Hem > Forum > Skam > Skam och skuld från barndomen

Skam och skuld från barndomen

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Trådstartaren

    Hej alla,

    Jag är en kille i 25-årsåldern som just nu befinner mig i nån form av livskris.
    Min vardag är fylld av skuld, skam och ångest över alla mina fel och brister.
    Jag är diagnostiserad med medelsvår OCD och GAD och har säkert nån form av PTSD.

    Förra året så uppsökte jag en psykolog för att komma åt mina tvångsproblem och diverse sociala problem
    som jag har. Vi konstaterade snabbt att jag haft det relativt bra de senaste åren bortsett från tvångstankar
    och vissa problem med att skapa nya kontakter. Så vi rörde oss längre bak i tiden, till min barndom. Jag har alltid
    vetat att min barndom inte var bra, men inte förstått på vilket sätt den påverkat hur jag är.
    Men efter att jag gått igenom mer och mer med psykologen så var det som att vrida om en nyckel till något
    som varit instängt inom mig väldigt länge och jag kommer nu ihåg hur hemskt det faktiskt var och gamla minnen
    som jag förträngt började komma tillbaka. Nu är jag så pass medveten om saker som hänt att varje dag känns som en kamp
    att ta sig igenom. Jag kan verkligen relatera till vartifrån mina sociala problem kommer ifrån, min rädsla för att göra
    fel och varför jag är så otroligt konflikträdd. Men det är inte just detta som jag mår dåligt över utan
    det är den fruktansvärda skuld och skam jag känner över allt som har hänt och jag ältar och ältar om vad jag kunde ha
    gjort annorlunda som barn.

    Jag ska försöka summera min barndom någorlunda kortfattat.
    Växte upp tillsammans med en mamma med en personlighetsstörning och en Pappa som kunde bli väldigt arg.
    Svartsjukedraman och hot om självmord var vardag och något som ledde till att jag var extremt rädd för att lämna mamma
    ensam och tuffa mardrömmar om att mamma togs ifrån mig. Jag minns att mamma ofta var inlagd på psyket och att det var uppe på tapeten att socialen skulle ta hand om mig och mina syskon istället eftersom det inte fungerade hemma.
    Mamma kunde när hon var hemma växla väldigt ofta i humöret, från att vara glad, till ledsen och banka huvudet i väggen till att vara väldigt manipulativ och verkligen få oss barn att känna skam om vi inte gjorde som hon förväntade sig.

    Pappa hade problemet att han kunde bli väldigt arg. Mycket säkert på grund av att han påverkades så negativt av mammas beteende.
    Men hans ilska bidrog mycket till att jag kunde bli straffad på samma hårda sätt oavsett om jag gjort ett mindre eller större fel. Ibland visste jag inte ens vad jag hade gjort fel, men jag blev ändå straffad för nånting.
    Därav mycket av min konflikträdsla idag. Jag har även svårt att se gradskillnad på hur pass allvarliga fel är. För mig
    ligger allting ungefär på samma nivå, dvs oavsett vad jag gjort för fel så är det superallvarligt.

    Denna situation påverkade mig negativt i skolan också då jag hade svårt att få kompisar på grund av min rädsla.
    De kompisar jag hade i yngre ålder var inte heller särskilt bra kompisar då det kunde förekomma mycket våld och mobbning
    mot varandra. Minns egentligen bara att jag hade en riktigt bra kompis som jag kände mig trygg med under den tiden.

    Det var egentligen vid gymnasieåldern jag lyckades hitta bättre kompisar som jag hade väldigt roligt tillsammans med.
    Vid den tiden så hade mina föräldrar skilt sig för ett par år sen. Men jag var fortfarande utsatt för skambeläggningen
    från framförallt mamma då jag tidigt valde att bo hos Pappa för att det kändes som bästa vägen för min utveckling.

    Min psykolog har försökt få mig att förstå att allting jag gjorde när jag var barn och hur jag agerade var pågrund
    av anpassning och ingenting som är mitt fel. Jag hade ingen vägledning utan jag gjorde det jag kunde för att passa in och vara alla till lags oavsett i vilket sällskap jag var i.
    Min hjärna har dock brutit ihop helt och jag skuldbelägger mig själv för hur jag var och att jag måste straffas för mitt beteende även så här många år senare.

    Jag har sen lång tid tillbaka bestämt mig för att ta avstånd och aktivt motarbeta all form
    av mobbning. Jag har bett om förlåtelse till folk jag känner att jag behövt be om förlåtelse. Jag har även försökt
    engagera mig i annan form av välgörenhet för att på något sätt positivt bidra.

    Dessutom så har jag sen tidiga tonår utvecklat en väldigt stor kärlek till djur, framförallt hundar och katter, och jag försöker en del insatser för att hjälpa olika djur till ett bra liv. Jag mår bra av att göra detta och det värmer verkligen att se till att andra får det bättre. Men allt som hände i barndomen gör ändå att jag känner att oavsett vad jag gör nu, oavsett hur mycket
    jag hjälper och försöker så är jag inte förtjänt av någon typ av sinnesfrid. Jag har fortfarande kvar känslan av att
    jag måste straffas riktigt ordentligt, rentav låsas in kanske, och att jag inte har något som helst värde som människa utan det jag duger till är att leverera på jobbet i princip.

    Om någon varit eller är i en liknande situation och kan dela med sig av sina erfarenheter så tar jag emot det med stor tacksamhet.

    Tack för er tid och ha det bäst 🙂

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Känner IGEN mig sååå OERHÖRT mycket i dina textrader, fast på en helt annan NIVÅ av rädsla, skam, skuld osv…

    * Att hela tiden jämt och ständigt vara på sin vakt samtidigt som jag hade en fruktansvärd RÄDSLA i kroppen min.

    * Orsaken: Våldtäktsoffer i min barndom av min lärare / skolpersonal…

    * Gruppvåldtäkt…

    * DÖDSHOTEN var sååå allvarliga…

    * OM jag yppade mig till någon själ som levde sååå skulle mina familjemedlemmar en för en likvideras, DÖ…

    * Har fotografiskt minne och fler begåvningar och ser fruktansvärda bilder och nya bilder som kommer till mig…

    * Har PTSD…

    * Precis innan jag blev våldtäktsoffer i min barndom så har jag varit med om hemskheter inom både förskolan och Dagisvärlden… De ville ta ifrån mig min familj pga jag enbart var snyggpojken och en dagisfröken ville ta mig till Finland långt ute i norr någonstans till sina egna föräldrar…

    * Är evigt tacksam för min kära underbara söta mormor som anlita en väldigt känd advokat pga ovanstående men INGET visste det om att jag var våldtäktsoffer under skoltiden, jag fick ju inte säga något till någon, de visste verkligen hur de skulle göra mig något fruktansvärt RÄDD…

    * Många kladdlärare som gillade mig för MYCKET och menar på det sättet som är förenligt med fängelsestraff men jag var ju bara ett barn då 4/5 & 6/7 års åldern och oerhört skör och rädd på samma gång.

    * Min rädsla satt i huden dag ut och dag in.

    * Glömmer aldrig två tjejer som ville fråga hur jag mådde från låg- och mellanstadiet då allt helvete kort sagt bröt ut och de kom fram båda två en rast och jag var för mig själv efter en våldtäkt ägt rum i en rum i skolbyggnadens område och sedan skickade de hemska lärarna/skolpersonalen (gärningsmännen) ut mig på rastgården och mådde långt ifrån bra, fick inte säga något som sagt, de utnyttjde mig till MAX och jag skulle prestera i skolan, det var ABSOLUT inte en meningsfull skoltid etc… Kände mig sååå OERHÖRT Maktlös… Och gör det återigen fast på ett helt annat sätt…

    * Den första gången bakåt i tiden, 2016 hos en nära vän brast jag ut i tårar och hon undrade vad som hade hänt… Jag såg den ena våldtäktsbilden efter den andra och kom hos hennes köksbord, kändes sååå pinsamt att vara man och börja gråta och jag frågade henne, får jag berätta något under tystnadsplikt hoppas jag och gick absolut med på och orkade bara säga att jag var våldtäktsoffer i min barndom, sååå många fruktansvärda bilder kom till mig.

    * Hatar min kropp och mig själv…

    * Ser ingen mening med livet numera av flera orsaker / anledningar…

    Trådstartaren

    Hej och tack för att du delade med dig av din historia.

    Jag blir fruktansvärt illamående och upprörd när jag läser vad du gått igenom. Helt sjukt att vuxna människor kan utsätta ett försvarslöst BARN för detta!! Så fruktansvärt onda människor som tvingat dig genomlida detta. Jag hoppas du har hittat någon med som du kan prata med om detta för du förtjänar verkligen upprättelse för allt det där hemska! Jag är helt övertygad om att du är en fantastiskt fin människa som verkligen förtjänar att bli älskad både av dig själv och andra! Om det finns något sätt jag kan stödja dig på så ställer jag självfallet upp!!

    Jag kan verkligen relatera till det du skriver om att känna maktlöshet.. mitt sätt att hantera alla bråk och prestationskrav hemifrån var helt enkelt att prestera i skolan och försöka leva upp till andras förväntningar. Men det kändes aldrig som att något jag gjorde riktigt dög utan det var alltid något som var fel. Och den där hemska rädslan när man råkat göra ett misstag och man visste att ojoj detta kommer jag få känna av. Men jag kan inte riktigt säga att jag någonsin varit älskad av någon för hur jag är som människa utan det enda som spelade någon som helst roll var min prestation. Jag minns att jag började utveckla min OCD vid typ 10 års ålder och det var ett av resultaten av att jag verkligen försökte få kontroll över saker. Jag yttrade mina oroliga tankar ganska mycket i början av OCD-tiden men jag blev utskälld och tillsagd att skärpa till mig vid ett par tillfällen så efter det har jag burit allting inom mig fram till ifjol när jag gick till psykologen. Jag minns att jag gjorde ett försök i högstadiet att träffa en psykolog och få hjälp för mina problem men jag gjorde det fatala misstaget att ta med min mamma på en session och hon lyckades skådespela så pass bra att MIN PSYKOLOG vände sig emot MIG för att så där kunde jag minsann inte säga till min egen mamma!

    Sen idag när man tänker tillbaka på saker som hänt och saker man gjort både pga grupptryck och dålig uppfostran ger mig en fruktansvärd ångest då jag idag varken skulle kunna tänka mig att vara otrevlig mot någon eller vara våldsam. Den personen är inte jag. Jag vill bara göra så mycket gott jag kan och känna ett lugn inombords. Jag var inte särskilt våldsam under barndomen heller, däremot var mina kompisar det och ibland så gjorde man saker som man egentligen inte ville.

    Idag är en sån där riktigt hemsk dag då det känns som att jag ska kollapsa av all ångest..

    God kväll här på MiND Forumet.

    * Tackar dig ödmjukast för din förståelse efter du läst mitt inlägg i din tråd för hur det är att vara i min kropp och själ pga det jag skrev om som är bara ett utav raden av flera orsaker / anledningar man har varit med om under årens lopp…

    * Tusen tack för dina värmande ord även fast vi ”ventilerar” / ”luftar våra lungor” med övriga MiND medlemmar här på MiND Forumet och är sååå oerhört tacksam för att jag har funnit MiND och önskar att jag orkar klara av att leva vidare även fast jag egentligen nu känner bara för att DÖ… Ville bli MiND Volontär själv, och hade börjat söka till Polisutbildningen, (och starta ett entreprenörskapsimperium för vårdens räkning (etc.), för ett ännu bättre samhällsutveckling och mycket bättre lärarkår och övrig skolpersonal etc inom Skolans värld.) men hann aldrig skicka in restrerande och ser ingen ”mening” med att fortsätta leva vidare pga saknaden till kärlek är sååå påträngande hos mig nu… Känner mig extremt ensam…

    * Kort fråga: Har Du någon form av ångestfarma som Du går på eller är det något du kanske måste / bör ta upp med din läkare på t.ex. en vårdcentral / husläkare eller en psykiatrisk mottagning,(öppenvården i dagligt tal.)?

    * Har Du någon som älskar dig? Som en partnerförhållande oavsett gifta/sambo?

    Önskar dig en fortsatt trevlig Onsdagskväll…

    Önskar dig också nu en trevlig Midsommar när den ankommer inom kort som sagt…

    Kram på dig…

    På återseende…

    PS: Vill Du vara min MiND vän här genom MiND Forumet och stötta varandra här om allt möjligt mellan himmel och jord i olika diskussioner, frågor etc, sååå blir jag personligen väldigt GLAD? DS

    Trådstartaren

    Hejsan och hoppas du hade en fin midsommar!

    Jag blir jättegärna din MIND vän här på forumet. Det vore guld värt att ha nån att prata med när det är som kämpigast 🙂

    Imponerad av dig att du tagit initiativ till grejerna du nämner ovan. Behövs fler som tar initiativ för att förbättra vårt samhälle och jag hoppas innerligt att du hittar tillbaka till motivationen så att du kan fullfölja dina drömmar!

    Jag känner med dig i det här med avsaknaden av kärlek, det tar mycket kraft att inte ha någon nära. Har du någon nära familj som du umgås med och hur ser det ut med vänner? Jag bor själv och min närmsta familj bor väldigt långt bort. Funderar på att skaffa en hund då jag fullkomligt älskar dem. Har provat på en del dejting men min självkänsla är för låg för att jag ska våga fullt ut. Känns orealistiskt att någon skulle välja mig, ser inte att jag har något speciellt att erbjuda riktigt.

    Jag har ätit SSRI tidigare men jag tyckte inte det var något för mig då jag nästan blev helt känslokall istället. Ångesten gick förvisso ner men allting som var roligt tidigare slutade också vara roligt. Sen jag slutade så har jag åtminstone fått lite glädje tillbaka även om ångesten finns där under större delen av min vakna tid.

    Ha det bäst! 🙂

    God e.m. här på Mind Forumet.

    * Vad glad du gör mig, en MiND vän via MiND Forumet, 😎, jippi…

    * Är enbart nu långt NERE i en svart tunnel och vet absolut inte alls hur jag ska komma tillbaka till livet överhuvudtaget…

    * Har några vänner men saknar ha fler ”riktiga och nära vänner”…

    * Har min biologiska mamma som inte alls från mitt perspektiv känns som biologisk pga bor på LSS-boende fast egen lägenhet, lång historia här också… (Min mormor blev min mamma kort sagt…) oxh saknaden är oerhört gränslös… Hon betydde oerhört MYCKET för mig…

    * NEJ, är inlagd på en vårdavd pga självmordsrisken…

    * Bara långtråkigt och känns enbart som förvaring, inte mycket till samtalsstöd etc.

    * Kort info: Sova, äta frukost, läsa tidningen fråga om att gå ut på promenad och återigen dags äta lunch, skriva, ta någon form av kaffe/te och skriva lite på nätet eller datorn och sedan middag, äta igen, är less på mitt LIV oavsett om jag är inlagd på vårdavd eller utanför dessa dörrar, alltså är hemma…

    * Antidepressiva läkemedel har alltså varit negativt än positivt, har du nämnt detta vid något läkarbesöksmöte överhuvudtaget alls eller inte alls?

    * Har Du provat naturläkemedel för din ångest?

    * Eller har du provat homeopatisk läkemedel för ångest (är välbeprövat)?

    * Tycker mycket om katter och hundar men framför allt hästar pga i barnålder fick jag möjligheten att sköta hästar, de är sååå underbart vackra när man sköter om dem med massor av kärlek och omsorg… Saknar att ta hand om hästar… Det är något jag verkligen skulle vilja göra igen långsiktigt…

    Kram på dig MiND vän…

    På återseende…

    PS: Dejting känns som inget för mig heller men är däremot har jag ett gratis konto via en dejtsida men det känns som inget även fast jag under helgen nu ser via min privata mailadress att flera varit inne på min dejtprofil och tydligen är många intresserade men inte jag själv pga ser INGEN framtid alls i mitt liv… Rullgardinen är SVART som sagt, när kommer ljuset?… DS.

    Trådstartaren

    Hejsan och god kväll

    Beklagar verkligen det med din mormor, det låter som att hon var en helt fantastisk snäll och fin människa!

    Pratar du något med dina vänner om ditt mående? Det är ju jättepositivt att du hittat hit till forumet och kan prata med andra närsomhelst på dygnet anonymt. Vi är garanterat många här som kan stötta varandra bäst vi kan! Har du några intressen eller platser där du känner sinnesro som du kan utnyttja när du känner dig som mest nere? Det behöver inte vara stora saker utan vad som helst räknas. Som att bara sitta på en solstol vid en sjö en varm dag till exempel? Sådana småsaker har betytt mycket för mig och gjort att jag klarar av vardagen.

    Men vad tråkigt att höra att det är bristande stöd där du är nu!! Känns ju som att det verkligen är en plats där man vill ha så mycket stöd som möjligt! Finns det andra patienter där som du pratar med dagligen? Jag håller tummarna för att det blir bättre för dig!

    Jag har pratat med en läkare om hur jag tyckte medicinen fungerade och vi kom fram till att jag skulle försöka trappa ner. Vilket jag tycker gått ganska bra. De enda riktigt utsättningssymtom jag fick var känsla av elstötar i huvudet och lite yrsel. I övrigt har jag inte provat någon annan medicin förutom klassikern ”träna och ät bra” men det fungerar ju inte riktigt så bra i mitt fall. Men jag mår inte sämre av det iallafall.

    Nyligen har jag dock börjat KBT som mest är för min OCD och jag hoppas det ska göra någon skillnad. Min OCD kan när den är som värst vara nästan outhärdlig. I perioder har jag riktigt svårt att köra bil tillexempel eftersom jag överanalyserar allt jag gör i efterhand och kan börja tänka katastroftankar kring olika saker som kan hända eller som kanske har hänt fast jag skulle glömt bort det?? Just nu ser jag också ganska mörkt på livet. OCDn tynger ner mig dagligen och tankarna kring barndomen finns alltid där. Känns som att jag hela tiden rotar runt i huvudet efter mer händelser som jag förträngt och allt måste analyseras i detalj. Sen har jag svårt att söka stöd hos folk kring mig för det känns som att jag inte blir tagen seriöst. Säkert blir jag det egentligen men min hjärna framställer det som att ingen annan bryr sig. Men det är klart jag känner mig lite bitter samtidigt att jag mår så här dåligt och känner att JAG måste kompensera och försöka gottgöra för saker som inte ens är mitt fel. Känns lite som att jag inte ens fått en ärlig chans till ett bra liv. Men vem vet, nån gång kanske det vänder?

     

     

     

    God e.m. här på Mind Forumet.

    * Min ”Underbara Söta kära mormor” var ”one of the kind”…

    * Saknaden till henne är gränslös…

    * SORGEN blir inte mindre med åren, större än du kan tänka dig…

    * Saknaden till att se och höra en kvinna vid min sida är något som är sååå OERHÖRD Saknad hos mig som man…

    * JA, men jag har ledsnat på att prata om hur jag mår till dem och känner mig som en belastning än någon man vill höra på.

    * Har inget favoritställe alls numera, hade. (Kommer inte ditt numera av flera orsaker/anledningar.)

    * Inte dagligen, ville helst inte tala med övriga patienter pga olika orsaker etc…

    * Är inte kvar nu på vårdavd, blev utskriven i Måndags e.m. pga hade ett bokat möte inom min mottagning som redan är avverkat i Tisdags f.m.

    * Är det ”ECT” / ”El-behandling”, är det du menar i ditt ovanstående inlägg/tråd?

    * Hur känns det angående; ”KBT”, hjälper det eller stjälper det eller det kanske för tidigt att säga pga du skrev att det var NYTT för dig ang. detta?

    * Rullgardinssvart är vad jag har nått: Vad är ”POÄNGEN” / ”Meningen” med livet utan kärlek i sitt liv? (En av raden av frågor som finns i mitt huvud varje dager…)

    * Den mest av ALLT frågan som gör mig sååå OERHÖRT ledsen inombords ät ”Brevet”, Varför, Varför, Varför!!! Vad gjorde jag för FEL / MISSTAG etc… Gör sååå fruktansvärt ONT i mig angående detta om ett manuellt brev till min största kärlek i mitt (olyckligt kärlek) liv och ej / inte alls vågat säga något till henne om mina känslor för henne… Ont gör det verkligen är bara förnamnet…

    Önskar dig en fortsatt trevlig Onsdag  e.m./kväll…

    Var rädd om dig…

    Sköt om dig också…

    Kram på dig MiND vän genom MiND Forumet…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Hejsan!

    Känns det bra för dig att vara utskriven nu? Och gick mötet bra?

    Ja, jag beklagar verkligen sorgen. Hon kommer alltid finnas kvar inom dig!

    Visst är det så. Kontakt med motsatta könet är viktigt. Jag har en del tjejkompisar, inte nära vänner men umgås med dem ibland. Men jag klarar inte av dejting för att jag är både rädd att jag ska bli sviken eller alternativt inte bli omtyckt…

    Hmm, förstår jag dig rätt att det finns en tjej som du tycker väldigt mycket om? Har du någon kontakt med henne idag? Hur tror du att hon känner för dig? Om du får chansen att säga hur du känner ta den!

    Jag tycker definitivt inte att du ska känna att du är en belastning när du pratar om dina känslor. De som arbetar på vårdavdelningen ska vara där för din skull!

    Nej inte ECT. Det tror jag inte jag skulle våga prova. Det jag menade var att sen jag slutat med medicinen så har jag emellanåt haft en känsla av att det typ stöter till i huvudet samtidigt som jag blir yr. Det är inte roligt men det brukar gå över ganska fort.

    Jag hoppas ju att KBT ska fungera även om det är tufft eftersom det till stor del går ut på att inte slåss mot ångesten via tröstetankar. Men har lite känslan av att jag är för förstörd för att jag ska klara av det.

    Ikväll mår jag riktigt ruttet. Har så mycket ångest att jag nästan vill lägga mig ner och gråta. Känner inte att jag har någon nära att prata med heller.

    God kväll här på Mind Forumet.

    * INGET känns bra överhuvudtaget alls…

    * Ett möte i raden av möten… (Är van med både privata möten och möten i ideellt arbetande syften etc…)

    * HATAR ordet ”beklagar” sorgen…

    * Tydligen känner Du samma som jag, alltså om Dejting; RÄDD att bli sviken och inte bli omtyckt, exakt på pricken så känner jag också plus att jag har sååå extremt SVÅRT med tilliten och dömd…

    * JA……. En äldre kvinna jag blev sååå OERHÖRT kär i… Fick känslor för henne utan att hon vet om det och har ALDRIG fått möjligheten att berätta det för henne. Nej, inte någon kontakt alls… Vågar inte ringa även fast jag alla henne telefonnr. Försökte skicka ett manuellt skrivet brev till henne men hon hämtade ej ut posten. Vet inte och vågar inte spekulera om hur hon känner för mig, det utelämnar jag här.

    * Det kändes absolut INTE på långa vägar att de var där för min skull, för lönen skull, alltså vårdpersonalen oavsett tjänstetittel.

    * Om Du får värre symtomer / biverkningar ska du uppsöka en akutmottagning eller akut/jour till din Vårdcentral / Husläkare inom det länet/regioner där du bor inom.

    Kram på dig…

    Trevlig helg…

    På återseende.

    Trådstartaren

    God kväll!

    Finns det något litet bara som du kan sysselsätta dig med för att känna dig bättre för stunden? Jag hoppas verkligen att du hittar något som får in dig på rätt spår. Har du provat mindfulness något för att få ett mer kontrollerat inre lugn (om du lider av mycket ångest)?

    Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt. Det var verkligen inte min mening. Jag känner med dig till hundra procent och om det finns något jag kan göra för dig säg bara till.

    Ja eller hur. Det är jättejobbigt att känna den där rädslan även om det skulle betyda så mycket att faktiskt ha någon nära. Men med den låga självkänslan jag har så skulle det inte vara rättvist mot nån jag träffar heller. Ska jag gå in i ett förhållande så vill jag tycka någorlunda om mig själv först så jag kan lägga tiden på att behandla en framtida partner på ett sätt som hon förtjänar.

    Är det här någon du träffat regelbundet? Vad tror du skulle hända om du ringde henne? Skulle det ge dig något värde att få ha bra kontakt med henne igen?

    Det ska jag absolut göra. Jag har varit nära att hamna på psykakuten nyligen men jag tackade nej och tyckte att jag klarade mig själv. Men jag har inte fått några positiva indikationer av andra som blivit inlagda så vet inte om det skulle hjälpa mig sålänge jag inte blir riktigt superdålig.

    Riktigt uselt att det ska behöva vara så. Får man betalt för ett jobb så ska man utföra sitt jobb också. Särskilt viktigt när man har ett så pass stort ansvar för att ta hand om andra människor…

    Hoppas du får en fin helg och på återseende

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Sysselsätta MIG… (Intressant sätt att formulera sig till mig…)

    * ”(…) rätt spår (…)” intressant också att formulera sig till mig…

    * Mindfulness… (räcker med ”MiND)…

    * ”(…) Kontrollerat inre lugn (…)”…

    * ”(…) lider av mycket ångest (…)”…

    * Vilken värld vi lever i (?), vad är POÄNGEN med att LEVA med allt hemskt runt oss HELA tiden…(?)…

    * Vad är POÄNGEN med ”Samhällskunskap” i skolan oavsett NIVÅ, när det ser ser ut som det gör inom den svenska politiken och havererade Vårdkedjan och Poliskåren…(?) etc…

    * Jag vet på förhand att jag ALDRIG kommer kunna älska mig själv… De som förgripit sig på mig, gärningsmännen tog ALLT ifrån mig, jag lever i en annan kropp, så känns det dag ut- och dag in…

    * Känns långt bakåt i tiden att jag redan existerar inte, är levande död…

    * Inte nu, förut träffades vi regelbundet, saknar sååå hennes vackra röst och ögon. Våra underbara trevliga pratstunder saknar jag av allt på jorden.

    * Är sååå rädd, räddslan sitter i huden min, därför vågar jag inte alls ringa henne… Jag saknar henne mest av allt på jorden men jag får inte träffa henne pga hennes dotter krav pga Åldersskillnaden mellan mig och henne, jag 33, hon 64 unga år…

    * Tänker ta upp detta med en stor landstingsledning hur det ser ut inom vårdens korridorer när de, alltså vårdpersonal inte tror man ser vad som försiggår, mycket allvarligt enligt mig…

    * En ”Skötare / Mentalskötare” var verkligen UNIK och hade i början lite jobbigt med personen ifråga men det gick bättre efter ett par dagar… Det som jag hade personligen jobbigt med var hennes namn pga det finns i hela släkten som ett mellannamn…  Det gjorde sååå ONT i mig… Såg min mormor hela tiden jämt och ständigt när jag var senast inlagd även fast jag ser henne daglig dax…

    På återseende…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.