Hej,
Jag är 21 år gammal och har nog aldrig kunnat vara lung en enda dag i mitt liv. Jag har haft mycket återkommande trauma, en toxic familj, skolsvårigheter pga trauma response och konstant understimulering för uppgifterna är för lätta.
Jag har haft det hemskt senaste året. Bodde hos ett ex som sl*g och v*ldtog mig konstant och försökte spela manipulativa spel med mig (tur att jag låg flera steg före iaf). Flydde från honom förra September och sedan behöver jag kontakta polisen eftersom han inte är någon att lita på, jag var rädd att han skulle åka till familjen och trakassera de.
Efter en massa förhör o skit blev det så klart ingenting av det, bara ett bortslängt fall… Jag har varit med om mycket sexual trakasserier i mitt liv, grooming och ett par andra fall av v*ldtäckt, bara mitt ex och en annan sits rapportera jag till polisen och klart som fan inget händer.
Efter all denna onödiga slöseri med tid så har jag skitnärvaro, jag mår sämre mentalt, jag har en arrogant och kaxig psykiatriker som jag träffar en gång var 3dje månad som till slut sa till mitt ansikte ”näe, jag vet inte vad som är för fel på dig.” Och fick diagnosen ospecificerad personlighetsstörning. Jag hoppas att de testar mig för PTSD igen för jag medgav att jag ljög om resultatet pga rädsla och otilliten av en diagnos.
Förutom min skitiga mentala ohälsa har jag massa problem med folk jag känner i verkligheten och draman o skit som jag inte är intresserad, är uttråkad och ensam och vill skaffa nya vänner men vet fan inte vart. Min ekonomi är kraschad och jobb svarar mig fan heller. Min familj är de som traumatiserat mig mest och oturligt nog kommer jag behöva bo hos dom över sommaren. Jag har tappat bort saker jag nyligen köpt, nycklar, saker har gått sönder, saker har försvunnit ur mitt rum så som spelet bloodborne, den lämnade aldrig rummet men är borta. Asså inget går min väg, jag skämtar inte! Jag har försökt skapa stabilitet i mitt liv och ta hand om mig själv bara för att det ska FUCKA UPP MIG OM O OM IGEN! Vad Är anledningen att ens behålla detta patetiska liv? Jag har ingenting för mig och det enda jag lever på är ”det kommer bli bättre, det kommer bli bättre” lmao det har aldrig varit bra, mitt trauma sträcker sig till 3 års åldern!!!
Jag är trött på att bara leva på stress, det är det enda sättet jag vetat hur man lever och föredrar att avsluta allt. Ingen poäng med ett onödigt liv som inte går någonstans utan bara går på plats i samma helvete.
