tycka synd om

Hej!

Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva under. Jag har ett problem som jag inte har kunnat prata med någon om. Det är så att jag på något sätt vill må dåligt, eller egentligen vill jag inte det men jag vill att folk ska tycka synd om mig. Jag längtar efter bekräftelse på det sättet. Jag kan bli avundsjuk om någon i närheten har det värre rent psykiskt, då känns det som att jag måste vinna tävlingen om vem det är mest synd om. Helt sjukt är detta. Jag vill egentligen inte alls ha det så här. Jag vill sträva efter att må bra, sträva efter att folk ska tycka om mig för den jag är. Men ändå kan jag inte släppa det.

Jag tror att det kan bero på att jag alltid varit blyg och försiktig, inte vågat ta plats. På något sätt saknar jag väl bekräftelse. Jag har vuxit upp i en bra familj som jag vet alltid har älskat mig. Hade det svårare i skolan. Hade kompisar de första 7 åren. men var blyg och så. I 8an och 9an hade jag inga vänner men sedan i gymnasiet hade jag vänner. När jag gick i skolan fick jag bekräftelse genom att prestera bra.

Vet egentligen inte när det började med att jag vill att folk ska tycka synd om mig, men större delen av mitt vuxna liv i alla fall. Kanske även tidigare. Vet inte hur jag ska göra för att inte ha det så här. Känns som att detta upptar mycket av min energi. Har gått hos psykolog tidigare men pratat om annat än detta. Det knäppa är att jag nästan kan få en kick av att veta att jag ska prata med en psykolog. Vet inte om det liksom är en bekräftelse på att det är synd om mig. Det känns som att jag inte kan ta upp detta med en psykolog. Kanske skulle funka att chatta med en men tror inte sådant finns, inte gratis i alla fall.

Finns det någon därute som känner igen sig och kommit över detta?

O, det där kan jag känna igen, faktiskt! Kanske inte i samma omfattning, men absolut, det är en bekräftelse att andra också tycker synd om en, det kan vara en kick. “Det är inte bara jag som tycker synd om mig, det ÄR faktiskt synd om mig!” Och jag kan absolut förstå att man kan “fastna” i det – om det är den enda positiva bekräftelse du fått under många år är det väl inte konstigt om du blivit beroende av den? Mänskligt, tycker jag, även om det så klart på ett sätt är destruktivt. Det håller ju fast dig i rollen som den det är synd om.

Jag tycker absolut att du ska ta upp det med en psykolog. Har sett att det finns appar med psykologer, det kanske är ett alternativ för dig? (Här gissar jag mest att man kan chatta med en sån, men där kan jag ju ha fel …)

Va skönt att jag inte är ensam. Det är inte den enda positiva bekräftelse jag fått men det är lätt att ta till tyvärr….. Måste försöka komma ihåg när folk sagt positiva saker om mig som inte har med att det synd om mig att göra. Jag har dålig självkänsla och behöver bekräftelse av andra för annars känns det som att jag är mindre värd. Knäppt, jag vet.

De appar med psykologer jag har sett är som ett videosamtal som man betalar för. Vet inte om det finns någon chatt någonstans