Hem > Forum > Stress > är jag bara lat och löjlig?

är jag bara lat och löjlig?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • hej.

    jag har senaste tiden haft ganska mkt på min tallrik. jag jobbar och pluggar på högskola samtidigt och jag går i kbt för fobier samtidigt. har också haft det tufft med sömn o med ångest, depression o med min socialfobi som gjort sig påmind igen. kbt gör mig helt utmattad i huvudet efter varje gång.

    sen hände det grejer i mitt privatliv – min bror drabbades av utbrändhet och jag har hela tiden känt att jag måste vara där 100 % för honom. känner fortfarande samma. sen försökte en nära vän nyligen ta sitt liv pga depression o dålig uppväxt, han lcykades inte, tack och lov. men det är samma där. jag har missat så mkt skola o ligger så långt efter för att jag känt mig tvungen att vara med min vän mer eller mindre hela tiden. eller känt mig tvungen är fel uttryck för jag vill ju vara där för han men dygnet har ju bara så många timmar. har gått därifrån flera gånger efter 2 på natten o sen upp o jobba eller upp för att pligga vid 6tiden på morronen efter.

    har upptäckt att mitt minne försämrats o att jag tappar ord. missat deadlines för jag glömt när de skulle vara inne. har ständigt huvudvärk o tryck över bröstet o allt, verkligen allt, blir så förbannat jobbigt. disken, tvätten, till o med att hänga upp jackan när jag kommer hem känns som att bestiga ett jävla berg.

    är känslomässigt instabil o gråter för minsta lilla, kan bli ursinnig för en skitsak (visar de inte så mycket utåt men inuti BRINNER de av ilskan).

    kan inte sova. när jag väl lyckas somna vaknar jag flera gånger om natten o jag är lika trött när jag vaknar på morgonen som jag va när jag la mig.

    känner att jag orkar ingenting. inget alls. det känns som om varje cell i min kropp har hamnat i koma. vill bara sova i 75 år

    försöker vila men det är som om hjärnan har glömt av hur man vilar, det är liksom duracell kanin dygnet runt där inne. ändå är det ingen ordning på tankarna utan det är som om jag tänker en halv tanke o sen är nästa halva slutet av en annan tanke.

     

    jag undrar mest. är jag löjlig??? inbillar jag mig att jag har de svårt?

    trodde ju först att det bara var min depression som spökade men det känns inte så

    har ju läst lite om utmattningssyndrom o det är mkt som stämmer in, väldigt mkt. har inte skrivit med allt här för jag vill inte bli för privat. men det är mkt.

    grejen är också att även om det skulle vara så att jag hade det, så har jag inte tid och råd att vara sjukskriven. och jag kan inte heller sluta vara där för min vän o min bror. det går liksom inte. jag har inget som jag kan skära ner på, och det är ju det enda råden som jag har sett. sjukskrivning o ta bort stress.
    hur kan man stressa ner utan att ”ta bort” de som stressar en?

    funderade tidigare idag över att ringa 1177 o prata med dom men jag vet inte. det känns som en så löjlig grej. ”hej, jag är stressad”?

    är mina problem ens värda att ta upp eller är det bara att ”rycka upp kragen”?

    finns ju så många som pluggar o jobbar samtidigt o jag känner mig så misslyckad o löjlig o svag som inte fixar det. alla andra fixar det ju.

    är jag bara lat o löjlig?

    Hej, jag skulle absolut inte säga att du är varken lat eller löjlig, vi alla har smärtgränser, tillslut säger kroppen ifrån när det blir för mycket, och vissa har en högre tolerans för stress än andra, mitt tips är att ” plocka bort en del från tallriken” för både dig och för din hälsa. Låt saker som inte är så jätte akuta vara ett tag

    Lycka till och kom ihåg att ta hand om dig !<3

    Tvärtom är du snarare ovanligt stark och tjysst som ställer upp för andra trots att du egentligen har andra områden att också ha i rullning, tänker jag. Det låter verkligen som att du är just överbelastad? Går det att på något sätt förändra just hjälpinsatserna du gör jäntemot din bror och kompis? Tänker saker som att finnas där då och då på telefon mer än alltid fysiskt? Beställa mat och annat till din bror online? Försöka efter bästa förmåga återgå mer från ditt eget hem och agera därifrån? Sova i sin egna säng tror jag kan vara lite avslappnande och tvärtom stressande att vara på ”resande fot” när man ska hjälpa andra? Har själv levt ett sånt typ av liv i många år och minns att jag kände mig hemlös, nästan. Som att roten och själen knappast hanns med utan det var serva andra som gällde. Hade också en självmordsbenägen kompis och vet att det är fruktansvärt stressande för att man oroar sig och i viss mån måste man ju vara tillgänglig!

    Hur som helst är mitt tips att hitta kryphål till avlastning i speciellt smått. Släng jackan på golvet, skit i att den ligger där. Ta ett bad och ha mobilen vid kanten. Blunda mycket. Ta tillfället i akt till mikrovila. När du sick-sackar mellan de två du hjälper försök dra in luften ordentligt. Unna dig egentiden du får då osv.

    Jag tänker på dig. Tycker du verkar vara snarare en klippa att lita på. Men det är inte värt att riskera sin egen hälsa, som du vet. Var rädd om dig också.

    Nej , du är INTE lat och löjlig!! Det låter absolut som om du har tydliga tecken på att vara utmattad och du ska verkligen ta dig själv på allvar. Det låter kanske tufft men om du inte lyckas att ta hand om dig själv och din egna psykiska och fysiska hälsa så kommer du inte kunna ta hand om människor i din omgivning som du älskar.

    Det är supersvårt att hjälpa sig själv när man är i den situationen du är i, och jag talar utifrån egen erfarenhet och jag har stark igenkänning på nästan allt du beskriver. Jag skulle absolut rekommendera dig att höra av dig till din vårdcentral och bara beskriva precis det som du skriver här och ja, det är helt okej att säga ”Hej, jag är stressad – hjälp!” (det va så jag gjorde). Det är deras jobb att hjälpa dig!  Det bästa av allt hade varit om de kunde hjälpa dig få ett remiss till en psykolog som har koll på utmattning och utmattningsproblematik så att du får hjälp strukturera upp det som händer i din hjärna så du kan ta hand om och värna om din egna hälsa.

    Jag väntade alldeles för länge på att söka hjälp och ta mig själv på allvar för att jag hade precis samma känslor som du, jag tänkte att jag nog bara överdrev och att jag bara behöver anstränga mig lite till. Men det är också en del av symptomen, bristen av självmedkänsla och att man inte tycker sig själv vara värd lika mycket hjälp och kärlek som människor runtomkring, att ha prestationsbaserad självkänsla osv.

    Så ta dig själv och dina känslor på allvar – om det känns som om det inte är rätt så är det inte det och vi människor behöver hjälp för att kunna hjälpa oss själva <3

    Jag vet att det var längesedan du skrev detta inlägg men jag är verkligt nyfiken att höra hur det gått för dig – så berätta gärna om du orkar och vill.  Håller tummarna för att saker har gått åt rätt håll för dig men har stor förståelse om det blivit alltmer tokigt eller svårt!

    Kramar <3

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.