Varför är jag en bakåtsträvare?

Usch för paranoia! Har själv brutit relationer av samma anledning. Vet inte hur man ska bära sig åt för att komma över det dock.

Jag får intrycket av att du är väldigt hård mot dig själv. Vad är det för hemskt som du har gjort som skulle göra att du inte var värd att behandlas väl av andra? (Om du vill dela dvs.) Vad det än kan vara förtjänar alla att bli väl behandlade.

Jag tänker att paranoia är ett symptom, en del av en sjukdom. Man rår inte för att man är paranoid. Och att du distansierar dig när du är paranoid är ju faktiskt inte ett dugg konstigt. Folk tenderar ju ofta att fly från (eller fäkta mot) det som skrämmer dem.

Det kommer inget gott ur att göra sig själv illa genom att tänka en massa negativa tankar om sig själv. Försök att se på dig själv som du skulle se på en vän. Vad skulle du säga till hen om hen var i samma situation som dig?

Stor kram <3

Tack för svar🙂

fast det kan vara bra , tycker jag , att inse sina dåliga sidor så man kan jobba för att bli en bättre människa,

jag skulle säga att jag är inte så hård mot mig själv, perfektionist oh ja, men  jag tycker det är så sjukt synd att jag uppträdde sådär då när jag var omtyckt och blev upplyft,och nu är jag i ett helvete, jag förtjänar det typ,

Ja paranoia är så sjukt svårt. Det är sant att det är en sjukdom och man rår inte för det..

Stor kram tillbaka 🙂

Jag har haft en otroligt fin barndom ,magisk vissa delar av den, samtidigt som jag har haft det svårt traumatiskt och blivit hotad och sexuellt utnyttjad, det jag gör , är att bara fokusera på det hemska det svåra det dåliga , varför gör jag det?  Alltså tänk er jag var uppe i norr hos släkten när jag var liten , massa snö, magiskt vi åkte pulka åt grillad korv massa kärlek och fina minnen, för att inte tala om sommar minnena . Det är så vackert.men jag BARA fokuserar på det dåliga VARFÖR????

vissa har ingenting som barn,

jag har typ en fobi för att ” move on”

Är så less , är nån mer såhär?

Kram på er

Hmm. Det är absolut bra att kunna se beteenden hos sig själv som man vill ändra. Men som jag ser det kan man bemöta det på två sätt:

1) man skuldbelägger sig själv och kopplar saker man ångrar till sitt värde som person, man säger till sig själv att man inte förtjänar att må bra, att man är en dålig person osv.

2) man konstaterar att man gjort något man ångrar eller önskar att man gjort annorlunda, funderar på hur man kan göra nästa gång en liknande situation dyker upp och ev. också om det finns något man kan göra åt den situationen som uppstått

Jag tror att om man har det jobbigt eller redan från början har en ganska negativ syn på sig själv, så tenderar man att använda sig av strategi nr 1. (Jag hör definitivt till den gruppen.) Man blir sin egen bödel och fastnar lätt i ett evigt bestraffande som motvikt till sitt dåliga samvete. Nackdelen med den strategin (utöver att du lider) är att du inte heller kommer vidare. Du är liksom fast i en evig loop av självdömande.

Någonstans måste du lära dig att förlåta dig själv. Där kommer strategi nr 2 in. Du reflekterar över vad som blev fel och varför, om det finns något du kan göra här och nu och om det finns något du kan göra i framtiden om du skulle hamna i en liknande situation. Det är för övrigt allt du kan kräva av dig själv. Vi gör alla misstag, vi gör alla saker vi önskar att vi kunde göra ogjort. Det gör oss inte till dåliga människor. Det betyder inte att vi förtjänar att må dåligt.

Så försök att vara lite snäll med dig själv <3
(Jag tycker för övrigt inte att det verkar som att du har gjort något fel utifrån det du berättat. Det låter mer som att du har haft det väldigt jobbigt.)

Välkommen till klubben!

Det finns delar av min barndom som har varit bra och andra delar som varit riktigt dåliga. Jag tror att det lätt blir så när man varit med om något traumatiskt, att man liksom fastnar, som en repig skiva typ. Det är väl hjärnan som försöker bearbeta något men så tar den sig liksom aldrig riktigt i mål.

Jag tror att det är bra att kunna påminna sig om att saker har varit bra också utan att för den delen döma sig själv för att vissa tankar och minnen tar mer plats.

Men sedan kan det ju också vara som du säger: att det är läskigt att gå vidare. Kanske blir det då en sorts trygghet att stanna kvar i det dåliga, där man ändå känner att man har koll och kontroll, istället för att våga luta sig ut i det stora okända utanför?

Det är inte konstigt att tankarna fokuserar på traumatiska händelser, det är ju just för att de skapat trauman som lever kvar. Tror inte de går att trycka bort genom att tänka mer på bra minnen. Värme och kärlek kan inte väga upp för våld, tror man riskerar att göra sig själv illa genom att förminska övergrepp

Det finns ju också något som kallas traumatiska band. När man utsätts omväxlande för våld och värme/kärlek i en relation så blir en enorm blandning av känslor och väldigt förvirrande. Detta var en bra beskrivning tycker jag: https://rokstjejjourer.se/tjejjouren-dalia/trauma-bonding