Jag har länge känt såhär men det har aldrig riktigt funnits en förklaring, och jag har verkligen inte vågar prata om det på grund av skammen.
För några år sedan, kanske fyra-fem, så träffade jag en kille på internet. Denna killen blev en väldigt viktig person i mitt liv och han fick mig att förstå mig själv och vem jag verkligen är. Han berättade för mig att han var trans, jag visste inte ens vad det var för någonting och var tvungen att googla eftersom jag inte vågade fråga. Jag hamnade på många hemsidor och tittade på många videor, och mitt i allting så insåg jag att jag kände exakt som de beskrev det.
Jag började prata med killen, berättade hur jag tänkte och han berättade hur han kände. Han blev och är fortfarande så viktig för mig, även fast vi inte har kontakt längre. Folk glider ifrån varandra till slut.
Jag berättade inte för någon, det pågick i kanske tre år, tid för mig är väldigt suddig. Jag lärde känna nya personer. Vi blev så tajta, men vi var bara internetkompisar. Den ena av dem berättade efter ett tag att han var trans, han var så stolt över det- han hade hittat sig själv. Jag kommer ihåg att jag var så förvirrad, hur kan man vara stolt över att vara född i fel kropp? Hur kan vara glad över en sån sak? Men han gav mig mod till att berätta detsamma, dock var det inte lika lätt och jag kände en sån skam och vågade inte kolla deras svar efter att jag berättade.
Jag har idag bara kontakt med en av dem, min bästa vän. Vi andra gled ifrån varandra, vi höll inte med om varandras åsikter och det hände saker som var svåra att förlåta.
Jag har idag berättat för fler personer, jag har sökt till att få göra en utredning, jag väntar. Jag skäms fortfarande, jag är fel. Jag menar absolut inte att det är fel på att vara trans, men hade jag kunnat så hade jag fejkat, men det klarar jag inte att göra.
