Skamsen med ärr

Är 19 år och haft depression i de senaste 4.. Jag har extrem stor ångest och började skära mig själv och det kändes så bra konstigt nog. Den brännande känslan, fokuset på den fysiska smärtan istället för den psykiska är lättare att förstå, och lugnet man får under tiden. De känslorna har fastnat och jag skör betydligt mer än vad jag borde, jag är beroende. Jag skäms så otroligt mycket att det inte finns, men jag kan inte sluta…

Hej du. Jag har varit i en liknande situation och kan bara säga: gå till vårdcentralen idag. Sök vård. Du förtjänar att må bättre än du gör. Man kan hamna i en beroendesituation med skärandet – men man kan också komma ur den situationen. Jag vet.

Idag bär jag mina ärr – inte med stolthet – men utan skam. Jag hade det jobbigt, även jag när jag var 18-20. Idag är jag bara så glad att jag hittat andra sätt att slippa den psykiska smärtan än med den fysiska.

Skammen är en stor del av problemet, för oss alla. Men försök lägga den åt sidan. Prata med någon som arbetar med sådant här. Och om den inte lyssnar ordentligt, prata med någon ny. Ge inte upp, det finns hjälp att få. Jag tror på dig!

Anonym skrev:

Är 19 år och haft depression i de senaste 4.. Jag har extrem stor ångest och började skära mig själv och det kändes så bra konstigt nog. Den brännande känslan, fokuset på den fysiska smärtan istället för den psykiska är lättare att förstå, och lugnet man får under tiden. De känslorna har fastnat och jag skör betydligt mer än vad jag borde, jag är beroende. Jag skäms så otroligt mycket att det inte finns, men jag kan inte sluta…

God kväll här på Mind Forumet.

* Läst ditt inlägg / tråd och det är verkligen oerhört hjärtskärande att läsa dina rader men vill gärna säga följande;

* Har Du någon i din närvaro/närhet som du kan “lufta lungorna” / “ventilera” dig med t.ex. familjen/anhöriga, vänner/kompisar?

* Har Du varit i kontakt med vården alls?

* Har Du någon form av vårdkontakter så som läkarkontakt, sjuksköterska, psykolog, kurator på en mottagning om ditt “självskadebeteende”, som du måste få hjälp med och på ett professionellt och en tillmötesgående vårdrelation med ett tryggt och säkert vårdförtroende…

* Återkom gärna och berätta att du får någon form av “hjälp” inom vården…

* Om du inte har tagit steget än att ta kontakt med någon vård så be om hjälp från någon annan person i din närhet som du ev. känner trygghet hos?

Var rädd om dig…

Kram på dig också…

Önskar dig en fortsatt trevlig Torsdagskväll…

Önskar dig även en trevlig Midsommar som snart ankommer inom kort…

På återseende…

Anonym skrev:

Varit i kontakt med vården från och till, slutade när jag kände mig bättre men föll tillbaka och så… Det senaste året har jag inte haft kontakt eller pratat med någon. Har ingen vän eller familj jag kan prata med heller så hållt allt inom mig.

Ringde vårdcentralen för 5 veckor sedan och de sade jag skulle få hem en tid de närmsta dagarna. Väntar fortfarande på brevet…. Ringt dit flertalet gånger under dessa 5 veckor men får bara samma svar att brevet isf är påväg.. Har gett upp på vårdens hjälp..

 

Ha en trevlig midsommar, åt mig med för min lär inte vara bra..

Det är verkligen skit om vården säger att de ska ge dig hjälp och inte gör det. Vad håller de på med? Usch, jag blir arg för din skull. Det är inte okej. Har du sagt till vårdcentralen att du skär dig? Du kanske behöver trycka på hur allvarligt det är, så att säga. Men det är otroligt dumt att det ska behövas.

Det är några år sedan jag var 19, men jag minns det som mitt livs svåraste ålder. Fram till ca 20 hade jag svårt med ångest, självskadande och sömnsvårigheter. Mycket ensamhet och känslor av meningslöshet. Men idag har jag inga av de problemen. Sakta men säkert fick jag mer ork, fler resurser till att ta hand om mig själv.

Många bäckar små, fungerade för mig. Att äta regelbundet. Att gå och lägga mig i tid på kvällen. Att inte begära för mycket av mig själv utöver det. Försöka komma ut och gå gjorde också skillnad. Eller bara att sitta utomhus och läsa istället för inomhus. Att vara öppen med hur jag mådde. Men också att sluta umgås med människor som inte fick mig att må bra. Framför allt hjälpte att vården gjorde sitt jobb. Det är deras ansvar. Att jag fick prata av mig och fick tips på hur jag kunde få mitt liv att fungera bättre och bli bättre.

Jag hoppas verkligen att du ska få det bättre, det förtjänar du. Livet är långt och det är en bra sak. <3

Anonym skrev:

Uppskattar omtanken. Vet inte hur mycket mer allvarligt det ska behövas för vården, sade att jag skär mig och har självmordstankar, så jag vet verkligen inte hur tydligare det går att göra

Nej, verkligen. Kanske måste du ändå höra av dig igen. Det finns klåpare i vården, helt klart, men ibland hamnar man hos bra personer som reagerar. Ibland verkar det bara vara en slump det där.

Har du pratat något med Minds Självmordslinje? Den är bra, tror jag, nås via både chatt och telefon. (Ibland är det svårt att komma in, men då får man försöka en stund senare.) Den fanns inte när jag mådde som sämst, men jag hade definitivt haft glädje av den då.

Skickar varma tankar till dig!

Du ska inte skämmas för dina ärr eller att du skär dig. Det är ett sätt att hantera ångest. Det finns många sätt att hantera ångest på, och alla har sina fördelar och nackdelar. Många runtomkring dig och kanske du själv önskar att du hittar ett annat sätt som inte har lika starka nackdelar.

Jag vet inte var du bor, men det är fritt vårdval i Sverige. Om du har en dålig vårdcentral/de har lång kö-tid så kan du vända dig vart du vill i hela landet för att söka hjälp, finns även läkare via internet. Kanske inte passar dig just nu, men det kan vara bra att komma ihåg!