vissa brott går inte att förlåta.

Skam har alltid var en stor del av min personlighet. Men nu har mitt brott varit så illa att inte ens min avgrundsskam kan sona mitt brott.

Jag separerade från min ex-sambo för en månad sedan och jag inser nu hur illa jag gjort henne och de runt henne, Bara genom att vara jag och finnas där.

Det finns inget jag kan erbjuda omvärlden längre. jag är bara ett tomt skal av självömkan och alla som kommer nära mig bryts långsamt ner av mitt enorma bekräftelsebehov, mitt missbruk och mina generella sjukdomsgärningar. Snart har alla lämnat mig och jag förstår varför. Jag är en dålig människa med ett dåligt förflutet, vissa människor är bara gift för sin omgivning.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag är så värdelös att jag inte vet om jag förtjänar att leva.

Anonym skrev:

Skam har alltid var en stor del av min personlighet. Men nu har mitt brott varit så illa att inte ens min avgrundsskam kan sona mitt brott. Jag separerade från min ex-sambo för en månad sedan och jag inser nu hur illa jag gjort henne och de runt henne, Bara genom att vara jag och finnas där. Det finns inget jag kan erbjuda omvärlden längre. jag är bara ett tomt skal av självömkan och alla som kommer nära mig bryts långsamt ner av mitt enorma bekräftelsebehov, mitt missbruk och mina generella sjukdomsgärningar. Snart har alla lämnat mig och jag förstår varför. Jag är en dålig människa med ett dåligt förflutet, vissa människor är bara gift för sin omgivning. Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag är så värdelös att jag inte vet om jag förtjänar att leva.

Låt mig börja med att säga att jag känner igen den känslan. Någonstans inom mig har det alltid funnits en känsla av skam och skuld, även om jag inte alltid har kunnat säga varför. Med en mental sjukdomsbild som är så gammal som 15 år så blir det svårare och svårare att ta sig ur de värsta episoderna av ångest, depression, skam och mer därtill. Så… Jag vet hur din känsla känns. För att du ska kunna känna dig ännu mindre ensam så kan jag dessutom berätta att jag var otrogen mot min sambo, den bästa människan på den här jorden. Min sambo som alltid har ställt upp, som aldrig har tvivlat, som har aldrig har försummat eller sårat – hur fan kunde jag? Hur fan går man vidare? Hur fan är jag förtjänt av en andra chans? Hur kan min sambo ens stå ut med att se på mig? Jag är vidrig. Jag gör ont på andra. Jag medför bara smärta och egoism var jag än går. Varför kan jag inte hålla ett vettigt liv vid liv? Varför slösar jag ens dyrbara andetag på mig själv?

Så lät det väldigt länge i mitt huvud. Efter att jag berättade om min otrohet så fäll världen samman. Visst, vi jobbade oss igenom det under en lång tid, några månader faktiskt, men medan förhållandet läkte så gick jag sönder mer och mer. Dag för dag så åt jag upp mig själv inifrån. En dag hittade jag mig själv på Akutpsyk. Det gick inte mer. Det fanns bara en annan hållplats för mig och Akutpsyk var den sista anhalten innan jag nådde slutstation. Efteråt sattes jag i kontakt med psykologer. Jag går nu hos en riktigt bra psykoterapeut som har kunnat lugna ner mig. Jag erkänner att det fanns många många kvällar då min egen mor fick sova över i lägenheten medan min sambo jobbade då jag inte vågade vara ensam med mig själv. Vem vet vad jag hade kunnat hitta på. Men min psykoterapeut har gett ett enormt stöd och lärt mig att jag ofta är min allra värsta fiende. Jag överdriver allt, skapar kaosscenarion inom mig, litar inte på andra, litar inte på trygghet och jag sabbar alltid för mig själv när saker går bra. Jag har aldrig trott på att något bra kan hålla. Allt sådant, alla sådana handlingar, bottnar i mina tankar och känslor. Mitt egna hat gentemot mig själv. Det jag beskriver om mig själv är det ingen annan som ser, varken min bästa vän som aldrig dömer eller min egen sambo. Min sambo förstår. Min sambo stöttar. Har min sambo ont? Ja, min mindre och mindre för varje dag som går. Jag har precis börjat lära mig att vara snäll med mig själv, att FÖRSTÅ att alla gör misstag. Alla! Det finns ingen på den här jorden som lever ett perfekt liv utan rynkor eller ärr. Acceptans. Det som har hänt har hänt. Jag kan låtsas sia om framtiden och tänka att allt går åt helvete oavsett vad jag gör när jag faktiskt egentligen inte har någon jävla aning om vad som händer i morgon förutom det som står på schemat. Leva i nuet, helt enkelt. Ska man be om förlåtelse? Ja absolut. Ska man försöka lätta smärtan? Absolut. Ska man vältra sig i sina misstag och aldrig låta sig själv gå vidare. Nej, nej och åter nej. Det gör oss arga, bittra, omöjliga och kalla. Först mot oss själva och sedan mot de vi älskar.

Hitta en kurator eller psykolog som du kan ha en öppen och ren dialog med. Våga säga exakt hur det känns. Mellan gångerna finns vi, alla oss som bryr sig. Vi dömer inte, vi kritiserar inte. Vi vet hur det känns och vi vill inte att någon ska känna sig ensam. Det finns också en app som heter 7-Cups där du NÄR SOM HELST PÅ DYGNET kan prata anonymt med någon som bara är för att stötta, lyssna och hålla sällskap. Där finns också stödforum, videor och hjälpande övningar. Du är inte ensam, du är inte tappad och du är absolut inte värdelös. Jag trodde det så länge om mig själv och ja, ibland kan jag känna stötar av det igen, men jag har lärt mig ta mig ur det. Det tar tid och arbete, men snälla tro mig: det finns en ljusning och du är värd att vara snäll mot dig själv.

Tack för ditt svar och att du berättar. hjälper faktiskt lite att jag inte är den enda.

Jag har också varit otrogen (ett flertal gånger) i flera förhållanden, den första gången ville jag bara dö av dåligt samvete. Men med åren har jag intalat mig att skam och ångest inte är något som andra känner och att skuld eller moral inte är något som styr “normala” människor. Jag har exempelvis en vän som var otrogen mot sin fru för några år sedan och de har nu sitt första barn (hon fick inget veta). Han är inte den enda. Ännu värre är det att flera av mina vänner jobbar inom psyk och omsorg och spyr ur sig statistik om den vanliga svenskens “omoraliska” beteenden. Nära 50% kommer vara otrogna under ett förhållande. Så det har stegvis blivit ett mantra att den vanlige personen stjäl, slåss och är falsk/ytlig. Jag har försökt agera där efter: köra vårdslöst, ta vilka droger jag vill och ha sex med den jag vill.

Nu har det på något sätt kommit ifatt mig och jag vet inte vad jag ska känna eller hur jag ska agera. Anledningen är att jag det senaste året kämpat med att få vården att ta emot mig (3 ggr på akutpsyk, flera gånger på allmänpsyk, osv), men inte ens de känner att de kan erbjuda mig någon vård då min sjukdom inte syns. “Hade varit en annan femma om jag varit en liten tjej med skärsår och ätstörningar, det är psykvårdens favoriter och den enda gruppen de kan hjälpa” (citat från en av mina vänner som jobbar inom psyk).

Det som har dragit ner mig mycket är vad överläkaren på Lunds andra allmänpsyk sade till mig: “Det är svårt när man kommer från en dålig familj”.

Om mina föräldrar och mina syskon är dåliga människor enligt överläkaren, så måste jag vara ett monster som förtjänar att avlivas. Jag är utefryst av mina syskon för att jag är det svarta fåret. Min syster sade till och med till mig att jag inte känns som ett syskon för henne.

Så hur jävla ond, nedrig, ful och oälskbar måste jag inte vara? Jag kan inte få det ur huvudet.

 

 

Anonym skrev:

Tack för ditt svar och att du berättar. hjälper faktiskt lite att jag inte är den enda. Jag har också varit otrogen (ett flertal gånger) i flera förhållanden, den första gången ville jag bara dö av dåligt samvete. Men med åren har jag intalat mig att skam och ångest inte är något som andra känner och att skuld eller moral inte är något som styr ”normala” människor. Jag har exempelvis en vän som var otrogen mot sin fru för några år sedan och de har nu sitt första barn (hon fick inget veta). Han är inte den enda. Ännu värre är det att flera av mina vänner jobbar inom psyk och omsorg och spyr ur sig statistik om den vanliga svenskens ”omoraliska” beteenden. Nära 50% kommer vara otrogna under ett förhållande. Så det har stegvis blivit ett mantra att den vanlige personen stjäl, slåss och är falsk/ytlig. Jag har försökt agera där efter: köra vårdslöst, ta vilka droger jag vill och ha sex med den jag vill. Nu har det på något sätt kommit ifatt mig och jag vet inte vad jag ska känna eller hur jag ska agera. Anledningen är att jag det senaste året kämpat med att få vården att ta emot mig (3 ggr på akutpsyk, flera gånger på allmänpsyk, osv), men inte ens de känner att de kan erbjuda mig någon vård då min sjukdom inte syns. ”Hade varit en annan femma om jag varit en liten tjej med skärsår och ätstörningar, det är psykvårdens favoriter och den enda gruppen de kan hjälpa” (citat från en av mina vänner som jobbar inom psyk). Det som har dragit ner mig mycket är vad överläkaren på Lunds andra allmänpsyk sade till mig: ”Det är svårt när man kommer från en dålig familj”. Om mina föräldrar och mina syskon är dåliga människor enligt överläkaren, så måste jag vara ett monster som förtjänar att avlivas. Jag är utefryst av mina syskon för att jag är det svarta fåret. Min syster sade till och med till mig att jag inte känns som ett syskon för henne. Så hur jävla ond, nedrig, ful och oälskbar måste jag inte vara? Jag kan inte få det ur huvudet.

Det var det minsta jag kan göra. Du är absolut inte ensam. Här är min tanke på vad som kanske kan hända hos dig nu. Rätta mig gärna om jag har fel! Jag har levt med depression under hela mitt vuxna liv. Jag är nu 30 år gammal. Jag har begått mååånga misstag i mina dagar. Kommer från en familj där jag växte upp under en religiös sekt (något som ingen psykolog har velat ta i då man inte tror att sådant kan finnas i Sverige, Pfft) och det har såklart format mig. Jag har alltid haft en svart syn på mänskligheten och i förlängningen även mig själv. Om ångesten inte kommer direkt när man gör något jävligt dumt så kan man alltså leva med det, eller hur? Andra är ju ändå piss. Men så blir det precis som du säger: det kommer ändå ikapp. Det är nu det märks att du INTE är ett avskum och någon som inte går att älska. En människa som aldrig kan hålla sig själv ansvarig för sina handlingar, bra som dåliga, skulle aldrig känna som du gör nu, eller som jag har gjort under snart 6 månader. Det är NU vi väljer min vän. Det är NU vi lyssnar på VÅR egen kompass. Om vi inte har en så är det ett lysande tillfälle att skapa en ny. Jag vet, det låter apsliskigt och kletigt men tro mig – det är precis vad som händer. Först vaknar man och man inser hur förjävla äckligt man mår, hur mycket man hatar sig själv för sina handlingar. Det blir så jävla tungt att bära och man står fan inte ut med sig själv. Man vill bara springa ifrån allting för det känns OMÖJLIGT att hantera. Men så gör man det du just gjort och som jag gjorde (exakt samma sak faktiskt, också här på Mind Forum): man provar att leta efter någon som hör. NÅGON som förstår eller kan säga något som ger en liten men väldigt viktig ljusglimt. Man behöver det så in i helvete att man nästan inte vågar skriva sitt inlägg, för tänk om ingen svarar? Alternativet hade varit att låta bli. Att ge upp. Att göra något riktigt dumt och oåterkallerligt, något ödesdigert. Kanske hade man bara fortsatt i de spår som man vet kommer göra ont antingen imorgon eller om 5 år. Men du har gjort RÄTT. Du är här. Du förstår att du har begått misstag. Du KÄNNER att du har sårat andra. Du kan smaka frukten som du måste skörda utefter vad du sår. Så gör man bara och så känner man bara om man längst inne också vet att man kan göra rätt, att det går att vara god utefter sina egna ramar och normer. Visst, vi kan slänga hur mycket statistik runt oss och finna trygghet i att “jag är minsann inte det enda kräket på jorden” för nog är det sant, men hur många är det som viftar runt med statistiken på de som dras med ångest efter allting? Nej, det vill man inte tala om. De som inte ondgör sig över sina misstag vill inte ta i konsekvenserna utan bara hitta något att gömma sig bakom – precis som du beskrev. Men du är inte längre den. Du är aldrig den du var igår om idag innebär klokare handlingar eller tankegångar 🙂

Gällande hjälp: Jag fick börja med en kurator hos min vårdcentral. Innan jag fick den tiden så använde jag mig av akutpsyks jourtelefon som är öppen dygnet runt. Det hjälpte när det blev tyngst. Jag skrev också här och försökte hjälpa andra, ge något tillbaka. När jag väl hade mina tider senare så lät jag allt bara rasa av mig. Jag bröt ihop, jag skrek, jag orkade inte, fucking hjälp! Bara att tänka på det gör mig nästan gråtmild för det var fan så jävla svårt att leva med sig själv. Efter en tid så slutade min kurator tvärt. Då fick jag panik men genom mitt landsting så kunde jag gå till en privat psykolog och ändå få det subventionerat då mitt landsting inte har vett att se till så att det finns tillräckligt med psykologer. Annars hade jag fått springa tillbaka till Akutpsyk. En sköterska där tog emot mig den där värsta gången. Hon satt med mig i TRE TIMMAR och bara pratade. Vi pratade om allt. Hon fick mig att lova att jag skulle ringa henne några dagar senare bara så hon fick veta att allt var okej. Jag är fortfarande evigt tacksam för hennes stöd. Jag vet inte var jag hade varit utan henne idag. Men börja med en kurator. De kan inte neka dig tider. Om de har fullt så but vårdcentral. Kolla upp med den nya först om de har tider till en kurator och hur länge du isf måste vänta.

Att komma från ett taskigt förflutet är tufft och jobbigt, men du är inte ett “bad seed”. Som sagt, här är du ju och du gör redan bättre val än du kanske trodde. Du ber om hjälp, du öppnar dig och är ödmjuk. En överläkare som talar såsom din gjorde borde jobba lite på sin etikett för sådär säger man inte bara. Må så vara men inte undra på att det har satt sådana smärtsamma tankar i ditt huvud. Min första ta tanke är snarare att din syster tex missar något som inte ser de steg du tar nu, hur ödmjuk du är och hur sårbar du visar dig. Det är MODIGT att möta sina demoner, att spänna de trötta muskler man har och göra sig redo för en lång men jävligt värd fight. Försök, snälla, att vara lite snällare mot dig själv. Jag vet jag vet. Det är jävligt svårt men ta det från någon som vet precis exakt vad du pratar om: Du kommer må bättre. Ge bara inte upp och slå inte på dig själv när det inte kan komma annat än mörker och smärta ur det, okej? Kram!

Anonym skrev:

Det var det minsta jag kan göra. Du är absolut inte ensam. Här är min tanke på vad som kanske kan hända hos dig nu. Rätta mig gärna om jag har fel! Jag har levt med depression under hela mitt vuxna liv. Jag är nu 30 år gammal. Jag har begått mååånga misstag i mina dagar. Kommer från en familj där jag växte upp under en religiös sekt (något som ingen psykolog har velat ta i då man inte tror att sådant kan finnas i Sverige, Pfft) och det har såklart format mig. Jag har alltid haft en svart syn på mänskligheten och i förlängningen även mig själv. Om ångesten inte kommer direkt när man gör något jävligt dumt så kan man alltså leva med det, eller hur? Andra är ju ändå piss. Men så blir det precis som du säger: det kommer ändå ikapp. Det är nu det märks att du INTE är ett avskum och någon som inte går att älska. En människa som aldrig kan hålla sig själv ansvarig för sina handlingar, bra som dåliga, skulle aldrig känna som du gör nu, eller som jag har gjort under snart 6 månader. Det är NU vi väljer min vän. Det är NU vi lyssnar på VÅR egen kompass. Om vi inte har en så är det ett lysande tillfälle att skapa en ny. Jag vet, det låter apsliskigt och kletigt men tro mig – det är precis vad som händer. Först vaknar man och man inser hur förjävla äckligt man mår, hur mycket man hatar sig själv för sina handlingar. Det blir så jävla tungt att bära och man står fan inte ut med sig själv. Man vill bara springa ifrån allting för det känns OMÖJLIGT att hantera. Men så gör man det du just gjort och som jag gjorde (exakt samma sak faktiskt, också här på Mind Forum): man provar att leta efter någon som hör. NÅGON som förstår eller kan säga något som ger en liten men väldigt viktig ljusglimt. Man behöver det så in i helvete att man nästan inte vågar skriva sitt inlägg, för tänk om ingen svarar? Alternativet hade varit att låta bli. Att ge upp. Att göra något riktigt dumt och oåterkallerligt, något ödesdigert. Kanske hade man bara fortsatt i de spår som man vet kommer göra ont antingen imorgon eller om 5 år. Men du har gjort RÄTT. Du är här. Du förstår att du har begått misstag. Du KÄNNER att du har sårat andra. Du kan smaka frukten som du måste skörda utefter vad du sår. Så gör man bara och så känner man bara om man längst inne också vet att man kan göra rätt, att det går att vara god utefter sina egna ramar och normer. Visst, vi kan slänga hur mycket statistik runt oss och finna trygghet i att ”jag är minsann inte det enda kräket på jorden” för nog är det sant, men hur många är det som viftar runt med statistiken på de som dras med ångest efter allting? Nej, det vill man inte tala om. De som inte ondgör sig över sina misstag vill inte ta i konsekvenserna utan bara hitta något att gömma sig bakom – precis som du beskrev. Men du är inte längre den. Du är aldrig den du var igår om idag innebär klokare handlingar eller tankegångar 🙂 Gällande hjälp: Jag fick börja med en kurator hos min vårdcentral. Innan jag fick den tiden så använde jag mig av akutpsyks jourtelefon som är öppen dygnet runt. Det hjälpte när det blev tyngst. Jag skrev också här och försökte hjälpa andra, ge något tillbaka. När jag väl hade mina tider senare så lät jag allt bara rasa av mig. Jag bröt ihop, jag skrek, jag orkade inte, fucking hjälp! Bara att tänka på det gör mig nästan gråtmild för det var fan så jävla svårt att leva med sig själv. Efter en tid så slutade min kurator tvärt. Då fick jag panik men genom mitt landsting så kunde jag gå till en privat psykolog och ändå få det subventionerat då mitt landsting inte har vett att se till så att det finns tillräckligt med psykologer. Annars hade jag fått springa tillbaka till Akutpsyk. En sköterska där tog emot mig den där värsta gången. Hon satt med mig i TRE TIMMAR och bara pratade. Vi pratade om allt. Hon fick mig att lova att jag skulle ringa henne några dagar senare bara så hon fick veta att allt var okej. Jag är fortfarande evigt tacksam för hennes stöd. Jag vet inte var jag hade varit utan henne idag. Men börja med en kurator. De kan inte neka dig tider. Om de har fullt så but vårdcentral. Kolla upp med den nya först om de har tider till en kurator och hur länge du isf måste vänta. Att komma från ett taskigt förflutet är tufft och jobbigt, men du är inte ett ”bad seed”. Som sagt, här är du ju och du gör redan bättre val än du kanske trodde. Du ber om hjälp, du öppnar dig och är ödmjuk. En överläkare som talar såsom din gjorde borde jobba lite på sin etikett för sådär säger man inte bara. Må så vara men inte undra på att det har satt sådana smärtsamma tankar i ditt huvud. Min första ta tanke är snarare att din syster tex missar något som inte ser de steg du tar nu, hur ödmjuk du är och hur sårbar du visar dig. Det är MODIGT att möta sina demoner, att spänna de trötta muskler man har och göra sig redo för en lång men jävligt värd fight. Försök, snälla, att vara lite snällare mot dig själv. Jag vet jag vet. Det är jävligt svårt men ta det från någon som vet precis exakt vad du pratar om: Du kommer må bättre. Ge bara inte upp och slå inte på dig själv när det inte kan komma annat än mörker och smärta ur det, okej? Kram!

Du stannade verkligen upp mina värsta tankar. Och för det är jag så tacksam. dina ord hjälper. Gör verkligen mitt bästa för att inte se ner på mig själv nu, men det är svårt. Någonstans sitter en djup avsky mot mig själv, har nog alltid gjort det… Men jag försöker. Vet inte vad jag känner nu, är som att de enda lägena jag har är självhat och tomhet.

Det som är svårt är att jag känner mig våldförd på av samhället och dess moraler. är lite svårt att förklara.
Jag har alltid haft en strikt moralisk kod och när jag var småbarn beskrevs jag alltid som det snällaste barnet i klassen. Men det har slagits ur mig med åren. Som att min snällhet var fel. De elaka barnen som mobbade och stal fick uppmärksamhet,beröm och partners, medan jag blev mer och mer utfryst. Så har jag sett det hela mitt liv och så har det alltid känts. Nu i vuxen ålder så ser jag hur de som förtrycker och förtalar, också är de som har mest pengar och den största kretsen.
Så även idag känns det som att mitt snälla beteende är fel många gånger. Därför har jag under 15 års tid gjort saker jag egentligen inte velat, för jag lärde mig att mina instinkter/magkänsla var fel. Ett flertal gånger efter en gärning har jag mått så fysiskt illa så att jag har spytt. Jag intalade mig hela tiden att det bara var jag som behövde tid att vänja mig, det är ju såhär man ska agera.

Jag har idag en vårdkontakt som är väldigt konstigt ihopkastad. Har redan suttit hos kurator, men det gav mig ingenting. Personen ifråga sade till och med att denne inte kunde hjälpa mig, så jag gick aldrig tillbaka.

Jag vet inte vem jag är idag. Men jag kämpar med att ta dina ord till mig.

Kram!

Anonym skrev:

Skam har alltid var en stor del av min personlighet. Men nu har mitt brott varit så illa att inte ens min avgrundsskam kan sona mitt brott. Jag separerade från min ex-sambo för en månad sedan och jag inser nu hur illa jag gjort henne och de runt henne, Bara genom att vara jag och finnas där. Det finns inget jag kan erbjuda omvärlden längre. jag är bara ett tomt skal av självömkan och alla som kommer nära mig bryts långsamt ner av mitt enorma bekräftelsebehov, mitt missbruk och mina generella sjukdomsgärningar. Snart har alla lämnat mig och jag förstår varför. Jag är en dålig människa med ett dåligt förflutet, vissa människor är bara gift för sin omgivning. Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag är så värdelös att jag inte vet om jag förtjänar att leva.

Den som är svårast att förlåta, är sig själv. Det enda man kan göra är att försöka gottgöra den man felat och undvika att göra om misstagen.

Mindfulness var till stor hjälp för mig, för att kunna gå vidare.