Har sån ångest och skam över mitt förflutna.
Jag har haft en jätte fin barndom och uppväxt, men när jag blev vuxen vid 18 års ålder så handlade mitt liv så mycket om bekräftelse. Bekräftelse från killar och jag började strula och gå hem med olika killar. Alkoholen gjorde så att man vågade vara den där snygga, fräcka tjejen som alla killarna ville ha. När jag tänker efter på min ungdom så känner jag ångest och ältar så mycket om varför jag gjorde på det sättet och då kunde jag ju oftast skaka av mig ångesten bara sådär.
Sen började livet inom restaurangbranschen där man träffade endel killar. Jag minns att jag ville bara hitta min drömkille och leva livet tillsammans med. Men det var som om så fort jag dejtade en kille som verkade så bra, istället tänkte jag det finns säkert någon bättre. Får sån ångest över att jag ens tänkte så. Hur tänkte jag överhuvudtaget?Var ju så himla fränt att festa och få komma in överallt på alla nattklubbar. Spyr över hur ytligt det var.
Alkohol har alltid gjort mig så påverkad och det är så många gånger jag inte minns vad jag gjort. Jag vet ju innerst inne att jag skulle inte dricka alkohol då det gjorde mig så lättpåverkad. Jag ville ju ha kul och vara med mina vänner som också drack. Man kan ha kul utan alkohol, men varje gång man skulle ut så drack man. Sen kom ångesten dagen efter.
Vet att detta inte är världens grej att ha ångest över, finns värre saker. Idag har jag världens finaste pojkvän som jag är sambo med. Så jag är egentligen så lycklig och det var det här som jag alltid önskat mig. Ändå kommer den här ångesten över vad man gjort i sin ungdom. Jag känner mig som en dålig människa. Även fast jag gått ifrån det livet. Men ändå så ska man tänka på hur man var då och denna himla ångesten som kommer över en så magen vill vändas ut och in. Ibland är ångesten så jobbig att jag orkar inte med någonting..
Någon som känner igen sig eller vill prata , hör av er.
