Syskonkärlek

Hej
Jag behöver bara få dela med mig av detta så jag slipper vara själv i det. Vill så gärna prata med någon om det men hela deras syn på mig skulle säkert ändras om de visste.

Är helt ärligt livrädd för att ens skriva det såhär på en anonym tråd. Så snälla döm mig inte för hårt. Det har jag själv redan gjort. Så om du tycker att jag är sjuk i huvudet så är jag tacksam om du kanske yttrar det på ett milt sätt eller inte alls.

Okej, det är nämligen så att jag är fruktansvärt kär i min bror. (Och jag vet att han känner samma för mig.) Eller om man ska vara korrekt bonus/plast/extra bror. Vi har inte samma föräldrar på något sätt, dessutom är jag adopterad från ett annat land så det finns inga blodsband alls mellan oss.
Vi har aldrig bott under samma tak och på så vis inte växt upp tillsammans, utan jag har levt som ensambarn till min mamma tills jag var 11 då hon träffade hans pappa. Han är 4 år äldre än mig, och eftersom våra föräldrar inte blev sambos direkt bodde vi på olika ställen. Sen när de blev sambos bodde han kvar hos sin mamma eftersom det vara närmare till hans skola.

Så vi är inte direkt syskon men ändå. Jag ser han och de andra som nära vänner jag aldrig troligen lär bli av, samtidigt som jag ser de som äkta syskon trots att de inte är det. Det är komplicerat.
Eller kanske är det så att jag ser de andra som syskon och honom som annat, men inte tillåter mig se något annat än syskon.

I vilket fall, jag vet inte vad vi ska göra. Det ”enklaste” är väl att glömma och gå vidare. Men det känns så jävla orättvist. Kommer aldrig hitta någon som förstår och accepterar mig på det sättet han gör. Kommer aldrig hitta någon som jag älskar så mycket som honom och aldrig någon som älskar mig trots mina problem på det sättet han gör. Tänk om vi hade mötts först? Då hade det inte varit konstigt. Men bara för att våra föräldrar träffades först är vi off limits.

Fråga mig inte hur vi kom dit där vi är nu, eller hur allt började för det vet jag knappt själv. Jag vet bara att dagen vi inte längre har varandra på det sättet vi har varandra bakom stängda dörrar (nej jag syftar inte på snusk) kommer göra så galet ont. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ta mig vidare i livet så trasig. Vi båda är livrädda för dagen då den andra skaffar någon på riktigt, även om vi såklart önskar den andra allt gott så skär det i hjärtat och hela själen bara vrids. Vi har funnits där för varandra i minst 4-5 år genom vått och torrt, så det är liksom min absolut bästa vän och själsfrände som slits från mig. Kanske var vi dumma som lät oss gå så långt som vi gjorde men samtidigt var han det bästa stödet genom mina västa perioder i livet och jag har varit där för han på samma sätt. Och samtidigt vet jag inte om jag lät mig utan det bara hände. Hjärtat vill det hjärtat vill.

Och som svar på eventuella frågor, ja vi har även fysisk relation. Vi umgås mycket som vanliga syskon och bästa vänner men såklart håller vi allt utöver det hemligt utåt. Alla tror bara att vi klickade som syskon och har gemensamma intressen, eller snarare folkskygghet, då vi trivs bäst hemma där det finns så få människor som möjligt. Sen skadar det inte att vi är ensamma tillsammans.

Nej usch, vad flummigt allt blev. Men det är väl kanske beviset på hur det ser ut och känns i min hjärna och själ.

En del av mig vill fly Sverige, byta identitet och bara få vara tillsammans, men att lämna de få vänner man har och resten av vår älskade familj känns inte som ett alternativ direkt. En del av mig förstår att vi är dumma i huvudet och blir nästan äcklad av oss, och inser att vi bara borde sluta på en gång. Och en annan del vill bara skrika.
Det finns ingen som gör mig så glad som han och samtidigt som jag är tacksam över att få ha honom i mitt liv överhuvudtaget så gör det så fruktansvärt ont att veta att vi aldrig kommer bli. Att jag kommer se honom på jul med en annan, att jag kommer gå på deras bröllop och vara barnvakt åt deras barn. Mitt hjärta kommer inte klara det.
Jag klarar mig knappt en halv timme utan att sakna honom. Jag mår så bra med honom när vi äntligen bara får vara oss själva och bara vara. Samtidigt som det skär i hjärtat när man kommer på att detta lär ha ett slut mot vår vilja.
Hur ska man förklara hjärtesorgen för vänner och familj när man inte ens varit tillsammans med någon i deras ögon?
Vem ska finnas för mig när allt gör som ondast när den som alltid annars finns inte längre är ett alternativ.
Faktumet att den som betyder allra mest för mig, och som alltid finns när tårarna rinner inte kommer kunna vara där när jag kommer behöva det som mest gör mig helt knäckt.
Allt gör så ont samtidigt som det på något sätt är värt det i stunden, för tillsammans blir vi hela. Bara av att vara i varandras sällskap fyller vi på med energi.

Tro mig vi har försökt ta avstånd och vi har försökt att titta efter andra och inte skriva, ringa eller ses på lång tid. Men kan ju säga att jag har mått piss de perioder vi tagit avstånd. Det fanns inte en enda cell i mig som inte tänkte på honom och saknade honom. Allt jag ville/vill var att få krama om honom och känna mig sådär hemma och trygg i hans famn. Vi har försökt, men ingen av oss mår bra av det. Vi båda går ner oss totalt. Och tillslut orkar vi inte må dåligt mer eftersom det går ut över så mycket annat och då ger vi upp och låter oss läka varandra. Nu gör vi bara det vi mår bra av i stunden, lever i nuet och får ta smällen när den kommer för den kommer göra lika ont hur mycket vi än försöker förbereda oss.

Vet ärligt talat inte vad vi ska göra. Vill som sagt bara skrika. Det är så jävla orättvist. Varför kan inte två personer som älskar varandra och mår så bra av varandra få vara tillsammans? Det viktiga är väl att de ska må bra?

Jag tycker ni ska få vara tillsammans. Tänker lite på filmen Fucking Åmål när de går ut från toaletten och säger typ “hej”, “här är vi”. Är det inte lite så att ni har två val: antingen smärtan i att inte få vara med varandra, eller så smärtan i att omgivningen kan reagera smärtsamt på det här? Tycker alla dagar i veckan att ni ska välja varandra. Kan förstå att det här är oerhört mer komplext än vad det ser ut “utifrån”. Jag har ju t ex inte varit i en liknande situation, men vill bara visa på att när jag läser du skriver så känner jag direkt att det är klart ni ska få vara ihop! Det här är ju jättetokigt att ni ska behöva kväva det pga. familjen?

Red Simyna skrev:

Jag tycker ni ska få vara tillsammans. Tänker lite på filmen Fucking Åmål när de går ut från toaletten och säger typ ”hej”, ”här är vi”. Är det inte lite så att ni har två val: antingen smärtan i att inte få vara med varandra, eller så smärtan i att omgivningen kan reagera smärtsamt på det här? Tycker alla dagar i veckan att ni ska välja varandra. Kan förstå att det här är oerhört mer komplext än vad det ser ut ”utifrån”. Jag har ju t ex inte varit i en liknande situation, men vill bara visa på att när jag läser du skriver så känner jag direkt att det är klart ni ska få vara ihop! Det här är ju jättetokigt att ni ska behöva kväva det pga. familjen?

 

Tack igen för ditt svar<3

På något sätt värmde det i hjärtat, kanske för att man väntat sig mer negativa reaktioner och äcklade miner.
Ja jo, så är det väl litegrann. Och delen i oss själva som känner att det är fel. Det känns så fel samtidigt som det känns så rätt. Jag tror han har svårare att komma över att det är ”fel”. Och för honom betyder familjen mycket, vilket den såklart gör för mig med men jag tror jag har en större tro om att de skulle finnas kvar för oss oavsett. Jag vill ju iallafall hoppas att de skulle vara glada för vår skull även om jag förstår att de skulle reagera och tycka det var lustigt till en början.
Pratade med honom om det igen och fick känslan att han såklart vill vara med mig men att det inte kommer ske i detta livet pga den situationen vi är i. Dels pga familj och omgivning men också för att han själv inte skulle kunna tycka det var okej innerst inne. Vilket gjorde mig väldigt ledsen, men jag förstår såklart honom. Men samtidigt gör det ont att höra att det vi har inte är värt att gå genom eld och vatten för, att det vi har bara är temporärt oavsett. Även om han säger att han alltid kommer finnas där för mig och ha en speciell plats för mig gör det ändå ont i mig att jag inte kommer vara hans prio nummer ett eller den han älskar mest. Jag är glad att vi alltid kommer ha varandra på ett eller annat sätt men det gör ändå ont att veta att det kommer förändras.

Sen om vi skulle välja att vara tillsammans officiellt, hur skulle det gå om vi gör slut? Hur ska man stå ut med sitt ex på alla jular och kalas etc? Vi kommer inte undan varandra om det skulle gå åt helvete. Så då finns det dilemmat att ta hänsyn till med.

Men tack för ditt svar, det betyder mycket att höra att du inte ser på oss mes avsky och att du tycker att vi ska få vara vi om vi vill. Tack<3