Hem > Forum > Skam > ska man berätta?

ska man berätta?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • ..för alla som blivit utsatta för sexuella övergrepp, hur ska man berätta det för sina nära och kära?

    (jag känner mig osäker, kommer dem tro på mig, kommer jag få något stöd, hur kommer dem reagera, med att skuldbelägga för att jag skulle vetat bättre, att jag kunde gjort något, eller kommer dem reagera med omtanke och en vilja att finnas kvar även de dagar då allt känns hopplöst)

    För jag har blivit utsatt både privat och i arbetslivet, jag har haft pojkvänner som våldtagit och arbetskollegor som utsatt mig för sexuella övergrepp..

     

    ..jag har även skadat mig själv, självsvält och skurit mig de dagar då allt varit svårt…

    (jag har träffat läkare som inte tagit mina känslor på allvar, dem skrev ut läkemedel som Lergigan och Theralen som jag överdoserade i mängder, nu äter jag ingen medicin längre)

    Jag känner mig hemsk, som om jag inte har någon rätt att be om stöd för det jag gjort mot mig själv..

    (men någonstans inom mig vill jag ändå inte leva med denna smärtan mer, jag vill inte ha dessa känslor och tankar om att jag vill ta mitt eget liv)

    Hur berättar man för sina nära och kära om detta? (utan att känna sig i vägen, utan att känna att man ber om för mycket)

    tack för att ni lyssnar

    Såklart att du inte är hemsk! Inget av det som har hänt är ditt fel. Det är idioter som utsatt dig för trauma. Punkt.

    Tvekar du att berätta för något för att vara rädd för att höra att du var ”slampig” och får skylla dig själv? För så är det ju inte och du har självklart rätt till att få stöd. Ofta finns det någon i ens närhet som faktiskt skulle lyssna utan att döma, men det är skitsvårt att våga.

    Det har tagit mig flera år ibland att våga säga saker jag skäms för. Saker som hänt som jag tyckte var mitt fel. Men när jag väl berättat har jag mått mycket bättre.

    Kram!

     

    Hej!

    Så fruktansvärt att du blivit utsatt av detta.  Finns det någon person i din närhet du litar extra på, som du känner dig trygg med? Kanske en vän, släkting eller om du söker stöd hos psykiatrin så kan den personen hjälpa dig komms vidare i dina tankar och steget till att berätta.

     

    Jag tror det är viktigt att du berättar och börjar bearbeta detta för din egen skull. För att du ska kunna må bättre och andas lättare. Det kanske är ett första steg att ta kontakt med psykiatrin och utgå därifrån. Jag hoppas du snart vågar ta steget och att du får må bra snart. Kram

    Trådstartaren

    Såklart att du inte är hemsk! Inget av det som har hänt är ditt fel. Det är idioter som utsatt dig för trauma. Punkt. Tvekar du att berätta för något för att vara rädd för att höra att du var ”slampig” och får skylla dig själv? För så är det ju inte och du har självklart rätt till att få stöd. Ofta finns det någon i ens närhet som faktiskt skulle lyssna utan att döma, men det är skitsvårt att våga. Det har tagit mig flera år ibland att våga säga saker jag skäms för. Saker som hänt som jag tyckte var mitt fel. Men när jag väl berättat har jag mått mycket bättre. Kram!

    Tack för att du stöttar och finns till, om du vågar så vågar jag, tack för att du tog dig tiden att skriva till mig. Jag tycker att det är fruktansvärt att dem som varit med om denna typ av trauma inte vågar inte orkar be om hjälp – för det behövs – jag ska försöka ta hjälp utav dem som finns och försöka må bättre. Tack för dina ord.

    Trådstartaren

    Hej! Så fruktansvärt att du blivit utsatt av detta. Finns det någon person i din närhet du litar extra på, som du känner dig trygg med? Kanske en vän, släkting eller om du söker stöd hos psykiatrin så kan den personen hjälpa dig komms vidare i dina tankar och steget till att berätta. Jag tror det är viktigt att du berättar och börjar bearbeta detta för din egen skull. För att du ska kunna må bättre och andas lättare. Det kanske är ett första steg att ta kontakt med psykiatrin och utgå därifrån. Jag hoppas du snart vågar ta steget och att du får må bra snart. Kram

    Jag har tidigare gett mig in i psykiatrin, men kunde inte ta till mig deras sätt att vårda, jag klarar inte av medicineringen, jag behöver mer än det – så som förståelse, samtalsstöd, en inbjudan till familjeterapi, stöd för familjen och jag önskar att jag nu vågar ge min historia till familjen – dem förtjänar att veta att inget dem gjort bidragit till min nedåtgående spiral, jag ska försöka öppna upp mig… Tack för dina ord, tack för ditt stöd, önskar dig bara gott. Tack för din hjälp.  Jag ska våga att söka hjälp.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.