Hem > Forum > Stress > blivit nästan apatisk av all stress

blivit nästan apatisk av all stress

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej någon som kanske läser detta..

    Jag vet inte varför jag drogs hit och bestämde mig för att öppna en tråd.. känns bara som jag behöver få ur mig hur jag mår och förhoppningsvis kan andra läsa mina tankar och svara, känna igen sig, ge tankar tillbaka.. vad som helst..

    Egentligen skulle jag nästan kunna välja vilken rubrik som helt där uppe i menyn.. jag har ångest. Jag ska skilja mig. Men jag har inget arbete. Och därför kan jag inte skaffa egen bostad. Kan inte ta vilket arbete som helst, för jag måste kunna bo så att mina två barn kan bo hos mig varannan vecka. Har svårt att ens vilja gå upp ur sängen. Tänker att alla dömer mig i hemlighet, jag har ju aldrig varit arbetslös så här länge. Jag har haft en lång rad hastigt avslutade anställningar bakom mig, pga att jag hamnat i situationer jag inte trott mig klara av.. sjukskrivit mig under sista ofta tidsbegränsade anställningstiden. de få ggr jag haft fast anställning har varit på jättejobbiga arbetsplatser.. både som socionom och som lärare. Ja, jag har dessutom studieskulder av att ha försökt utbilda mig.. två gånger 🙁

    Relationsmässigt har allt också varit totalt hopplöst från början: gifte mig för snabbt ena gången och av trygghetsskäl den andra gången.. däremellan en massa improviserade misslyckade relationer..

    Nu har livet trots allt gett mig två underbara fantastiska barn. De älskar mig och står mig mycket nära.. men när jag är för mig själv kan jag tänka ”åh vilken misslyckad förebild jag är.. jag äter fel, orkar inte längre motionera, hjärnan vägrar låta sig motiveras längre än en halv dag innan jag slutligen vräker i mig onyttiga kolhydrater framåt kvällen”  dessutom vet de ju att mamma är arbetslös OCH de vet 🙁 att mamma och pappa försöker lösa så att de kan skiljas och flytta isär.. Vi pratar om det närhelst saker känns jobbigt och de vet att vi är vänner och vill deras bästa..

    Men jag personligen, där jag nu sitter i mitt sovrum i vårt gemensamma hus, det är som om hoppet verkligen på allvar börjar överge mig nu.. Jag börjar tänka ”nej, jag kan inte få nått jobb längre på egen hand.. kommer jag nu bli ett socialfall.. en av de som anses inkapabla att klara av saker själv och därmed tvingas ta det mest okvalificerade jobb som finns.. med studieskulder och barn att försörja.. jag blir totalt utklassad och kan inte längre söka jobb med den inkomst jag haft innan..

    Det värsta i hela kråksången, vet du vad det är? Jo, att jag alltid gett minst 110 procent på alla jobb jag haft. Jag har ansträngt mig till det yttersta och ofta fått såå mkt oombedda komplimanger och tacksamhetsord för det jag gjort för klienter, anhöriga och medarbetare.. Men cheferna har varje gång varken haft tid eller bry att faktiskt kolla upp vilket arbete jag gjort utan kanske istället valt andra vikarier som lagt mindre tid på sitt arbete och mer på att fjäska för cheferna och för kollegor.. Det känns SÅ trist att det är så mycket falskspel inom kommunalt arbete.. den som faktiskt fokuserar på sitt arbete är inte den som belönas utan det är den som ”ser ut som” den passar bäst in.. klär sig bäst eller har mest gemensamt med chefen.. jag vet inte. Suck! det känns hopplöst att tänka sig att jag nånsing kommer få en anställning igen.. jag tänker istället tankar ”ja vem vill anställa en överviktig småbarnsmamma som inte jobbat på ett helt år..

    stressen av att inte ha ett arbete hänger över mig som en svart moln dygnet runt.. jag söker alla tänkbara jobb men jag vågar inte ringa upp dem och hoppas att mitt samtal ska leda till att ansökan hamnar högre upp.. hur ska jag motivera mig med alla dessa överväldigande många problem i mitt liv som konstant finns där.. tynger mig.. min energi och mitt självförtroende är lägre än jag nånsin trott vara möjligt.. jag känner nästan ingenting längre.. min släkt är svår att prata med.. alla råd om saker som jag känner mig så långtifrån att klara av.. som om nån ber en benskadad person hoppa över bäcken.. jag är liksom helt trasig och nästan tom inombords snart.. fick remiss för samtal men inga mottagningar har tid.. fullt upp och kolla vidare, får jag till svar.. ska försöka ansöka till kommunen om att få ha dagisbarnet oftare på dagis.. jag försöker.. ensam och pratar extremt lite med barnens far, som är rätt passiv av sig.. tror han har asperger så ja.. det har jag levt med nu i tolv år innan vi till slut fattade beslut om separation..

     

    jaha.. det var en bråkdel av allt som rör sig i mitt mörka huvud just nu.. har svårt att sova nu också.. multiproblematisk person har man blivit.. sånt jag själv jobbat med är jag nu själv 🙁 jag förstår inte hur allt jag kämpat med för andra nu lett till att jag själv hamnat där..

    Hmmm vad är det som gör att du måste anstränga dig så mycket för att duga?

    Skulle du behöva hjälp utifrån för att hantera din stress och ångest?

    Det känns som du har så höga krav på dig själv att du inte kan annat än misslyckas med allt – det är synd för du verkar vara både intelligent och kompetent i det du pysslar med.

    Själv har jag haft 13 olika yrken och minst 4 olika yrkesutbildningar bakom mig – och alltid lagt nycklarna på bordet när jag har haft tråkigt – jag tolkar därför att du gjort sammaledes när du blivit stressad. Men för min del har jag hittat jobbet i mitt liv och har de senaste 20 åren har jag varit lycklig nog att ha ett givande yrke att se fram emot varje dag. Jag tror att den möjligheten finns för dig med.

    Skriv gärna jag kommer att läsa och i den mån det behövs kommentera alla dina inlägg …

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.