Bakslag utmattningssyndrom

Hej, jag drabbades av utmattningssyndrom för snart tre år sedan. Var sjukskriven på heltid ca 10 mån, sedan sakta arbetat mig upp till heltid. Gått ner i arbetstid i perioder men inte fått mindre att göra. Har nu blivit sjukskriven igen då stressymtom kommit tillbaka. Känner mig som en idiot som inte lärt mig var mina gränser går, att jag låtit mig dras med i det höga tempot igen. Så mycket jobb jag lagt ner på att försöka må bra igen och nu får man börja om igen…  Någon mer som har erfarenhet av detta?

O ja – jag fick ta många vändor innan jag lärde mig att känna igen symtomen. Det är ju så tillfredställande att arbeta. Vad är det som fått dig att bli utmattad?

Anonym skrev:

O ja – jag fick ta många vändor innan jag lärde mig att känna igen symtomen. Det är ju så tillfredställande att arbeta. Vad är det som fått dig att bli utmattad?

Tack för ditt svar! Tråkigt det du beskriver men skönt att höra att man inte är ensam. Det är ju lite så man känner…ensamhet..att alla andra förutom jag fixar att leva i ett stressigt samhälle,  men jag klarar det verkligen inte..

Jag vet egentligen inte riktigt vad det beror på att jag har blivit utbränd. Men jag tror att det är en kombination av uppväxt, personlighet, prestationsbaserad självkänsla, värden, pressad arbetssituation, dålig på att ta mig “egentid”, tar ansvar för andra människors handlingar fast jag inte behöver det etc. Det är så mycket att jag inte vet hur jag ska reda ut allt..var jag ska börja. Har gått KBT och äter SSRI, tyckte att jag har lärt mig så mycket under resans gång – mådde så mycket bättre och kände att jag klarar av att leva “normalt” igen. Tänkte att jag klarar av stressen på jobbet bara jag återhämtar mig efteråt, men det var visst inte så. Har stressat ganska mkt på jobbet sedan mitten av aug och jag har egentligen kännt av varningssignalerna för längesedan men trott att de skulle försvinna. Nu ångrar jag mig så enormt!! Hur ska man lära sig??? Hur har din resa sett ut?

Anonym skrev:

Tack för ditt svar! Tråkigt det du beskriver men skönt att höra att man inte är ensam. Det är ju lite så man känner…ensamhet..att alla andra förutom jag fixar att leva i ett stressigt samhälle, men jag klarar det verkligen inte.. Jag vet egentligen inte riktigt vad det beror på att jag har blivit utbränd. Men jag tror att det är en kombination av uppväxt, personlighet, prestationsbaserad självkänsla, värden, pressad arbetssituation, dålig på att ta mig ”egentid”, tar ansvar för andra människors handlingar fast jag inte behöver det etc. Det är så mycket att jag inte vet hur jag ska reda ut allt..var jag ska börja. Har gått KBT och äter SSRI, tyckte att jag har lärt mig så mycket under resans gång – mådde så mycket bättre och kände att jag klarar av att leva ”normalt” igen. Tänkte att jag klarar av stressen på jobbet bara jag återhämtar mig efteråt, men det var visst inte så. Har stressat ganska mkt på jobbet sedan mitten av aug och jag har egentligen kännt av varningssignalerna för längesedan men trott att de skulle försvinna. Nu ångrar jag mig så enormt!! Hur ska man lära sig??? Hur har din resa sett ut?

Hej,
Du är inte alls ensam. Faktum är att ca 100 000 svenskar blir sjuka pga stress varje år. Det precis som du säger en kombination av personlighet och den situation/kontext personligheten matchas mot. För att öka din kunskap kan du läsa mer här på mind.se , och för konkreta tips och verktyg så kan du läsa mer på SPOTstress blogg. https://spotstress.se/blogg-om-stress/

Anonym skrev:

Hej, Du är inte alls ensam. Faktum är att ca 100 000 svenskar blir sjuka pga stress varje år. Det precis som du säger en kombination av personlighet och den situation/kontext personligheten matchas mot. För att öka din kunskap kan du läsa mer här på mind.se , och för konkreta tips och verktyg så kan du läsa mer på SPOTstress blogg. https://spotstress.se/blogg-om-stress/

 

Hej, tack för ditt svar. Hemsk siffra du presenterar.. Man undrar hur länge det ska få hålla på tills samhället i stort inser att människor går under av att leva i det ekorrhjul som krävs för att ha råd att försörja sig själv och sin familj. Och hela tiden ett högt tempo.

Tack för länken. Intressant att läsa att meditation o mindfulness inte alltid är hälsosamt. Jag har försökt mig på detta nu i snart tre år men efter att ha läst inlägget så börjar jag fundera om det kanske inte bara skapar mer ångest…

Det är så mkt tankar kring vad jag ska göra och hur jag ska leva för att må bra. Ska jag vila på soffan för att kroppen har för lite energi? Och då samtidigt samtidigt möta upp ångest och nedstämdhet och försöka hantera dem enligt konstens alla regler.  Eller ska jag istället göra nått aktivt för att “glömma” dessa känslor eftersom de faktiskt får mig handlingsförlamad och obeslutsam? Min sambo säger att mitt dåliga mående beror på att jag tänker för mkt.. Grubblar.. Oroar mig.. Och jag håller med honom. Men det är så otroligt svårt att sluta tänka.. Och hur mkt jag än försöker tänka positiva tankar – för det gör jag verkligen, jag är positiv, hoppfull och tacksam – så känns kroppen stressad ändå. Förstår inte hur det går ihop? Eller beror allting på en obalans i serotonin och att jag därmed måste äta SSRI hela livet för att känna mig bra? Eller är med mineralbrister? Så många frågor…

Det blev ett långt inlägg. Återkoppla gärna.

Hej Yellow Palub! Jupp detta känns igen (av jättemånga, som sagt). Bara ett par korta reflektioner om gränssättning, självrespekt och kontakt med sina känslor

Inte för att jag har blivit särskilt bra på det än, men för egen del handlar det om att öva upp min lyhördhet för vad jag känner, att lyssna på kroppen och mitt inre: vad är det egentligen jag känner? Hur kan jag beskriva mina känslor? Öva på att hitta så exakta ord som möjligt. Alltså även de “dåliga”, “förbjudna” känslorna. Om jag stannar upp och ger mig tid och märker – men herregud, jag är ju jättearg faktiskt! Fast jag kanske inte vet exakt varför, så måste jag få lov att känna det här just nu. Det kan vara en idé att regelbundet “checka in” och stämma av: vad känner jag just nu, vad behöver jag just nu. Att ställa en fråga till hjärnan kan vara effektivt. Istället för att fråga tex “varför duger jag inte”. Att leta fram morötterna och ta piskorna i örat, liksom. Vad kan jag göra just precis nu för att må en liten aning bättre? Ställ rätt frågor och du kan få helt underbara svar!

Att öva på att säga “nej tack”, utan att förklara eller försöka hitta på ursäkter. Nej tack, inte just nu. Nej, det här vill jag inte göra just idag. Eller OK jag gör detta en liten stund, jag tänker göra si eller så mycket och efter det vill jag bara slappa, eller ta ett bad.

Vi matas hela tiden utifrån (och inifrån, den internaliserade förmanande föräldern) en massa dravel om hur man ska vara och känns för att vara en “bra” och “älskvärd” människa – men om vi spelar med i detta blir resultatet att vi dissar stora delar av oss och bara ökar på självföraktet och bitterheten i oss. Skapar ett inre tryck av känslor som finns men inte får finnas, som tillslut försöker skrika till oss “vi finns, gör nåt, hör oss! Och medan vi spelar med så skickar vi ju signaler till varandra om hur man “ska vara” – det blir en ond cirkel.

Jag känner igen det du beskriver med att hoppa upp på hästen igen och så gör man misstaget att köra igång med trav DIREKT  fast man behöver skritta fram och så tappar man greppet om tyglarna på hösten och ramlar av helt och stukar foten. (metafor jag har i huvudet av bakslag)

 

Det du beskriver som eventuell orsak till din stress vad du varit med om lät väldigt likt mig och mitt liv.

 

Håller med att positiva tankar och frågor hjälper inte (hela vägen alltid även om de definitivt gör skillnad) för kroppen har ställt in sig på stress och jag hinner inte upptäcka symptomen så har det redan blivit ett stress-utbrott.  Då kan det vara brist på något annat man inte tänkt på.

 

Jag tror ändå vi båda måste utgå från hälso-standard. Hur vi sköter mat,motion,vila sömn, relationer, vad vi har för jobb om det matchar våra behov,

 

Tänka “vad behöver jag nu?” Brukar jag försöka utgå från så fort jag hamnar i en baksmäll.

 

Hoppas du får bukt på dina hinder och hittar möjligheter som leder dig till rätt spår igen. Kram

Jag ser det aldrig som bakslag jag ser det som feedback att jag har fortfarande inte lärt mig det som krävs för att jag ska kunna må bra ,det är något positivt. Du skrev upp alla orsaker till det, nu undrar jag, vad har du för strategier? t.ex om du vet att du tar på dig andras ansvar, vad är strategin för att veta var ditt ansvar börjar och slutar? börja söka dina möjligheter, gör din “inre karta” så du vet precis vilken väg du ska ta, och känns det främmande eller fel eller “själviskt” påminn dig om att det allra mest själviska, är att låtsas och ljuga inför andra och dig själv, så det sen drabbar dig och eller andra, att vara ärlig är a och o och de som inte uppskattar det, de respekterar inte dig, och de som inte respekterar dig, de ska inte du lägga energi på.

Hej

Har haft en jättetuff sommar och höst med utmattningsdepression. Det fanns många ggr jag kände att jag inte orkade längre men jag tvingande mig kämpa varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad.

Så plötligt en dag efter lite goda nyheter, byte av medicin mm så såg jag världen med positiva ögon igen. På bara några dagar vände det och min hjärna gick från att inte orka eller vilja någonting till att fullständigt explodera! Jag fick tillbaka lusten till allt jag normalt tycker om att göra.

Jag älskar julen och njöt av allt mys som julen ofta innebär. Jag trodde jag var frisk och trots varningssignaler som trötthet och värk i kroppen så körde jag på. Visserligen tyckte jag att jag vilade och motionerade och tog det lugnt men…det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor igen. Julveckan blev fylld av div kalas mm. Inte bra men sååå kul och trevligt! Har ju längtat så efter mitt gamla glada och sociala jag och har känt mig så ensam under lång tid.

På nyårsaftons morgon vaknade jag av att det kändes olustigt igen och jag blev både ledsen och orolig. Vad är det som händer?  Det har nu gått några dagar och jag mår inte så bra. Är skräckslagen för att hamna tillbaka i det svarta hålet igen men försöker tänka att detta är en bra lärdom. Då vet jag att det blev för mycket nu igen. Det är ju inte alls konstigt att man inte vet sina gränser.

Har skärpt mig med motion och kost och gör allt jag kan för att vila. Har jag klarar det en gång ska jag väl klara det igen! Har dock mycket oro och ångest och det är verkligen vidrigt!

Är sjukskriven sedan i somras men ska börja jobba så smått i januari. Skrämmer mig just nu då jag är svagare igen. Hur ska det gå? Vad kommer jag att orka? Jag förstorar upp allt men försöker tänka logiskt. För ett par dagar sedan kändes allt bra, det är min hjärna som är lite överkokt just nu. Det kommer att bli bra igen! 💪🏻💪🏻💪🏻

Kämpa på ni där ute som är i samma situation!

Kram

Tack för alla fina svar <3 Har läst men varit dålig att svara, uppskattar verkligen att ni tagit er tid att dela med er. Det gör så gott att få dela sina erfarenheter med andra, få andras perspektiv på saker och ting.

Tråkigt att läsa om era jobbiga resor. Men Det ger hopp att få läsa om alla olika strategier för hur ni har börjat må bättre.

Jag försöker reflektera ofta för att bli bättre på att känna igen vad som utlöser min stress, oro och ångest. Det är svårt… Ibland är det klockrent men ibland vet jag helt enkelt inte vad jag gjort för fel… Men jag känner ändå att jag blivit lite bättre på det och framförallt mycket bättre på att hantera ångest. Oro har jag mycket av pch det är tidvis väldigt plågsamt.

Har sakta sakta kommit till insikt med att positiva tankar, logik och sunt förnuft inte räcker för att komma till lugn och balans (för mig) . Jag behöver använda kroppen för att känna mig bra, göra något aktivt som att gå utomhus, städa, ringa, leka med barnet etc. Fysiskt byta riktning från passivitet till aktivitet, det är för mig oftast mera effektivt för att släppa ältande och oro jämfört med att försöka reda ut mitt inre genom tankar och mentala strategier.

Det verkar som att vi alla drabbas av “återfall”, dippar, backslag. Det har hänt mig många gånger och det är nu 4 år sedan jag kraschade. Det är lätt att tappa hoppet men jag försöker verkligen att intala mig själv att vara tacksam för alla stunder, även de jobbiga. Man växer av dem på något konstigt sätt även fast det känns väldigt plågsamt när man är mitt i det. Har börjat förstå och acceptera att bakslagen och dipparna förmodligen kommer att komma och gå under lång tid framöver, kanske för alltid.

För min del så har jag burit på oerhört mycket skam och skuld kopplat till mitt mående och framförallt kopplat till min ångest och känslighet. Det positiva som jag kan känna nu är att det har börjat växa fram en stolthet över att faktiskt ha gått igenom detta, att kunna hjälpa andra i samma situation genom att kunna säga att jag vet hur det känns. Och stolt över att ha min känslighet för den gör mig till mig. Jag behöver inte vara stark så som jag alltid trott. Skulle aldrig värdera någon annan utifrån personliga egenskaper eller prestationer,  och börjar så smått inse att jag då också måste sluta värdera mig själv utifrån detta. Psykisk ohälsa är så vanligt (tyvärr) så genom att vara öppen med att jag har en känslighet så hoppas jag att fler vågar acceptera sin sårbarhet.

Till dig som just nu känner av ett bakslag: det gör inget, allting är precis så som det ska vara, försök inte förändra något, försök inte skynda, kroppen läker, själen läker,stå ut med oron och ångesten det är bara känslor dom går över. Och påminn dig själv hela tiden om att du är bra precis som du är. Detta har åtminstone hjälpt mig och jag hoppas att det kan hjälpa dig.

Sköt om er allrsammans!

 

Tack för bra svar. Tänker på det där du skriver om att oro och ångest bara är känslor och att de går över. Så är det verkligen, men det är svårt att förstå när man är mitt i. Känner mig starkare och gladare mellan varven och då förstår jag inte hur jag kan må så dåligt ibland, men sedan faller jag igen och jag blir både rädd, ledsen, besviken och arg!

Någon skrev att man blir handlingsförlamad och så är det verkligen. Jag vet att jag borde  kunna göra en helt vanlig sak men det är som om jag är helt avstängd! Men rätt som det är får jag lite ork igen och då blir jag så glad och tacksam. Märkligt hur hjärnan fungerar…

Ett boktips! ”Drunkna inte i dina känslor”. Den handlar om att man kan ha ett personlighetsdrag där man är lite extra känslig för intryck mm. Jag känner igen mycket av detta i mig själv och boken beskriver hur man kan hantera detta och vända det till något positivt. Att vara känslig är inte negativt men kan göra så att hjärnan tar in mer än vad som kanske är bra för den.

Kram

 

 

Oj vad jag känner i gen mig.1997 gick jag i väggen första gången.Jag var då hemma en tid och trappade sen upp arbete till heltid.På den tiden talade man inte om utbränd utan man hade ångesten som följde i dess spår som fokus.Jag skulle exponera mig så mycket jag kunde så skulle ångesten ge me sig.Å vad jag exponerade mig efter som jag vill vara duktig, Har tre barn som då var små med allt vad det innebar, tog på mig massor av extra uppdrag och jobbade mer än heltid,tog också och pluggade heltid på sidan om ,exponera var det , inte låta ångesten ta över….Resultatet blev klimakteriet som 34 åring och en svår krasch som resulterade i 6 och 1/2 års sjukskrivning för svår form av kronisk utmattningssyndrom.Jag fick under åren tidigare ingen hjälp att hantera min ångest förutom piller och inga tips om att ta det lugnt äta bra motionera utan allt fokus låg på ångestsyndromet som bara går över genom att utsätta sig för det som ger ångest å va jag utsatte mig.Jag gick naturligtvis från min långa tid hemma rakt på en heltidstjänst inom vården.Nu är jag hemma efter min fjärde krasch ,den här gången han jag dra i bromsen i tid och hamnade inte rakt ner i avgrunden utan kan fortfarande fungera lite.Jag har svår GAD och är stress känslig har liksom en gnagande rastlöshet inuti och längtar efter lugn och harmoni.Har provat basal kroppskännedom och tycker att det är givande.Det blev ett långt inlägg men jag vill bara säga till alla er att det är inte kört!!Det är jobbigt ja men man lär sig sina egna strategier och tack och lov så har det nu forskat och talas mer om utbrändhet eller utmattningsdepression så att man ska kunna få den hjälp man behöver för att inte hinna fastna så ångest,depression och alla andra saker utbrändhet för med sig.

Under mina år som sjuk har jag märkt att man måste stanna upp och känna allt det som smärtar för att kunna släppa det och gå vidare.Att springa från sig själv,den man är, sina känslor är inte en bra strategi och det jagar bokstavligen livet ur en.Så ni där ute våga stanna upp!Våga låta det kännas!

fundera på vad det är som känns och varför??

Ta hand om er,

kram