Hem > Forum > Skam > Skam och skuld från barndomen

Skam och skuld från barndomen

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13
  • Trådstartaren

    God kväll. Hur har din vecka varit?

    Så kul att höra ändå att du hittat rätt här på MIND.

    Jag har faktiskt också funderat på det den senaste veckan. Meningen med allt. Har haft en riktigt ångestfylld vecka fastän jag har semester. Min OCD hittar på nya saker att oroa sig över hela tiden så det blir aldrig en lugn stund. Nyckeln för mig måste bli att kunna acceptera min barndom samtidigt som jag kan lära mig hantera OCDn någorlunda. Fortsätter jag gräma mig över hur jag blev behandlad och även hur jag var som person när jag var barn (efter i social utveckling, högpresterande i skolan, få vänner, retad etc..) och inte kan inse att jag är en annan människa idag och att min hjärna inte var i närheten av färdigutvecklad så kommer det inte sluta bra. Då kommer jag bryta ihop helt tillslut.

    Angående det som händer runtomkring oss så är det svårt att svara på. Mycket hemska saker händer. Men det händer även bra saker, fast det är de dåliga sakerna som nyhetstidningarna tjänar pengar på. Tyvärr så är det ju också så att de som ska ta de viktiga besluten i det här landet lägger mer tid på att smutskasta varandra istället för att komma med egna idéer. Det är i alla fall så jag upplever det.

    Önskar verkligen jag kunde göra mer för dig och jag hoppas du hittar någon som får dig att inse att du är värd hur mycket som helst. För det är du. Du betyder till exempel mycket för mig då du är en av få som lyssnar på vad jag har att säga. Det uppskattar jag jättemycket.

    För mig är åldern bara en siffra (så länge båda parter är vuxna) så jag hoppas verkligen det löser sig på något sätt och att ni åtminstone får kontakt igen.

    Du gör rätt i att framföra vad som händer inom vården, om du känner att du har orken att ta den kampen. Undrar vad en lösning på problemen skulle kunna vara?

    På återseende!

     

     

    Hej alla, Jag är en kille i 25-årsåldern som just nu befinner mig i nån form av livskris. Min vardag är fylld av skuld, skam och ångest över alla mina fel och brister. Jag är diagnostiserad med medelsvår OCD och GAD och har säkert nån form av PTSD. Förra året så uppsökte jag en psykolog för att komma åt mina tvångsproblem och diverse sociala problem som jag har. Vi konstaterade snabbt att jag haft det relativt bra de senaste åren bortsett från tvångstankar och vissa problem med att skapa nya kontakter. Så vi rörde oss längre bak i tiden, till min barndom. Jag har alltid vetat att min barndom inte var bra, men inte förstått på vilket sätt den påverkat hur jag är. Men efter att jag gått igenom mer och mer med psykologen så var det som att vrida om en nyckel till något som varit instängt inom mig väldigt länge och jag kommer nu ihåg hur hemskt det faktiskt var och gamla minnen som jag förträngt började komma tillbaka. Nu är jag så pass medveten om saker som hänt att varje dag känns som en kamp att ta sig igenom. Jag kan verkligen relatera till vartifrån mina sociala problem kommer ifrån, min rädsla för att göra fel och varför jag är så otroligt konflikträdd. Men det är inte just detta som jag mår dåligt över utan det är den fruktansvärda skuld och skam jag känner över allt som har hänt och jag ältar och ältar om vad jag kunde ha gjort annorlunda som barn. Jag ska försöka summera min barndom någorlunda kortfattat. Växte upp tillsammans med en mamma med en personlighetsstörning och en Pappa som kunde bli väldigt arg. Svartsjukedraman och hot om självmord var vardag och något som ledde till att jag var extremt rädd för att lämna mamma ensam och tuffa mardrömmar om att mamma togs ifrån mig. Jag minns att mamma ofta var inlagd på psyket och att det var uppe på tapeten att socialen skulle ta hand om mig och mina syskon istället eftersom det inte fungerade hemma. Mamma kunde när hon var hemma växla väldigt ofta i humöret, från att vara glad, till ledsen och banka huvudet i väggen till att vara väldigt manipulativ och verkligen få oss barn att känna skam om vi inte gjorde som hon förväntade sig. Pappa hade problemet att han kunde bli väldigt arg. Mycket säkert på grund av att han påverkades så negativt av mammas beteende. Men hans ilska bidrog mycket till att jag kunde bli straffad på samma hårda sätt oavsett om jag gjort ett mindre eller större fel. Ibland visste jag inte ens vad jag hade gjort fel, men jag blev ändå straffad för nånting. Därav mycket av min konflikträdsla idag. Jag har även svårt att se gradskillnad på hur pass allvarliga fel är. För mig ligger allting ungefär på samma nivå, dvs oavsett vad jag gjort för fel så är det superallvarligt. Denna situation påverkade mig negativt i skolan också då jag hade svårt att få kompisar på grund av min rädsla. De kompisar jag hade i yngre ålder var inte heller särskilt bra kompisar då det kunde förekomma mycket våld och mobbning mot varandra. Minns egentligen bara att jag hade en riktigt bra kompis som jag kände mig trygg med under den tiden. Det var egentligen vid gymnasieåldern jag lyckades hitta bättre kompisar som jag hade väldigt roligt tillsammans med. Vid den tiden så hade mina föräldrar skilt sig för ett par år sen. Men jag var fortfarande utsatt för skambeläggningen från framförallt mamma då jag tidigt valde att bo hos Pappa för att det kändes som bästa vägen för min utveckling. Min psykolog har försökt få mig att förstå att allting jag gjorde när jag var barn och hur jag agerade var pågrund av anpassning och ingenting som är mitt fel. Jag hade ingen vägledning utan jag gjorde det jag kunde för att passa in och vara alla till lags oavsett i vilket sällskap jag var i. Min hjärna har dock brutit ihop helt och jag skuldbelägger mig själv för hur jag var och att jag måste straffas för mitt beteende även så här många år senare. Jag har sen lång tid tillbaka bestämt mig för att ta avstånd och aktivt motarbeta all form av mobbning. Jag har bett om förlåtelse till folk jag känner att jag behövt be om förlåtelse. Jag har även försökt engagera mig i annan form av välgörenhet för att på något sätt positivt bidra. Dessutom så har jag sen tidiga tonår utvecklat en väldigt stor kärlek till djur, framförallt hundar och katter, och jag försöker en del insatser för att hjälpa olika djur till ett bra liv. Jag mår bra av att göra detta och det värmer verkligen att se till att andra får det bättre. Men allt som hände i barndomen gör ändå att jag känner att oavsett vad jag gör nu, oavsett hur mycket jag hjälper och försöker så är jag inte förtjänt av någon typ av sinnesfrid. Jag har fortfarande kvar känslan av att jag måste straffas riktigt ordentligt, rentav låsas in kanske, och att jag inte har något som helst värde som människa utan det jag duger till är att leverera på jobbet i princip. Om någon varit eller är i en liknande situation och kan dela med sig av sina erfarenheter så tar jag emot det med stor tacksamhet. Tack för er tid och ha det bäst 🙂

     

    Hej,

    Vilken barndom/uppväxt du har haft. Känner igen mig i mycket av dina känslor även om jag inte har tvingats utstå ens hälften av vad du har varit med om.

     

    Det är så fruktansvärt att leva med känslan av att man ska straffas för något och att man inte är värd att må bra.

     

    Jag är säker på att du är en fantastisk person med ett stort hjärta för det skiner igenom i det du skriver. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver så att du kan må bra.

     

    Du är inte ensam.

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.