Hem > Forum > Stress > Dåligt med allt prat om psykisk ohälsa?

Dåligt med allt prat om psykisk ohälsa?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Fick ångest förut idag. Har lyssnat mycket på poddar om psykisk ohälsa på sistone och även läst mycket om det. Kan det göra att man börjar känna efter och börjar må dåligt när man inte skulle gjort det annars? Eller söker jag mig till ämnet pga att det redan finns något i mig som känns svårt? Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Funderar också på om ångesten förstärktes av att jag druckit två koppar kaffe. Koffein kan vara en utlösare när man redan känner sig lite orolig.

    Det är också som att allt prat om psykisk ohälsa väcker en längtan i mig att få gå till någon och säga att jag mår dåligt, och få bli omhändertagen. Funderar på om det beror på att jag är uppfostrad med att man inte får må dåligt. Ångest var totalförbjudet hemma. En gång när jag hade ångest fick jag en rungande örfil för det. Har alltså i detta avseende varit väldigt ensam under min uppväxt, och ensam även i vissa andra avseenden.

    Jag tror att detta på vissa sätt gjort mig väldigt stark. Att uppleva den ensamhet jag gjort var vidrigt, outhärdligt, och innebar en rejäl vaccinering inför resten av livets påfrestningar. ”Det som inte dödar”, ni vet. Jag tror också att det var detta som grundlade mitt stora intresse för psykologi och psykiatri. Det outhärdliga blev mindre outhärdligt när jag förstod vad det handlade om.

    En rest från uppväxten, är att rädslan för att visa att jag har ångest är värre än själva ångesten. När jag får ångest/blir orolig/blir nervös reagerar jag därför intuitivt med att göra allt för att dölja det för omvärlden. Är världsmästare i självbehärskning tror jag. Får jag vid ett sånt tillfälle frågan: ”Hur mår du?” skyndar jag mig att säga ”bra, själv?”

    På ett sätt kan jag tycka att det är en bra strategi. Det hjälper en att fokusera om. Men samtidigt kanske jag behöver jobba med känslan att det är jag som håller uppe allt? Känslan av att om inte jag är stark, rämnar omgivningen.

    Ångesten jag kände förut idag, kändes som hjälp-jag-går-in-i-väggen. Fick en liknande känsla på jobbet förra veckan. Då låste jag in mig i ett rum och grät. Vet inte om jag är nära väggen eller inte. Har haft symtom av och till i flera år, men det är så svårt att veta vad som är stress och vad som beror på min diagnos ADD. Det går så upp och ner också hur jag mår.  Är bra på att sätta gränser och värna min fritid och så, så min stress handlar om andra saker. Om svårigheter att få anpassning på arbetsplatsen och att göra ett bra yrkesval. Kanske är det att jag kämpat länge och att det kommit ikapp.

    ”Du har ingen diagnos. Du är för duktig. Diagnoser delas ut godtyckligt idag”, säger omgivningen. Jag har så mycket frågor om diagnosen jag vill ställa, tex har jag den verkligen eller är jag bara lat? Även om diagnosen var en lättnad, så vill jag ju inte vara oförtjänt av den. Men jag har ingen att prata med. När jag fick diagnosen fick jag bara ett papper à: ”Du har svårt med det här, och det här”. Och med detta lämnades jag att klara mig själv bäst jag kunde. Vilket jag har gjort också, med bravur. Tog tex två tunga mattekurser på Komvux med Väl Godkänt resultat trots att mitt arbetsminne när det gäller huvudräkning är på en bebis nivå, enligt utredningen.

    Öppnade mig för chefen och berättade om min diagnos, min stress och mina sömnproblem förra veckan, fick ett bra bemötande så det kändes skönt. Hon sa att det var modigt. Jag kände att jag inte hade något val, jag orkar inte bära detta ensam längre.

    Samtidigt som jag längtar efter att bli sedd och omhändertagen så vill jag ju inte krascha såklart. Vill verkligen inte. Kanske borde jag dra ner på grejer. Vid sidan av jobbet håller jag på med ett stort intresse, och så är jag politiskt aktiv. Samtidigt är ju detta roliga grejer. Tror inget blir bättre av att jag drar ner på sånt jag tycker är roligt. Kanske ska jag gå ner i arbetstid istället. Jobbar redan deltid, 80, men kanske ska jobba 50. Får fundera…

     

    Ja det är en mänsklig egenskap att vilja bli omhändertagen – det gör väl alla friska människor. Att ha ADD diagnos gör väl dig känslig för stress, samtidigt som jag läser in att du tänker dig att det ska vara antingen eller…. kanske är det både och istället. Vad tror du om det?

    Bra att du talat med din chef.

    Hmm du skriver att du är väldigt intresserad av det som skrivs om psykisk ohälsa. Kanske vill du lära känna dig själv?  Jag tror att du i så fall inte är ensam.

    Som matematiklärare så är jag inte förvånad – de som är duktiga på huvudräkning är sällan goda matematiker. Det handlar om att lära sig förstå mönstret och det behöver man inte något arbetsminne överhuvudtaget även om det underlättar…

    Jag har stått på barrikaderna länge för frågor som gäller dyslexi – och gissa hur många av de som jag träffar får höra just det där att man inte kan ha en diagnos om man är duktig. Men särskild begåvning och akademisk förmåga är inte kopplande till skriv och läsförmåga. Även om de underlättar förståss.

    Skriv gärna mer – läser med intresse det du skriver och svarar så fort jag tycker att det finns något att svara på

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.