Hem > Forum > Skam > Triggad

Triggad

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag försöker med hela min kapacitet förändra mina känslor och hur jag bemöter människor. Men det är fullkomligt omöjligt!

    Hur gör man?

    Allt triggar mig. När någon försöker vara snäll blir jag äcklad. När någon avvisar mig så äcklas jag av mig själv. Får jag en komplimang är jag övertygad om att dom uppfattat mig fel. De känner mig inte. Allt det får hela min kropp att stelna av skräck samtidigt som jag blir förbannad och vill trycka ner dom och så vill jag bara fly! Varför vill jag vara elak? För att ta avstånd?

    Om någon rör vid mig fryser jag till is. Jag är konstant på min vakt, som om jag är beredd på att bli hatad och trampad på. Jag litar inte på någon.

    Hur ändrar man dessa känslor? Rent praktiskt?

    Nu vet inte om jag om det här stämmer men förmodligen blandar kroppen ihop gamla beteenden med nya? Alltså att när någon ger en komplimang kanske det påminner en om manipulation och tidigare erfarenheter? Så har iaf jag upplevt att jag fungerar. Det absoluta värsta jag vet är när någon säger saker som ”jag älskar dig”, ”du betyder så mycket för mig”. Då blir jag direkt irriterad och tänker att personen försöker bara luras. Min kropp tycker även det är gränslöst så blir också äcklad och känner mig förminskad.

    Hur gör man då rent praktiskt? Jag tror man behöver säga till sig själv att det kan vara ett falskt larm, att man triggas av något från det förgångna, för om man tittar efter riktigt noga kanske motparten inte har en agenda. Inte vill skada en. Det kanske till och med betyder det som det betyder. Det finns, hur konstigt det än kan låta, folk som inte vill skada och som också är rena i sina intuitioner.

    Trådstartaren

    Nu när du säger det så har min psykolog sagt det en gång… Att jag projicerar. Mitt senaste förhållande var destruktivt som fan. Jag var kontrollerad in i minsta detalj och samtidigt det äckligaste han sett.

    Det är orimligt att tro att alla vill en illa, jag vet. Jag tror nog inte det heller men jag känner helt enkelt ingen tillit till någon. Omedvetet. Men jag har isolerat mig så länge att jag inte har en enda som är nära nog för att träna upp det nya beteendet på. Jag har bara ytliga kontakter med kollegorna. Inga vänner. Ingen familj att tala om. Känslan sitter som en stenhård knytnäve runt hjärtat som vägrar släppa.

    Alla strategier jag har är så otydliga. Antar att det är för att de formats under många år.. Det enda jag märker är den fysiska reaktionen när en känsla väcks. Kan inte se vad som hände eftersom kroppen reagerar så länge och jag kan inte agera annorlunda efteråt. Och eftersom det bara händer med folk jag inte känner så är det inget jag kan följa upp eftersom jag inte kan förutse när det skulle kunna hända igen.

    Jag avskyr också orden ”jag älskar dig”. Min första tanke är att jag älskar även glass… Så jävla märkvärdigt är det inte.. Sorgligt. Jag hoppas verkligen jag får uppleva riktig kärlek en dag.

    Hej!

    Jag har upplevt snarlika känslor. Det som hjälpte mig att få frid inom mig och i relationer var mental träning. Jag har jobbat en hel del med positiva affirmationer. Jag har också hört om andra som mått bättre av meditation. Man läker sakta men säkert ut gamla känslor och hamnar mer och mer i nuet. Då kan man glädjas åt positivt bemötande man får i olika relationer och dessutom känna mer mening med livet överlag. För mig har det dock varit en process och det har inte gått över en natt.

    Trådstartaren

    Tack för tips, jag mediterar sen ett tag tillbaka. Det hjälper att få ner stress och skenande tankar.

    Men det hjälper mig inte komma vidare.. Positiva affirmationer är fruktansvärt triggande.. Jag ser syftet bakom men jag är inte där ännu.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.