jag sittandes tills en läkare kom och han tyckte att jag led av typiskt ångest och stress. Fick lite tabletter. Dom hänvisade sedan till vårdcentralen. Ringde vårdcentralen fick en tid, hamnade hos en läkare som blev lite skräckslagen när jag berättade hur jag mådde och skrev snabbt ut antidepressiv medicin och fick en tid till psykolog om 2 veckor. Det är ju jättelång tid dit! Så läget i dag, från ett fantastiskt liv, till ett liv där jag just nu ligger i soffan. Ringer det orkar jag inte svara, mår jättedåligt av medicinen, kompisen vill inte att jag är där för då ska jag ju jobba som jag inte orkar. Så jag måste ut och söka jobb i detta tillstånd annars måste jag sälja huset och bilen. Men vem vill anställa en som mig just nu. Sitter liksom i en rävsax och känner mig helt panikslagen. Orkar inte göra någonting, fast jag måste verkligen det. Jag är ledden, rädd och håller på att bli galen. Tänker så mycket och att detta är en mardröm som man vill vakna upp ur. Detta är verkligen inte jag, att ställa till med så mycket kaos och på bara 1 månad. Vet inte vad jag ska ta mig till!

God f.m. här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Hör att Du verkligen behöver “lufta lungorna” en form av pratventil hos psykologen. Visa gärna din ovanstående inlägg / tråd till psykologen.

Om Du vill ha någon att samtala med så får Du gärna höra av dig och skriva till mig här på Mind Forumet.

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

Kram…

På återseende…

Anonym skrev:

Hej måste bara få berätta min konstiga historia. Från ett välfungerande härligt liv till ett liv i kaos. Det började med att det kom ut information på jobbet om att många skulle få gå, men då också med ett avgångsvederlag. Jag blev en av dom. Allt var frid och fröjd tills den dagen då man plötsligt inte hade något jobb att gå till. Paniken började komma. Sen började den fullständiga mardrömmen.Det började bra, sökte jobb för fullt, fick coaching hjälp, hjälpte en kompis med hans jobb…allt på samma gång. Jag var superspeedad i början och allt flöt på bra. Jag orkade hur mycket som helst. Sen började det komma lite symtomer, ont kroppen, blev lite förvirrad, tunnelseende, kunde inte sova alls utan sömntabletter. Men jag körde på ändå, fick ju ändå sova. Sen en dag gick det inte längre, blev totalt paralyserad. Fick åka till akuten som då inte kunde göra så mycket, dom hänvisade till psykakuten. Där blev jag sittandes tills en läkare kom och han tyckte att jag led av typiskt ångest och stress. Fick lite tabletter. Dom hänvisade sedan till vårdcentralen. Ringde vårdcentralen fick en tid, hamnade hos en läkare som blev lite skräckslagen när jag berättade hur jag mådde och skrev snabbt ut antidepressiv medicin och fick en tid till psykolog om 2 veckor. Det är ju jättelång tid dit! Så läget i dag, från ett fantastiskt liv, till ett liv där jag just nu ligger i soffan. Ringer det orkar jag inte svara, mår jättedåligt av medicinen, kompisen vill inte att jag är där för då ska jag ju jobba som jag inte orkar. Så jag måste ut och söka jobb i detta tillstånd annars måste jag sälja huset och bilen. Men vem vill anställa en som mig just nu. Sitter liksom i en rävsax och känner mig helt panikslagen. Orkar inte göra någonting, fast jag måste verkligen det. Jag är ledden, rädd och håller på att bli galen. Tänker så mycket och att detta är en mardröm som man vill vakna upp ur. Detta är verkligen inte jag, att ställa till med så mycket kaos och på bara 1 månad. Vet inte vad jag ska ta mig till!

Det som är så konstigt i det hela är att jag inte har tänkt på mig själv och hur kroppen har fått lida.

Det är antagligen väldigt dålig självkänsla.

Det som är läskigast i det hela är att det är kompisen jag tänker på mest som jag har svikit nu när han har så mycket att göra . Som ringer hela tiden och berättar hur bra det går ändå, men att jag inte har någon plats där nu.

Samm sak med att hitta ett jobb nu när jag är däckad. Jag måste ju ha ett jobb annars går fullständigt åt pipan. Barnen (vuxna) får en psykotis förälder som blir hemlös och hamnar på gatan. Vilka hemska tankar!!

 

 

Anonym skrev:

Det som är så konstigt i det hela är att jag inte har tänkt på mig själv och hur kroppen har fått lida. Det är antagligen väldigt dålig självkänsla. Det som är läskigast i det hela är att det är kompisen jag tänker på mest som jag har svikit nu när han har så mycket att göra . Som ringer hela tiden och berättar hur bra det går ändå, men att jag inte har någon plats där nu. Samm sak med att hitta ett jobb nu när jag är däckad. Jag måste ju ha ett jobb annars går fullständigt åt pipan. Barnen (vuxna) får en psykotis förälder som blir hemlös och hamnar på gatan. Vilka hemska tankar!!

God kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag hör på dig att Du VERKLIGEN behöver prata ut med professionella vårdkontakter så som t.ex. Psykolog, Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare?

SNÄLLA MiND Volontärer / Moderatorerna, kan ni också svara på detta inlägg / tråd här ovan.

Var rädd om dig och ta hand om dig också…

På återseende…

Godmorgon, jag har tid inbokad hos en psykolog så att jag får ventilera lite där. Det känns bra. Ville bara berätta hur knasigt det kan bli, men så är livet. Det går upp och ner och man får tampas med det som kommer.

 

Ja du livet kan vändas på en stund trotts att det troligen kommit smygande utan att man reflekterat alls.Mina tankar är:är du inte sjukskriven ett tag för att gå på samtal och låta medicinerna fungera och kropp och knopp vila?.Det låter som om du bara hetsar vidare med söka jobb och finnas till för kompisen.Nu är det kanske han/hon som måste finnas där för dig ett tag??Oavsett om din kompis har mycket nu så kan du inte hjälpa nu.När man är så överbelastad att man kraschar är det inte att springa vidare som är medicinen (Tro mig jag har gått genom kaklet 3 ggr)utan att stanna upp se på dig själv dina känslor och mående.Kolla vad du kan bygga upp hos dig själv för att minska pressen utifrån och dina egna krav.Lätt??Nä inte ett dugg men så nödvändigt.Acceptera var man är idag får man ofta höra.Ja det är säkert det som behövs men vem med höga krav på sig själv och stor empati vill helt plötsligt acceptera att nu är det så här….???Det kommer bli bra för dig men du måste låta det ta tid.Låta den överbelastade knoppen vila.Gå en kort kort promenad varje dag.Ät bra och energirik mat regelbundet och gör små saker du tycker om.Det vänder ska du se.