Hem > Forum > Skam > vem är jag

vem är jag

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag har länge känt såhär men det har aldrig riktigt funnits en förklaring, och jag har verkligen inte vågar prata om det på grund av skammen.

    För några år sedan, kanske fyra-fem, så träffade jag en kille på internet. Denna killen blev en väldigt viktig person i mitt liv och han fick mig att förstå mig själv och vem jag verkligen är. Han berättade för mig att han var trans, jag visste inte ens vad det var för någonting och var tvungen att googla eftersom jag inte vågade fråga. Jag hamnade på många hemsidor och tittade på många videor, och mitt i allting så insåg jag att jag kände exakt som de beskrev det.

    Jag började prata med killen, berättade hur jag tänkte och han berättade hur han kände. Han blev och är fortfarande så viktig för mig, även fast vi inte har kontakt längre. Folk glider ifrån varandra till slut.

     

    Jag berättade inte för någon, det pågick i kanske tre år, tid för mig är väldigt suddig. Jag lärde känna nya personer. Vi blev så tajta, men vi var bara internetkompisar. Den ena av dem berättade efter ett tag att han var trans, han var så stolt över det- han hade hittat sig själv. Jag kommer ihåg att jag var så förvirrad, hur kan man vara stolt över att vara född i fel kropp? Hur kan vara glad över en sån sak? Men han gav mig mod till att berätta detsamma, dock var det inte lika lätt och jag kände en sån skam och vågade inte kolla deras svar efter att jag berättade.

    Jag har idag bara kontakt med en av dem, min bästa vän. Vi andra gled ifrån varandra, vi höll inte med om varandras åsikter och det hände saker som var svåra att förlåta.

    Jag har idag berättat för fler personer, jag har sökt till att få göra en utredning, jag väntar. Jag skäms fortfarande, jag är fel. Jag menar absolut inte att det är fel på att vara trans, men hade jag kunnat så hade jag fejkat, men det klarar jag inte att göra.

    Sexualitet och kön för mig är helt irrelevant, det är bara ideal som samhället tvingar på dig.

    Min hjärna matchar inte min kropp, det är jag säker på. Men för mig är det bara positivt, finns inget negativt med det. Ger mig en bredare syn och förståelse. 🙂

    Hade jag brytt mig om samhällets ideal och norm hade det dock varit hemskt, för man ska agera som man ser ut.

    Könsdysfori, ADHD/ASD och bipolär har alltid varit mina problem, men dagen jag slutade bry mig om ideal, accepterade mig själv och erkände vem jag var så slutade jag lida.

    Idag är jag stolt stolt över min diagnoser samt stolt över min kropp och hjärna.

    Och jag bryr mig inte om andras åsikter eller samhällets sjuka normer och ideal – För det är inget jag vill följa eller må dåligt över.

    Avatar

    Beror skammen på vad andra kommer tänka och tycka tror du? Om sånt är fallet så ska du veta att människor alltid kommer ha åsikter om allt möjligt. Du har samma rätt till ett lyckligt och hälsosamt liv som alla andra. Grejerna som utmärker dig kan verka som en svaghet i början men det är just de grejerna som sen blir ens största styrka. Klyschigt, men väldigt sant. Ett bra första steg är att prata med en psykolog, deras jobb är att lyssna utan att döma, men också att finnas där för att hjälpa dig. Lycka till min vän!

    Förstår att du skäms. Skäms själv ihjäl över min kropp och jag vill bara döda den. Den är inte jag.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.