Jag skäms. Skäms så oerhört. Just idag insåg jag att min djupa depression (som jag haft “på riktigt” i snart två månader) ligger i att jag skäms. Allt började med att jag hoppade av min utbildning i våras. Fram tills dess var jag övertygad på vad jag ville, hur allt skulle blir och sist men inte minst kände mig säker i mig själv. På kvällen efter att jag valt att hoppa av (pga. Utbildningen kändes inte rätt. Kan dock ångra att jag inte gav den en längre chans.) fick jag min första panikattack. Därefter fick jag snabbt jobb och ångesten la sig något. Jag tänkte “jag jobbar här till sommaren och har då sökt in till någon skola till hösten. Ansökningsperiodem närmade sig och tillslut eskalerade stressen inför vad jag skulle söka. Intensiv, konstant ångest med existensiella tankar osv. Jag orkade inte fortsätta mitt jobb, träffa vänner och tappade all livsglädje. Det känns som att jag har förlorat allt. Jag är bara 22år och det är ju nu livet ska börja. Det är nu när det känns som jag “förlorat” allt jag inser vad som är viktigt här i livet. Det är familj och vänner. Inte vilket jobb man har, hur mycket pengar man har. Allt sådant kvittar så länge man inte känner sig ensam. Vilket jag gör. Jag skäms och känner mig ensam. Vet att tankarna i mig endast är tankar och att jag fortfarande kan bli den positiva och glada tjej jag tidigare var. Just nu känns det dock så omöjligt och tankarna blir tyvärr bara mörkare och mörkare. Värt att nämna är att jag antagligen alltid haft en oerhört dålig självbild då jag “hoppat” runt i många kompisgäng och tidigare även lidit av anorexi. Känns som att allt är försent att rätta till.
