Att jag är ett kontrollfreak är inte bara ett faktum, det ökar även i procent. På jobbet jobbar jag i ett högt tempo trotts att jag inte behöver. Men jag är så rädd för att ändra ska röra till det system jag lagt upp mina uppgifter. Att jag inte ska hinna slutföra det så som jag planerat. Jag kan inte heller gå hem när jag slutar om jag inte är klar. Händer då och då, kanske tre dagar i veckan att jag jobbar över mellan 10-20 minuter. Jobbar halvtid just nu, men känns inte så, är helt slut. Det blir inte lättare för att jag har slutat. Jag har lite problem med att jag inte kan vara närvarande för stunden, jag är i tankarna så mycket längre fram. Som t,ex när jag slutat så föreställer jag mig att jag har ett ärende i stan. Jag kan redan se hur jag kommer gå, vad jag ska kolla först och så vidare, men fysiskt har jag inte äns gått ut från jobbet än. Detta innebär att jag stressar för att hinna ikapp mig själv. Jag har väldigt länge levt såhär, jag har ingen aning hur jag ska göra för att bryta det mönstret.
Jag är kreativ som person, det är något jag ser mycke värde i. Det ger mig glädje i livet. Men ibland kan även detta öka min stress. När jag helst vill lägga mig på soffan och varva ner, så får jag bilder, ider av saker jag vill skapa. Tankarna vandrar vidare till hur jag vill skapa detta, om jag behöver köpa något för det, när/ var jag kan hitta det och så vidare. Det lugn jag ville ha i kroppen har ersatts av en annan stress. Positiv självklart, men balans. Ordet lagom. Jag kan aldrig göra något lagom.
Om inte de redan blivit uppenbart så är jag lite av en shoppoholic, kanske inte alls stora summor. Men många bäckar små som man brukar säga. Jag har svårt att sitta stilla när jag är hemma också, jag känner att jag rör mig i samma tempo som på jobbet. Jag går från rum till rum och plockar, städar, gör om och flyttar grejer. Försöker hitta smarta organiseringslösningar, mitt organiserade kaus för har fortfarande svårt att hitta saker. Dåligt minne.
Jag har jätte svårt för att ta beslut. Då menar jag typ att välja mellan några varor i affären. Det kan orsaka så mycke ångest att jag går ut tomhänt med världens ångest och frågar mig själv varför jag lever fortfarande.
Va jag försöker säga är att jag känner att jag är överallt, som om jag springer från den ena platsen till den andra. Ända gången jag verkligen slappnar av är på bussen till jobbet eller när jag sover helt enkelt.
Livet är sååå svårt, och jag hatar att måeendet kan vända från ena sekunden till den andra. Och då förlorar allt sin mening. Inget jag har är viktigt längre, vill inte ha något. Då vill jag inget. Hatar borderline
