Vill ta självmord

Vännen kämpa! Du är bra! Livet KAN bli bättre!

du är värdefull glöm inte det.

det finns så mycket vackert i livet du skulle kunna uppleva. Det är värt viss möda för att komma dit.

Kräv hjälp av socialen, alternativt åk till nån psykakut och berätta om din situation och att du är självmordsbenägen. Du har rätt till hjälp!

Livet Kan bli bättre om man har den turen. Det är klart jag ska göra allt för att få hjälp av socialen- men det betyder inte att dom kan ändra sina regler för min skull, och därmed finns ingen garanti.

Och psykakut är det väll inte värt. Menar du att dom kommer att hjälpa mig att få ett hem och boende i långsikt? Kanske slänger dom in mig i nått sjukhus ett tag, men så fort jag lämnar hamnar jag på gatan.

Att ha rätt till hjälp betyder tyvärr inte att man får den hjälp man behöver. Ibland är den ända vägen ut att lämna livet bakom sig.

kräv hjälp!!  Kräv!

Vad ska du annars göra menar du?

jag vill inte att du tar livet av dig . Jag gråter ursäkta jag är påverkad men jag menar vad jag säger!!!!

du är fast i ett mörker, depression?

om du åker till psykakuten kan du iallafall berätta om din situation, och dina självmordstankar , ja visst du kanske blir inlagd men det tycker jag är bra! Där KAN man få andra tankar och kanske lite hopp , ingen garanti såklart, men du måste ge det en chans! ❤️❤️

Jag fattar grejen med att bli hemlös. Jag har varit hemlös med min pojkvän en period  då han blev vräkt som tur var var det sommar och varmt så vi frös inte.

jag vet att det är katastrof att bli utslängd på gatan . Man har ingenting .

Du kan bara göra det du kan för att det inte ska hända .

Jag gråter också.. när ingen ser.

Jag hade faktiskt börjat försöka leva igen, för mina underbara vänners skull. Försökte se det vackra i livet, och fokusera på de små sakerna dag till dag. Men sen kom nyheterna om min hemlöshet… och jag känner inte att jag klarar av allt det här. Jag är inte i skick till att jobba… jag mår inte ens bra av att prata med folk jag inte känner. Blir jag hemlös kommer jag inte därifrån, det vet jag. Jag har inte de kontakter som behövs eller familj som alltid är där för mig. Jag mår inte bra mentalt och det gör att jag inte fungerar.

Psykakuten är inget jag är intresserad av generellt. Jag har en hel del erfarenhet angående mental hälsa, och jag misstänker att de inte kommer ge mig den slags hjälp jag behöver- vilket är just säkerhet. Kan jag inte känna mig säker om att jag har någonstans att bo och något att äta, så kommer ingenting att hjälpa. Jag har tagit mig ut ur depression tidigare, men de gångerna hade jag säkerheten angående boende och mat. Och det som startade depressionen var ofta osäkerheten angående boende och mat (de var tomma hot om hemlöshet då, men nu är det inte tomma ord längre). När det gäller det mentala så Har jag hjälp, men det räcker inte när det som orsakar problemet ligger utanför det mentala.

Du säger att jag ska kräva hjälp från socialen, men hur gör jag det? Har du någon information här jag kan använda mig av? För att kunna kräva något måste du ha något att ge för det. Om det står i lagen att jag har rätt, är det ett sätt för att kräva, men jag tror inte det står i lagen att människor har rätt till boenden. Om jag förväntas höja rösten åt dem tror jag inte det kommer gå så bra med min tysta mjuka röst. Jag vill inte nämna till socialen att jag är självmordsbenägen (kommer att nämna depression tydligt däremot), och jag är inte bra på att prata när det gäller mig själv. Jag skulle inte vara förvånad om jag bryter ner under samtalet med dom..

Jag förstår, usch vad jobbigt att hela tiden vara rädd för att bli hemlös…

åh vad bra att du har underbara vänner.

kanske nån känner nån som hyr ut i andra hand… ?eller kan du bo hos nån av vännerna .. hur gammal är du förresten om du vill säga ?

Du kan bete dig desperat på soc mötena , det hjälper faktiskt att visa känslor och visa hur desperat du är. Jag går själv inte hos soc så vet ju inte hur det fungerar riktigt men har vänner som har soc, och jag hör mycket om soc därför, min kille går på soc möten också. Men jag skulle tro att de måste hjälpa dig på nåt sätt.speciellt då om du visar hur under isen du är!

jag menar inte att du ska höja rösten och skälla på dem , utan vara bestämd om hur du behöver hjälp. Gråta kan vara bra.  Du måste ge allt. försöka . För din skull.

Information om va du ska säga vet jag inte , jag kan bara tänka mig in i din situation och om jag var du skulle jag säga typ:

”jag håller på att gå under .,jag mår så dåligt och jag har ingenstans att bo, min depression blir värre och värre.- ”

…och så får du säga mer om dig själv

Det som låter hjälplöst, så hjälplöst som möjligt tror jag är bra. Och visa att du är i dåligt skick men redo att kämpa .. om du förstår vad jag menar.
få dem att gilla dig . du kan öva innan . Det gäller din framtid så ge allt.

det här är vad jag tror.

det finns inte så mycket mer du kan göra. Men det finns ju andra hands rum och så man  söka på nätet. Har du gått med i boplats? Jag tror det är en sida där det finns lägenheter man söker i hela Sverige, jag kan ha fel, det kanske bara är där jag bor.

har du sökt nånting sånt?

Jag känner mig gammal, men i ålder har jag inte ens nått 30.

De flesta av mina vänner bor inte lokalt och kan inte hjälpa förutom när det gäller mentalt. Många är inte i bättre situationer än mig, och jag känner mig inte bekväm att fråga de som är det… det känns inte rätt. Hjälper inte att flera bor i andra länder.
Jag har ett (billigt) boende för tillfället(ensam), problemet är att jag inte kan fortsätta bo här utan hjälp från socialen.
Angående om jag gått med i boplats.. så måste jag medge att jag inte riktigt vet vad du menar. Min familj har inte lärt mig mycket relevant information, och har ofta antagit att jag på nått sätt redan visste allt jag behövde (och blivit irriterade när jag frågat, så lärde mig att inte fråga). Jag har hört något om att man kan stå i kö till boplats, men vet inte hur, och det har aldrig känns som något relevant i mitt liv med tanke på min ekonomi.

Jag känner mig desperat, jag orkar inte laga mat och jag sover hemskt om nätterna.
Men det är en sak att skriva anonymt på internet om hur man känner och hur livet står. Men det är en annan sak att gråta och vara desperat framför främlingar och hoppa att de kan lösa allt åt dig… Det känns grymt egentligen, att du måste visa ditt värsta till Socialen för att få hjälp, som om inte alla människor förtjänar åtminstonde mat och boende.
Egentligen önskar jag att det inte behövde vara så. Ibland önskar jag att tiden bara kunde stanna helt och hållet och aldrig röra sig igen. Jag vet att jag måste försöka, och jag ska verkligen försöka… men ibland önskar jag att jag inte behövde. Tänk att bo i en liten by mitt i ingenstans, där maten var odlat lokalt, och kläderna gick du till sömmerskan för. Ingen plast, inga bilar, ingen hemlöshet.. en sån plats låter så fridful.

Vad skönt att höra att du har en tillfällig bostad iallafall! Socialen kommer att vilja att du själv har försökt ordna inkomst och bostad. Du kan  ställa dig i bostadskön i din kommun. Man behöver inte uppfylla speciella krav för att registrera sig, och du kan också ställa dig i kö hos bostadsförmedlingar i andra kommuner. Gå in på kommunens hemsida och leta efter bostadsförmedling och registrera dig direkt , eller ring deras kontaktcenter eller växel för hjälp. Är du sjukskriven eller arbetssökande? Du kan få hjälp med frågor som handlar om Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan hos Statens Servicecenter, de har kontor runt om i landet: https://www.statenssc.se/besok-servicekontor

Jag tror det kommer ordna upp sig, du behöver bara komma rätt så att du får hjälp

Det finns en lång och komplicerad historia som jag inte vill förklara här, men, om jag hade kunnat gå till försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, så hade jag inte känt mig så hopplös som jag gör. Jag kan inte uppfylla socialens normala krav.. och om jag inte kan övertyga dom att hjälpa mig med speciella krav så blir jag hemlös. Jag vet att du menar väl, men det känns inte bra när man får uppmuntrande som beskriver hur lätt det är, när det verkligen inte är det. Jag känner mig verkligen otroligt orolig och det är otroligt jobbigt att veta att mitt öde är upp till socialen.