Jag har diagnosen PTSD,egentligen den komplexa varianten.Jag har stora problem med dissociation och det är bara de sista månaderna som jag har fattat det.Men det är inte alltid jag hinner bromsa mig själv innan jag seglar bort,men jag är något duktigare nu att fånga mig själv.För det mesta så går jag i någon slags dimma och det känns som att jag är mer borta än verklig.Jag extra stressad eftersom jag vaktar på mig själv för att inte dissociera.Jag sitter mest hemma,det känns säkrast så.
Egentligen är jag en ganska snäll och öppen människa men för att slippa all extra stress så undviker jag andra i så stor mån som möjligt.Men igår var jag på kafé alldeles själv,det gick hyfsat bra,men när jag körde hem så var jag tvungen att köra in på en p-ficka bara några kilometer hemifrån för att lyssna på en avslappningsövning innan det blev värre.Jag blev triggad av gråheten och dimman och vips så var jag känslomässigt tillbaka i 70-talet.
Jag har letat febrilt efter en stödgrupp där man faktiskt fysiskt träffar andra i samma situation men det verkar inte finnas.När jag frågar vården så blir det mest goddag yxskaft-svar,ingen praktisk hjälp.När man befinner sig på botten så ska man tydligen klara av att göra extra svåra grejor helt själv.
Minnesluckor är en sak för sig,jag är drygt 50 år och någon har stulit mitt liv.De bra och dåliga sakerna som jag minns har jag oerhört svårt att placera i tiden.Jag känner sällan igen familjemedlemmar och bekanta och då tycker de att jag är dryg och högfärdstokig.Jag lyckades ju helt själv att sortera bort alla toxiska människor så nu har jag tre personer som jag umgås med någon gång i månaden.
Barndomstrauma med allt vad det innefattar har förstört mig totalt.Jag har trots allt haft tur med min nuvarande psykolog,vi kan prata ett helt besök och jag är där,till skillnad mot förr när kroppen var där och jag var borta.
Det var lugnande att skriva lite och öppna sig lite grann,det är ovant för mig.
