Högkänslig, självkänsla och höga krav

Jag är en helt vanlig storstadstjej i 20-års åldern som bor hemma med föräldrar. Jag är en extrovert person som dessutom är lite av en ensamvarg, jag behöver vara helt själv ibland för att samla energi. Jag bryr mig mycket om andra och vill alltid få folk att skratta och må bra. Jag vill vara omtyckt och visa mina bästa sidor, utan att försöka för mycket så att det slår över, om ni förstår vad jag menar. För er som är intresserade  av astrologi så är jag född i kräftans tecken…

Jag analyserar min tillvaro väldigt mycket. Jag brottas ofta med egna känslor och tankar att “den här personen tycker inte om mig, för att jag sa sådär” eller “varför uttryckte jag mig så klumpigt” trots att den andra personen kanske glömt det jag sagt 1 timme tidigare. Detta resulterar i att jag drar mig undan och kan verka avvisande eller tjurskallig, men det begrundar sig egentligen i en dålig självkänsla. Jag går tillbaka mentalt till ett skede där jag stänger in mig själv i mitt skal. Jag tror att folk har stämplat mig och tycker att jag är dum i huvudet om jag säger fel saker, för det är vad jag tror om mig själv när det sker.

Jag får ganska kraftiga humörsvängningar och blir rätt frustrerad när jag mår dåligt, vilket händer till och från. Jag drar mig undan istället för att riskera att bli sur och ta ut det på någon. Det hela slutar med att jag inte vill uppfattas som negativ, så jag försöker övertala mig själv att det var väl inget att hetsa upp sig över? På så vis kan jag gå vidare mentalt och slippa lägga energi på irrelevanta saker. Ibland kan jag inte släppa mina tankar och blir tvungen att fråga t.ex “du missförstod inte det jag sa va?” bara för att få svaret “nej, tänk inte så, det gjorde jag inte” som egentligen bekräftar att min självkänsla är i botten.

Jag är inte konflikträdd. Jag har skinn på näsan, står upp för mig själv och mina åsikter. Ingen har rätt att köra över mig, och försöker någon så får dem skylla sig själva. Men det krävs mycket för att jag ska bli arg, det är extremt energikrävande så jag tar inte en konflikt bara för sakens skull.

För ett par månader sedan kom jag till underfund med att jag är en högkänslig person. På senaste har jag även känt att jag ställer orimligt höga krav på mig själv, mestadels vad gäller jobb och plugg. Jag har svårt att bekräfta mig själv eftersom mina egna krav är så höga, jag brottas med tankarna att “jag gjort så gott jag kunnat” v.s “jag kunde ha gjort det bättre”. Jag är aldrig nöjd, och det tror jag dels kommer från mina föräldrars uppfostran, då båda har växt upp i familjer där man skulle vara högpresterande för att få stämpeln hyfsat/ok/bra. Jag var inte något A-barn i skolan heller, jag gick ut med VG/C i snitt i gymnasiet, vilket jag var nöjd med. Andra i skolan pratade mycket om hur höga betyg de fick, jag var glad för deras skull men lyssnade med ett halvt öra, eftersom jag inte ville jämföra mig med dem eller bli påmind om mina föräldrar.

För 2 år sen gick jag i KBT och fick hjälp med att hantera känslor och tankar. Efter KBT:n arbetade jag utomlands och kom utanför min zon, vågade stanna där och såg vad som hände. Idag mår jag bättre trots att jag får “återfall” ibland, men jag inser att jag är väldigt känslig och det tar mycket energi från mig själv. Jag har få äkta vänner som alla accepterar mig för den jag är, men jag måste ofta tänka på att hålla tillbaka mina tankar, då det kan vara rätt energikrävande. På jobbet har jag kollegor som stöttar mig, och jag kan visserligen inte göra alla glada hela tiden, ibland måste jag sätta mig själv först. Vissa kollegor har jag kommit nära och de kommer nog bli vänner för livet.

Är det någon som känner igen sig i min situation?

Jag känner verkligen igen mig från hur jag var när jag var yngre. Just det med höga krav på sig själv, analyserande mm. Jag hittade fel på mig själv som jag åtgärdade men  det var oftast inga fel alls. Det är lite bättre nu 10 år senare :/
Idag analyserar jag väldigt mycket, framförallt möten med nya människor när jag är privat. I jobbet är det en annan sak för då kan jag gå in i en roll men jag är väldigt känslig för nya relationer och tycker det är jobbigt.

Har också ganska stora humörsvängningar när jag är trött eller när orken och energin är låg.

Skinn på näsan räcker, jag har nästan aldrig höjt rösten. De väldigt få gånger jag gjort det har jag bett om ursäkt och ändrat mig. Kan räkna på en hand i vuxen ålder dvs efter jag fyllde 20 då jag låtit temperamentet styra mig. Du är på rätt spår, använd orden de är oftast effektivare.

Höga krav är en intressant fråga. När är ens krav för höga? Rimligtvis när man sätter de så höga att man inte klarar dem. Vad avgör om man klarar en sak? Det vet man bäst själv. Sedan är det kanske andra personliga faktorer som kan spela in när man tänker efter vad man inte klarar. Hur man mår osv. Man är ju inte ett färdigt paket som varken kan förändras eller tänka. De saker man inte klarar under tex en depression fixar man nog bättre å bättre när man mår bättre.

Vad menar du med höga krav? På vilket sätt sätter du höga krav på dig själv? Vad anser du att du skulle behöva bli bättre på?

Är det bättre betyg du vill ha?

Min start började med en brant uppförsbacke då jag inte hade gymnasiebetyg, alls. Jag fick hamna på ett program för de som låg lägst och hade minst motivation. Hade varit med om flera år av mobbing vilket såklart tärt oerhört och fått mig halka efter. En dag kom jag själv på att jag platsar inte där och fixade betygen på en annan skola. Men jag slutade i förlängningen med bra betyg på högskola.

Ibland är det andra som fått en att tro att man inte klarar saker och det kan sätta djupa spår. Föräldrar vill en oftast väl, vill att det ska gå bra för en.

Anonym skrev:

Jag känner verkligen igen mig från hur jag var när jag var yngre. Just det med höga krav på sig själv, analyserande mm. Jag hittade fel på mig själv som jag åtgärdade men det var oftast inga fel alls. Det är lite bättre nu 10 år senare :/ Idag analyserar jag väldigt mycket, framförallt möten med nya människor när jag är privat. I jobbet är det en annan sak för då kan jag gå in i en roll men jag är väldigt känslig för nya relationer och tycker det är jobbigt. Har också ganska stora humörsvängningar när jag är trött eller när orken och energin är låg.

Det är jobbigt att läsa att du går igenom samma saker som mig, jag tror dock att det kommer någonting bra utav detta. Man lär sig att förstå sig själv och hur man förhåller sig till andra, så det har gett mig mycket självinsikt. Men håller med dig om det du skriver, vissa dagar är värre än andra.

Anonym skrev:

Skinn på näsan räcker, jag har nästan aldrig höjt rösten. De väldigt få gånger jag gjort det har jag bett om ursäkt och ändrat mig. Kan räkna på en hand i vuxen ålder dvs efter jag fyllde 20 då jag låtit temperamentet styra mig. Du är på rätt spår, använd orden de är oftast effektivare. Höga krav är en intressant fråga. När är ens krav för höga? Rimligtvis när man sätter de så höga att man inte klarar dem. Vad avgör om man klarar en sak? Det vet man bäst själv. Sedan är det kanske andra personliga faktorer som kan spela in när man tänker efter vad man inte klarar. Hur man mår osv. Man är ju inte ett färdigt paket som varken kan förändras eller tänka. De saker man inte klarar under tex en depression fixar man nog bättre å bättre när man mår bättre. Vad menar du med höga krav? På vilket sätt sätter du höga krav på dig själv? Vad anser du att du skulle behöva bli bättre på? Är det bättre betyg du vill ha? Min start började med en brant uppförsbacke då jag inte hade gymnasiebetyg, alls. Jag fick hamna på ett program för de som låg lägst och hade minst motivation. Hade varit med om flera år av mobbing vilket såklart tärt oerhört och fått mig halka efter. En dag kom jag själv på att jag platsar inte där och fixade betygen på en annan skola. Men jag slutade i förlängningen med bra betyg på högskola. Ibland är det andra som fått en att tro att man inte klarar saker och det kan sätta djupa spår. Föräldrar vill en oftast väl, vill att det ska gå bra för en.

Du låter som att du har skinn på näsan, och gör vad som känns bäst för dig! Det är tråkigt med mobbning, och tråkigare att du skulle behöva vara med om det! Men kom ihåg att de som mobbar mår väldigt dåligt, dock får de inte bete sig hur de vill för det. Men det är synd att det ska behöva vara så..

Håller med om att det är onödigt att höja rösten, det hjälper inte någon. Är du jämngammal med mig? Jag är 23.
Jag har alltid haft höga krav på mig själv då jag vet att mina föräldrar vill att jag lyckas bra. Jag ska typ kompensera det de aldrig gjorde för att de växte upp i andra familjeförhållanden.

Jag vill plugga på universitetet och gå ut med en bra utbildning av egen fri vilja, men föräldrarna frågar ofta när jag tänkt börja plugga. Om jag känner mig pressad till att göra något för att göra någon annan glad på det sättet, så backar jag undan och undviker att prata med dem om studier. Jag har försökt stå på mig och säga att jag bestämmer själv eftersom jag är vuxen och tar eget ansvar, men de fortsätter cirkulera som katten kring het gröt och försöker manipulera mig till att börja så fort som möjligt. Allt för att de ska få sin vilja igenom.

Jag pluggar en kurs på komvux vid sidan av jobbet nu, för att kunna söka in till universitet/högskola i framtiden. Men vet inte vad jag vill studera, då jag inte vet om jag vill jobba på kontor eller med människor i längden.

Anonym skrev:

Du låter som att du har skinn på näsan, och gör vad som känns bäst för dig! Det är tråkigt med mobbning, och tråkigare att du skulle behöva vara med om det! Men kom ihåg att de som mobbar mår väldigt dåligt, dock får de inte bete sig hur de vill för det. Men det är synd att det ska behöva vara så.. Håller med om att det är onödigt att höja rösten, det hjälper inte någon. Är du jämngammal med mig? Jag är 23. Jag har alltid haft höga krav på mig själv då jag vet att mina föräldrar vill att jag lyckas bra. Jag ska typ kompensera det de aldrig gjorde för att de växte upp i andra familjeförhållanden. Jag vill plugga på universitetet och gå ut med en bra utbildning av egen fri vilja, men föräldrarna frågar ofta när jag tänkt börja plugga. Om jag känner mig pressad till att göra något för att göra någon annan glad på det sättet, så backar jag undan och undviker att prata med dem om studier. Jag har försökt stå på mig och säga att jag bestämmer själv eftersom jag är vuxen och tar eget ansvar, men de fortsätter cirkulera som katten kring het gröt och försöker manipulera mig till att börja så fort som möjligt. Allt för att de ska få sin vilja igenom. Jag pluggar en kurs på komvux vid sidan av jobbet nu, för att kunna söka in till universitet/högskola i framtiden. Men vet inte vad jag vill studera, då jag inte vet om jag vill jobba på kontor eller med människor i längden.

Man ska göra saker för att man själv vill det, jag är äldre än vad du är. Men man kan bli lika sänkt av att ingen förväntar sig saker av en. Jag är glad att jag blivit trodd på och peppad, se det på det sättet du med. Men glöm inte skinnet på näsan. Det har tagit lång tid för mig att ens kunna berätta om mobbing och att jag varit ”offret”. Men det är också skinn på näsan om man har lite distans.

Du har åldern med dig och kan ändra dig om du vill. All tid i världen, tro mig den blir dyrbarare med tiden. Du är ung! Det är inte jag, iaf inte i vissa sammanhang. Men jag har iaf flera års erfarenhet och det är också en fördel, en dyrbar sak. Var ålder har sin charm som man säger.

Perspektiv är svåra att förmedla för man behöver ha dem i sin närhet för att förstå. Människor är dumskallar som är skapta att se till sig själva, hur skulle vi annars överlevt?

Men jag är drygt 30, har ingen egen familj inte ens pojkvän (om man ens säger så i min ålder 😂), inga vänner kvar,  har inte kunnat utöva intressen och det jag tycker om å har varit sjuk länge och förlorat alla kontakter vad arbete heter. Så allt mitt jobb å liv har runnit ner i vasken Totalt. Jag kan bara skratta åt det för gråta ha jag fått nog av.

Det är fredag och jag har gjort min ultimata sojamjölk här hemma som jag är mycket nöjd med. 😊