Kan man tycka om sig själv igen, våga tro på framtiden, och på kärlek?
Jag gjorde så fel, förstår inte hur jag kunde bli så berörd, så på djupet. Jag lever själv sen många år. Vägar korsas med en gammal vän som är gift. Jag börjar regelbundet nån gång per vecka få meddelanden, snälla, hjälpsamma och uppmuntrande. Känner lite redan då att det kanske är över gränsen för ok. Det blir fler och fler meddelanden, jag anförtros lite ytligt levnadsöden, vi skulle gärna ha tid och möjlighet att få lyssna och prata om livet mer. Jag påminner om olämpligheten att vi skriver, men jag fortsätter få fler meddelanden. Jag talar om att jag har aldrig ”umgåtts” per meddelande med nån förr. Vi ses på allmän plats, jag blir bedd om en kram när vi blir själv, bara vänskapskram. Vi ses igen, i annat sammanhang, ett par kramar, sen fler meddelanden. Jag påminner om att det är fel. Vi ses igen, i ett annat sammanhang, känslor som växt i det dolda tar över. Jag slår hårt hårt hårt på mig själv när jag blir ensam igen, hur kunde jag? Jag känner avsky för mig själv, hur kunde jag. Jag får nya allt fler meddelanden, vi känner så olika känner jag, får förklarat för mig ”borde rett ut allt hemma först, du betyder mycket, känner ingen ånger”. Vi ses i annat sammanhang ett par gånger, kramas och känner starkt, men inte mer. Ses sen inte mer. Meddelanden mellan oss blir allt tätare, intensiv uppvaktning i meddelande, bilder och röstmeddelande, jag kan inte längre värja mig, kan inte tänka klart, jag får svårt att tänka rätt och fel, jag glömmer olämpligheten, känner mig nästan berusad. Sen sker något jag inte kan förklara, försöker förstå, känner att något händer i orden vi delar, vet inte om vi är på väg isär eller på väg ihop. Får otydliga svar, mina känslor kastas i en berg och dalbana. Jag ber vänligt att vi ska avsluta, men jag ångrar mig stort redan nästa dag. Efter några dagar med övertygelse från mig fortsätter meddelanden, jag får vinkar om att förändring sker, men inga tydliga svar. Mitt dåliga samvete söker förklarning ”att det är något fint som händer”. Vi umgås per meddelanden många gånger per dag, jag slits itu av dåligt samvete kombinerat med ovisshet. Jag ber till slut vänligt att avsluta igen, behöver ta hand om mitt inre. Något meddelande mellan oss sen dess, men allt mer ebbat ut, senaste månaden inga meddelanden. Jag mår fortfarande dåligt, är själsligt utmattad, kastas mellan att det är rätt att det avslutats, att det nu är befriande och skönt, till ensamhet och ångest, till sorg över vad jag längtade så starkt till, till djupt ledsen och sårad att jag kanske blev utnyttjad och lurad, till starka samvetskval, hur kunde jag dras in i detta, hur kunde jag göra så fel. Vad har jag gjort, vad har hänt i mitt liv, kommer jag någonsin våga lita på någon igen, när till och med jag själv drogs med i allt detta och gjorde så många fel, kan man förlåta sig själv?
