Så här "får" man ju inte känna/tänka..

Jag har en lång historia inom psykiatrin, med flera diagnoser och långa behandlingar. När jag puttades iväg till psykmottagningen första gången trodde jag att det skulle räcka med en termin eller två, nu är jag uppe i över 10 år…

Livet är ett helvete och jag önskar ofta att jag slapp alltihop. “Problemet” är att jag vet precis hur det känns att vara “den som är kvar” efter ett självmord, alla tankar och känslor som väcks. Jag såg också människorna runt omkring personen ifråga och hur mycket det påverkade dem. Så jag har inte samvete att göra så mot min familj (någon annan tror jag inte skulle bry sig).

Så här kommer den ännu mer förbjudna tanken, önskan… Den jag aldrig vågat berätta för någon för så här får man ju inte tänka: jag önskar att jag skulle få någon allvarlig sjukdom som snabbt skulle bryta ner mig och avsluta alltihop utan min inverkan. Så jag slapp all den här skiten, meningslösheten och ensamheten. Jag är så trött på all ångest, gråt och Sisyfos-väntan på att dagen ska ta slut så att jag får sova och komma ifrån allt, tills nästa dags väntan på natten kommer.

Men hur hemsk är man om man går runt och hoppas att man ska bli sjuk? Normalt känns det ju inte och jag vågar inte nämna det för min psykolog av rädsla för nya diagnosbråk. Men jag behöver få vända och vrida på mina tankar, erkänna att de finns. Och att jag verkligen inte vill leva. Men utan att det nödvändigtvis måste innebära slutenvård. Psykiatrin är så sjukt fyrkantig ibland (alldeles för ofta).

Finns det någon annan som går i samma tankar? Hur hanterar ni skammen över att tänka sånt man inte “får” tänka?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Tankar och önskningar är i sig inte fel. Att du just nu har det så jobbigt att de här tankarna tar form, är absolut inget att skämmas över. Det är många som vittnar om liknande tankar och känslor. Formulera gärna mer och dela med dig här på forumet om du vill!

Ja jag skulle vilja läsa mer om det du känner för att kunna “prata” med dig … skriv lite mer så är du gullig.

Kampen fortsätter och det blir allt svårare att stå ut. Jag har haft ett möte med Försäkringskassan och min läkare den här veckan och lyssnat på läkaren sitta och beskriva hur kört det är, att det inte finns något hopp kvar om att min situation ska förändras eftersom mitt mående visar ett tydligt mönster över tid (>10 år i psykiatrin) och det inte finns fler behandlingsalternativ att sätta in utan nu handlar det om att “hantera situationen” snarare än behandla. Underhåll snarare n reparation så att säga, för att jag iaf inte ska bli sämre. FK å sin sida säger förstås att “sjukskriven kan man ju inte vara för alltid” och att jag med största sannolikhet kommer få avslag på min ansökan om sjukersättning.

Jag lever ett väldigt ensamt liv, dels pga att orken inte räcker till mer än mitt jobb och dels för att min umgängeskrets omfattar mina föräldrar och en familj jag umgås med ibland. Jag är “bränd” av alldeles för många fall av att vänner har vänt mig ryggen genom åren (även innan jag blev dålig) samt rent skadliga relationer där personer jag lagt min trygghet hos svikit mig och skadat mig både känslomässigt och fysiskt.

Jag har länge sett “livet” springa ifrån mig och nu ger jag upp kampen om att hinna ikapp. Jag ser framför mig ett liv i ensamhet, utan egen familj eller ens en livspartner. Det är inte allt kan man tänka, men för mig är det så stort, för mig är den stora drömmen make och barn, inte evig ensamhet. Mitt liv är inte värt att levas och jag har hittills inte mött någon som har kunnat ge mig något mer konkret mothugg än “det löser sig nog ska du se” och “du har hela livet framför dig” men det håller inte. Jag vill inte längre, jag har hållit ut för andras skull i över 10 år, jag orkar inte längre.

Enda utvägen jag kan se är att få somna in, men eftersom jag inte vill göra mina föräldrar illa och dessutom är vansinnigt rädd att misslyckas så står jag fortfarande kvar här, livs levande. Om jag fick en svår, snabbt galopperande, sjukdom som istället tar livet ifrån mig så vore det inte “mitt fel” så att säga. Men den önskan lägger mer skam på den tidigare skulden och ångesten så allt blir bara en djupare ond cirkel som gör mig mer och mer desperat.

Jag är vid liv, men jag lever inte. Jag andas och gör det som förväntas av mig i termer av jobb och att träffa föräldrarna osv men jag har inte ett liv. Inte ett som är värt att leva. Och jag kan inte förändra situationen, för allt som skulle behöva ändras för att göra en förändring ens teoretiskt möjlig kräver mer kraft och energi och förmågor än jag någonsin har (ens under “bättre” perioder).

Jag orkar och vill inte mer

Hej modiga du. Känner igen mej i nästan allt du skriver, men har inte vågat sätta ord på det. Skönt och förjävligt med igenkänningen. Jag menar – fan att fler ska behöva känna och ha det så här – när livet skulle kunna vara så fullt av möjligheter och meningsfullheter. Men visst får man känna och tänka så där, när livet inte blev ens i närheten av vad man drömt om. Men det är sorgligt och behöver sörjas. Sedan går det förhoppningsvis att hitta nya stigar att utforska som kan kännas tillräckligt intressanta så småningom. Nåt nytt eller gammalt intresse om fångar uppmärksamheten. Nån ny eller gammal bekant dyker upp. Ett nytt perspektiv som visar sej.

Jag kan känna igen mej men kan samtidigt tänka att det INTE är “kört” – när det gäller andra. Att hoppet och möjligheten alltid finns där.

Jag har ingen familj eller jobb – och har inte haft på många år. Harvar med Fk från månad till månad med sjukskrivningr. Olika läkare varje gång, utlämnande. Ingen plan för framtiden, allt känns bortkastat, meningslöst, för sent. Vart tog livet vägen?! Det var inte så här det skulle bli. Jag har förlorat kontakten med alla mina vänner, bekanta och familj under senaste depressionen. Men vill nog ändå inte avsluta livet pga att det skulle kunna uppfattas som att nån annan “gjorde fel”. Mina föräldrar, terapeuten etc. Har husdjur som betyder mer än något annat för mej. När de dör vet jag inte hur jag ska hitta motivation att hänga kvar. Känner mej ansvarslös och bortskämd som tänker så här. Är ju priviligerad på många sätt och har haft många möjligheter att “lyckas” men så blev det så här istället: Ensam, deprimerad, utbränd 40 årig social fobiker i en liten lägenhet i stan utan jobb och vänner. Skamligast tänkbara. Men kan samtidigt fnissa lite åt mej själv och min situation. Känns lite som en tragikomisk sketch. Snart väntar nästa akt…

Du skriver att du inte vill och orkar mer. Jag förstår dej – tänker så hundra gånger om dagen själv. Men tänk vilken stor förändring du gör för andra (mej tex) genom att bara skriva här. Du måste inte orka själv. Vi är fler som gör det tillsammans. Blåser liv i varandras eldar.

Ett andetag i sänder. Små små glimtar i mörkret. Korta pauser av gemenskap att flyta vidare på, i några få rader text. Tack.

#Purple Tibyfo
Jag känner igen mig i det du skriver, tack för att du delar med dig. Jag har också mångårig erfarenhet av psykiatrin, har känslan av att de betraktar mig som en kroniker inte värd att lägga några resurser på längre. Jag anstränger mig att agera normalt utåt men är död inombords. Jag jobbar/ började plugga för att jag inte orkar jobba, gör det jag ska. Livet känns som ett maratonlopp som aldrig tar slut, allt som måste göras kräver en sådan kraftansträngning, blir helt slut av alla normala vardagssysslor jag måste göra, duscha, köpa mat, laga mat, äta, diska, tvätta, och allt börjar om igen. Vill inte springa mer, vill stanna och vila. Hur gör människor för att upprätthålla normala liv? Det är också familjen som hindrar mig från att avsluta alltihop. Min föräldrar blir snart pensionärer och jag vill inte förstöra deras “gyllene år”. Jag har hund som en slags livförsäkring, jag måste ju sköta om henne, det hindrar mig från att göra något impulsivt. Önskar mig också någon dödlig sjukdom, typ cancer.
Känner också igen mig i det du skriver att livet springer förbi mig. Jag har varit singel i princip hela mitt vuxna liv, önskar inget hellre än att träffa en kvinna och leva ett normalt liv. Men vem vill ha en som mig? Social fobi, deprimerad, steril och impotent.

Anonym skrev:

Ett andetag i sänder. Små små glimtar i mörkret. Korta pauser av gemenskap att flyta vidare på, i några få rader text. Tack.

Fint poetiskt skrivet.

Här kommer ett sent svar! Hoppas att du vid det här laget mår lite bättre än när du skrev här. Det smärtar att läsa det du skriver för jag har varit där själv. Du låter djupt deprimerad, vilket jag själv varit. Då kan ord, råd och stöd ha svårt att nå fram. Jag var för sjuk för att kunna pratas tillrätta. Jag var apatisk i slutänden, låg och stirrade i taket och slutade äta. Då förstod min far att det faktiskt var illa ställt och han åkte med mig till akutpsyk. Det som hände var att jag ganska omgående fick ect. Jag sa gör vad ni vill…jag fick sövas ner och genomgå behandling gång på gång, en ganska lång och omfattande behandling. Samtidigt satte de in tre tunga mediciner på mig. Ect:n hade en positiv effekt på mig. Den gav mig en oerhörd skjuts uppåt. Det var en turbulent period och jag blev oerhört kreativ och levnadsglad. Jag fick minnesluckor under behandlingen vilket är väldigt vanligt och det ledde till vissa dråpligheter. Jag hade varit död idag utan ect:n, det är mitt vittnesbörd. Jag råder ingen till att genomgå den behandlingen då jag hört andra som inte haft samma positiva effekt. Jag kan bara berätta hur den påverkade mig.

Du är absolut inte hemsk för att du tänker som du gör! Man får tänka vad man vill, det är ens fulla rättighet! När ord blir handling är en annan sak dock. Jag önskade precis som du att jag kunde få bli sjuk! Något som bröt ner mig och i slutänden tog livet av mig, precis som du säger. Jag hade en önskan att slippa se mer elände och önskade att jag kunde få bli blind. Jag skadade mig en gång på så sätt vilket var det mest tabubelagda jag gjort, särskilt då min far är ögonläkare. Idag är jag i stort sett frisk, under medicinering. Jag räknade mig själv som ett av de mest hopplösa fall som gått på denna jord men idag lever jag ett ok liv. Därför tror jag att det aldrig är försent eller kört för någon människa.

Det enda som faktiskt höll mig levande var en känsla av ansvar inför mina närmaste anhöriga. Ibland önskade jag att jag inte hade några anhöriga, då hade det blivit lättare att avsluta allt. Men jag klarade inte av tanken på deras förtvivlan och det faktum att det skulle förstöra deras liv också. Jag är glad att du också tänker så, även om även det börjar kännas ohållbart. De som säger de där klychiga sakerna du nämner är inte så illa däran själva och är på ett annat plan, de kan inte sätta sig in i din sjukdomsbild. De vill väl, men kan inte hjälpa.

Jag har också en lång historia inom psykiatrin bakom mig och den har tagit flera år av mitt liv. Men så är det, jag kan inte göra nåt åt det idag, bara försöka leva här och nu och fokusera framåt. Vännen jag hoppas du lever och att du fått lindring och att du inte har det så förtvivlat som när du startade den här tråden. Jag håller på dig!

 

Hej purple, jag undrar hur det har gått för dig?

Jag sitter med likande funderingar. Känner inte att jag egentligen har ngn mening med mitt liv. Men skulle aldrig utsätta mina nära o kära för mitt självmord. Men vad är det för liv att leva?

Mitt liv har inte alls blivit som jag velat, önskat och längtat efter. Hur accepterar man det? Och kan man hitta ngn mening, glädje i livet ändå?

Förlåt att svaret har dröjt och tack för att ni frågar!

Jag kämpar på många fronter, alldeles för många, och utöver att det nu är mörkt och odrägligt ute så blir mörkret inom mig allt större. Mattan har ryckts undan för mig flera gånger; min psykolog vågar inte lova att vår kontakt kan fortsätta pga att jag mår för dåligt för att en regelrätt behandling ska kunna genomföras och någon stödhjälp ”så länge” (eller som jag ser det; för att hjälpa mig upp till en nivå där jag klarar behandling – eller för att överleva fram till behandling) menar hon inte att hon inte kan ge mig, mer än de tillfällen vi hade bokade när hon tog upp detta, och de tar slut om ett par veckor. Vad som händer därefter vet jag inte. Resonemanget är förstås helt befängt, men likväl är detta läget. Dessutom har jag nyligen fått veta att en min högt älskade bror inom ett par månader flyttar till andra sidan jordklotet med fru och barn, på obestämd framtid. Visst får jag fira jul med dem, men det är en klen tröst, särskilt som jag inte riktigt kan njuta av tanken när jag vet att dagen till deras avresa kryper allt närmare.

När jag satt hos läkaren i veckan och fick den oundvikliga frågar om suicidtankar sa jag som det var. Hennes respons var en rejäl guilt trip (som jag inte behövde och som inte hjälper) om följderna för mina närstående. Något jag vet mer än väl eftersom jag tidigare varit en av de som stått i närheten och ”drabbats” när en nära vän efter en kort men hård och nedbrytande kamp mot cancer valde att ända sitt liv då han inte såg någon framtid. Jag klandrar honom inte för valet i sig – jag förstår honom och är snarare avundsjuk – men snarare för att han genom sitt val ”tvingade” mig att se fortsättningen, skalvets efterdyningar hos frun, barnen och barnbarnen samt oss övriga runtomkring. Han höjde tröskeln för mitt beslut och enligt vissa var det säkert alldeles utmärkt, men för mig är det bara jobbigt och ökar på skuldbördan.

Jag har så mycket ångest, ångest över både livet och livet-som-inte-blev, ångest för allt som är ovisst och ångest för de närmaste veckornas påtvingade leende i familjesamvaron. Jag kan ibland ”pausa” ångesten när jag måste (inte alltid dock) men jag får alltid äta upp det i slutänden, när jag kommer hem och alla de där ångesttimmarna sköljer över mig allt på en gång. Men skulle jag inte ”pausa” när jag är med familjen kommer det oundvikligen leda till att min svägerska avblåser inbjudan att hälsa på min bror med familj långtbortiskogen (lång historia, men tyvärr så talar just historien för sig själv). Och det finns väl ingenting som triggar ångest så mycket som just faktumet att man absolut inte får känna ångest?

Uppmuntrande ord? Nej, tyvärr, förlåt! Jag önskar att jag hade kunnat komma med något klämkäckt men sant om att allt vänt och att det börjar ljusna. Oh how I wish!