Skam över min historia?

Jag har en jobbig bakgrund och alla delar av allt som varit känner jag väldigt mycket skam över och jag vet inte hur eller om det går att komma över det? Funderar på om jag skulle flytta och “börja om”, kanske i ett annat land, och där våga vara öppen och vara “hela jag”, bara för att ha testat. För nu känns det som jag är flera olika delar, där jag försöker dölja de flesta och ungefär 10% är det jag visar upp. Det gör också att jag inte har några nära vänner på det viset, och de som vet vissa saker kan såklart inte träffa andra som inte vet. Jag är 30+ men vågar inte prata om min uppväxt, mina tonår och tiden upp till ca 25, mina diagnoser, hur jag mår nu fast jag är “frisk” (bra jobb och ingen kontakt med vård). Dessutom är jag HBTQ-person bl.a transperson men vågar inte vara mig själv där heller så jag mår mest bara dåligt. Alla andra är verkligen så mycket modigare och jag undrar varför jag skäms så mycket, vad jag är rädd för och varför jag inte vågar..

Hmm som en person som klivit ur många garderober så är min och många andras erfarenhet att det som i ens egen hjärna är en stor skam eller stor hemlighet inte är så dramatiskt för ens omgivning ofta ett antiklimax rent av som när min sambo avslöjade att hon bodde ihop med mig.

Min barndom var så tuff med mycket våld, blod, och mordförsök under alla grannars uppsyn samt med polisens goda minne. Det gjorde att jag hade många beteenden som inte var så vanliga hos vare sig tonåringar eller barn och att jag dessutom blivit ovanligt orädd för att tampas med livet. Många år jobbade jag hårt för att dölja mitt liv – det tog så mycket kraft att jag bestämde mig att vara mig själv.

Att berätta om mitt förflutna var svårt i början – man tror att folk ska bli chockade och ta avstånd från en. Så är det sällan. Visst har jag blivit av med enstaka vänner – men fler har blivit mina mest värdefulla kontakter när de fått veta att jag har koll på den tuffa verkligheten. Förvånansvärt många har saker som de inte vågar berätta och det är en lättnad när någon börjar.

Att sätta ord på det man upplevt sätter ofta det som hänt i ett nytt ljus och ens egen insats kan förklaras och därmed få ett nytt värde. Ger en hjälp att förklara och kanske förlåta det man gjort eller utsatts för genom livet.

kram och du är ju en bit på väg när du skriver på det här forumet.

 

Tack, ditt svar betyder mycket, och vad modig du har varit. Det är just som du säger, det tar väldigt mycket kraft att dölja.

Jag är väl rädd för att folk ska se på mig annorlunda, vilket de såklart kommer, men kanske inte på ett negativt sätt om jag ska vara rationell. Framförallt är jag rädd för att de skulle behandla mig annorlunda, t.ex se mig som svag/skör eller någon som behöver tas hänsyn till på olika sätt så jag blir jobbigare att “ha med” eller “vara runt”, eller att de tappar förtroende. Så jag blir exkluderad på olika sätt. Det är svårt att lita på folk..

En del bekanta jag har vet jag har liknande erfarenheter och de verkar ha många nära vänner med liknande bakgrund också och jag funderar ofta hur en hittar det? Särskilt i min ålder..

Sen tror jag att jag fortfarande är lojal mot familj och andra, även om jag när det gäller andra människor inte tycker att man är sina problem, så är jag rädd för att reducera dem till bara “en missbrukare” t.ex i andras ögon, och under min uppväxt var det så viktigt att upprätthålla en fasad och det är väl det jag fortfarande håller på med.

Samtidigt kan jag bli upprörd när folk drar slutsatser runt vem jag är som inte alls stämmer, “medelklass akademiker” t.ex. som haft det ganska lätt för sig. Jag vill absolut inte skryta, men det vore skönt om folk ibland visste att jag kämpat rätt mycket för att komma dit jag är idag. Det går väl inte att gå i terapi för något sånt här, men jag vet inte hur jag ska våga komma vidare riktigt..

Var man bor eller var man lever kommer inte påverka en inre uppdelning.  En inre uppdelning kan bara bli bättre med terapi, vad jag förstått. Det du beskriver verkar mer vara att du inte är bekväm med att vara hela dig själv med andra människor, för att du känner dig otrygg och osäker inför dem – men ändå att du är en hel människa, där alla känslor och minnen sitter samman? Och du har en koherent livshistoria? Det första och det andra är olika saker, skulle jag säga. Men det kan ju beror på vad man menar med att ha “delar”.

 

Vilken anledning det än är dåligt för dig, hoppas jag att det blir bättre. Kram!