Hem > Forum > Skam > självmordstankar

självmordstankar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är en kvinna på 43 år som lever i med en enorm skam dagligen. Jag försöker ”föra” mig bland kollegor och familj. Försöker vara den som dom önskar att jag är.

    Jag har gjort så under hela mitt vuxna liv. Och speciellt min mors tyckande påverkar mig oerhört mycket. Min syster har familj med barn och allt det där som man ska ha… enligt min mor. Jag är ensam. Några få korta förhållanden.

    Känner mig som det svarta fåret. Jag har ingenting,har flyttat runt mycket. Jag vet inte vart jag hör hemma.

    Har många tunga,svarta tankar. Vill inte fortsätta leva såhär. Har tre självmordsförsök i ryggsäcken. Och de tankarna går verkligen upp och ner. Just nu är jag i en period där jag inte orkar vara fröken perfekt längre.. vill bara bort.

     

     

    Jag är en kvinna på 43 år som lever i med en enorm skam dagligen. Jag försöker ”föra” mig bland kollegor och familj. Försöker vara den som dom önskar att jag är. Jag har gjort så under hela mitt vuxna liv. Och speciellt min mors tyckande påverkar mig oerhört mycket. Min syster har familj med barn och allt det där som man ska ha… enligt min mor. Jag är ensam. Några få korta förhållanden. Känner mig som det svarta fåret. Jag har ingenting,har flyttat runt mycket. Jag vet inte vart jag hör hemma. Har många tunga,svarta tankar. Vill inte fortsätta leva såhär. Har tre självmordsförsök i ryggsäcken. Och de tankarna går verkligen upp och ner. Just nu är jag i en period där jag inte orkar vara fröken perfekt längre.. vill bara bort.

    Hej.

    Att ständigt försöka leva upp till andras förväntningar och försöka passa in i en norm som kanske inte passar en,

    blir väldigt jobbigt i längden.Man måste lära sej inse att man inte lever för andras skull,man lever för sin egen skull.

    Att komma underfund med vem man själv är om man ständigt försökt att vara andra till lags är inte lätt,men det går.

    Man måste försöka säga till sej själv,det här är jag,ni får acceptera det,eller låta bli.Det finns inget annat val.

    Måste man ha en partner,familj och barn för att vara en lyckad människa?Det är väl upp till var och en hur man vill leva.Jag tror du har fått med dej normer från din mor,som kanske inte passar dej.

    Personligen har jag väl egentligen aldrig haft nåt förhållande och jag trodde länge att det var nåt fel på mej.

    Med åren har jag dock insett att jag är sån.Jag vill bestämma själv,klara mej själv,komma och gå som jag vill.

    Till sist så tror jag det är viktigt att försöka vara lite snäll mot sej själv.Allting behöver inte vara så perfekt jämt,

    det finns väl ingen som har ett perfekt liv,alla har väl sina demoner på axeln.

    Var rädd om dej/R

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.