Skam och social ångest

Skam var den känslan som stoppade mig från att söka hjälp när jag behövde den som mest. Har troligtvis lidit av social ångest i flera år men hade väldigt svårt att söka hjälp. Skämdes över symtomen, magproblemen, svettningarna… Tyckte att jag var ful, dålig och även om jag satte på mig rena kläder var de dränkta i svett efter första lektionen i skolan.

Tillslut drabbades jag av en depression och fruktansvärd ångest i allmänhet. Hade självmordsplaner och lever fortfarande med vetskapen om att det kan gå så långt att jag hellre skadar mig själv än fortsätter leva. Om något gör en otrygg så är det den vetskapen.

Vill mest säga att om du känner skam över något att det är okej. De flesta människor tror att de är ensamma när de egentligen finns många i liknande situationer. Kom ihåg att du inte är ensam. Och kom ihåg att det finns många bra människor i världen som skulle lyssna på dig och förstå vad du går igenom. Det finns hjälp att få och människor som är villiga att göra allt de kan för dig.

Intressant ämne om skam och psykisk ohälsa, tack för det! Du skriver fint också <3

Visst är det kanske så att fler söker hjälp idag än tidigare eftersom tabut blivit mindre och därför ser statistiken också ut som den gör och man kan lätt tolka det som att vi mår sämre än någonsin? Kanske är det också ett enormt framsteg att fler söker hjälp och vägrar låta det gro?

Sedan tycker jag man ska ha klart för sig också att vi på flera sätt har ett bristfälligt sjukvårdssystem i synnerhet när det gäller psykisk ohälsa att många är vi som sökt hjälp men inte fått den. Så för mig är det här sällan en svartvit fråga <3 Sedan har vi också de personer som sökt hjälp, blivit utskrivna och då tagit sina liv, dessa får heller inte glömmas bort i samtalet <3