Hem > Forum > Skam > Relationer

Relationer

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Ett återkommande problem när man är såhär weird, är att man drar sig för att delvis prata och öppna upp sig inför nya människor. Men även gamla bekanta och folk man tidigare umgåtts med, vill man heller inte kontakta eller träffa för man skäms så mycket över sig själv och sitt liv. Rädslan för att bli avvisad är för stark. Blir en negativ spiral och en självuppfyllande profetia.

    Det blir väl att man då i stället tänker att jag hör av mig eller är mer lättillgänglig/närvarande när jag är lite mer på benen igen. När livet blivit lite bättre och stabilare. Men nu har det gått så många år och slutsatsen är att det inte alls har lättat något. Livet är desto mer komplicerat. Desto mer konstigt och dysfunktionellt. Och själv är jag obekvämare än någonsin. Vill bara fortsätta gömma mig.

    Fler som känner så?
    Vad gör ni åt det isf?

    Hej Indigo Fijylo!

    Jag får en känsla av att det är som du skrev, en rädsla. Trots att du förmodligen inte behöver känna den rädslan.
    Tänker som ett exempel på min första kärlek, jag var kär i en tjej men jag vågade aldrig berätta det. Jag gick till och med runt i ett par år med en känsla att jag inte borde berätta det för henne då jag var rädd för att bli avvisad.
    Så istället för att släppa taget om henne levde jag med att säga till mig själv att hon inte känner likadant, men samtidigt hade jag en känsla som sa ”det kanske finns en liten chans att hon känner lika”. Tack vare det led jag mina känslor för henne då jag helt enkelt inte kunde släppa taget och det fanns det där lilla hoppet.
    När ett par år gått så drog jag lite av ett desperat drag att jag berättade för henne hur jag kände och hon förstod men hon var inte intresserad. Efter det tog det bara ett par veckor så hade nästan alla negativa känslor gått över då jag inte längre kände en osäkerhet och jag behövde inte längre leva med att hoppas över något.

    Jag tror att det som känns jobbigt är inte att bli avvisad, det är att leva i ovisshet. Med ett hopp som säger ”det kanske finns en chans” vilket gör att vi inte kan släppa taget.
    Så jag tror att det bästa är om du har en eller flera vänner som du inte vågar kontakta, eller om det är någon du har starkare känslor för så kommer du förmodligen må bättre av att bara ta kontakt och se vart det leder. Om de inte är intresserade av att umgås så kan du gå vidare. Istället för att fortsätta leva som om de redan har avvisat dig, men med ett hopp/önskan att de vill umgås.

    Vad tror du om det? Är det så farligt att bli avvisad, eller är det bara en rädsla som vi av någon anledning gör starkare än den behöver vara?

    Trådstartaren

    Kloka ord! Tack!

    Vad modigt att du sa som det var till den tjejen som du var kär i. Beundransvärt!

    Ovisshet är så sant att det kostar på så det heter duga. Tänker även på det här med skam och vad egentligen det är man skäms så för. Jag undrar om det inte bottnar i en skam inför mig själv framför allt. Jag menar, varför spelas det ens roll vad någon annan har för åsikter om mitt liv och vem jag är som person? Starka dagar bryr jag mig aldrig om sånt. Tänker att det räcker att jag ju vet vem jag är och mitt värde.

    Är du rädd nuförtiden att bli bedömd av andra – om du vill säga?

    Jag tror att vi ofta sätter en förväntan på oss själva hur vi bör vara. Vi jämför oss med den ideala människan som vi skapar i våra tankar, sen förväntar vi oss att kunna bli den personen och då kan vi känna skam när vi misslyckas med att vara den. Även när vi lyckas göra något bra så känner vi inte nödvändigtvis en positiv känsla, utan istället kan vi få en känsla att vi fortfarande inte har uppnått vårt mål. Så det bästa hade väl varit att lyckas bli av med den orimliga förväntan vi har på oss själva så att vi kan uppskatta alla små steg vi tar, då kan vi känna mindre skam och bli mer självsäker. Det är väl lättare sagt än gjort, men vi behöver nog lära oss att inte döma oss själva innan vi kan sluta bli påverkad över att bli bedömd av andra.
    Hur känner du? Har du en möjligtvis orimlig bild över hur du bör vara?

    Jag är nog faktiskt inte så rädd för att bli bedömd. Jag har stort självförtroende, men min självkänsla är väldigt låg. Så istället för att ha problem med hur andra ser mig som person har jag problem med att jag inte vill vara en börda. Jag håller mig undan för att jag känner mig mindre värd istället för vad andra tycker om mig.

    Trådstartaren

    Intressant! Kan det vara så också att man läser av så himla enkelt vad motparten har för preferenser? Alltså jag tycker ofta det finns en allmän oro kring att människor ska reagera negativt och det sätter väldiga krav på en. Om jag ser att någon får ångest när den pratar med mig så vill jag inte fortsätta bidra till det. Då vill jag underlätta för den personen genom att inte utsätta den ”för mig”.

    Det kan även vara att någon blir uttråkad i konversationen och då läser jag in det, såhär håller det på mest hela tiden. Upplever att jag nästan är för bra på att läsa av människor. Hela tiden pågår som en dialog hur man ska navigera. Hur mycket ska man anpassa sig och när kan man bara skita i det och inte anstränga sig så värst mycket?

    För att återgå lite till trådämnet så tänker jag att lite avvisande får mig att backa jättemycket. Jag kommer liksom inte fortsätta höra av mig (ifall jag inte är helt urballad och har svårt att lita på min egna intuition). Men det blir lite också som att minsta lilla tendens till avvisande gör att jag drar mig ur.
    En känsla jag får ibland är att majoriteten ser inte detta, alla signaler som folk ger ifrån sig, därav behöver de heller inte skifta i sina beteenden i lika hög utsträckning. Alltså jag tror det kan vara så enkelt att pga. min uppväxt så är jag mycket mer lyhörd inför människor. Men också betydligt mer känslig och har nerverna på utsidan.

    Jag tror att jag förstår precis vad du menar då jag är lika pga. min uppväxt. Något jag lärde mig var att inte störa andra personer, det gjorde att jag har väldigt lätt för att känna av situationer och även att läsa människor om de vill något eller om de känner någon negativ känsla. Även som du skrev att du inte vill utsätta någon ”för dig”. Jag smyger när jag är ensam bara för att inte störa någon som inte finns.

    När du pratar med någon och känner att det blir obekvämt så behöver anledningen inte vara på grund av dig. Det skulle ju kunna vara att de har mycket i tankarna som gör dem orolig av något skäl. Så en tanke jag får är istället för att hålla dig undan, om du någon gång har stannat upp och frågat vad det är som bekymrar dem?
    För det du nämner är ju en styrka och en börda. Eftersom du är så duktig på att märka av när andra mår dåligt så ger det dig också en position där du kan lyssna och ge stöd till de som mår dåligt. Samtidigt behöver du tänka på dig själv för det kan vara väldigt krävande att ta in så mycket negativitet utan att få göra dig av med känslorna. Om något kanske det hade varit givande för dig att umgås med en person som inte är dömande.

    En till fråga, har du även lätt för att lägga märkte till när någon mår bra? Eller är det bara negativa känslor som du känner av?

    Sen när det kommer till just avvisanden så kanske det har att göra med att du inte vill vara en börda? Det låter som att du har en uppfattning om vart problemet kommer ifrån, du nämnde din uppväxt. Så det är väl kanske där du behöver ställa frågorna till dig själv, varför är just avvisanden så jobbigt för dig. Varför du känner ett behov av att hålla dig undan så fort du känner någon form av avvisande.
    Kanske att nästa gång du utsätts för den situationen försöka stanna upp och verkligen ta reda på vad det är du känner och varför du känner som du gör. Istället för att direkt dra dig undan.
    Du vet att negativa känslor uppstår, frågan är mer vart ligget roten till känslorna och varför uppstår de i dessa situationer.

    Trådstartaren

    Om jag känner personen och inte kan tyda dennes reaktion så kan jag säga saker som ”du ser skeptisk ut?”. Jag gör inte så om det är en person, som exempelvis en kollega. Tänker ofta att det kan göra människor generade och att det är för intimt att ställa följdfrågor. Tror det är därför jag gillar skriva såhär på internet för man kan vara superärlig men samtidigt behålla sin integritet och sina gränser. Men gör du det då att du hör efter vad den personen känner? Det låter så himla vettigt!

    Ja, jag vet, det är nästan avgörande att umgås med folk som inte dömer. Blir så stel ifall jag möter någon som är både övertydlig och generellt utpräglade dömande emot andra. Det är faktiskt några personer som jag absolut inte ska umgås med. Är det likadant för dig? Tänker eftersom du ställer frågan och om du också kommit till den insikten? Hehe.

    Känner av både positiva, negativa och allt där i mellan. Men det är säkert så att just när någon uttrycker lite jobbigare känslor har jag en annan radar att fånga upp det. Samtidigt kan jag uppleva att det är så tabu att uppvisa typ psykisk ohälsa i miljöer som arbetsplatser eller i studiemiljöer att det är så sällsynt ändå att det visar sig – folk är ofta så noga med att gömma undan det, upplever jag.

    Har för mig att jag läst att avvisande är en form av smärta som registreras i kroppen. När någon exempelvis blir hjärtekrossad, blir dumpad, är det alltså en fysisk reaktion som är lika smärtsam och påtaglig som om man slagit sig. Därför tror jag att det mest naturliga är att undvika sådant som gjort ont, lite som bränt barn skyr elden. Samtidigt gillar jag tanken att våga vara kvar och utforska det djupare.

    Känner även igen mig i talesättet: Den bästa terapin man kan få är att vara terapeut själv.
    Så även om andra har negativa känslor och man ”absorberar dem” tycker jag oftast det är så himla givande att engagera mig i folk. Det är å andra sidan inte helt oproblematiskt när det resulterar i ensidiga relationer, dock.

    Tack för dina ord!

    Jag kan ta ett exempel när en vän till mig började studera så var det en person i klassen som han inte hade bra kontakt med. Han fick en känsla av att den personen helt enkelt inte gillade honom så han valde att hålla sig undan. Men efter några månader så fick de göra ett projektarbete ihop och då visade det sig att den andre personen kände exakt likadant, efter det blev de bra vänner. Så att kommunicera och bara ställa en fråga kan ibland lösa många problem.
    Så jag försöker att höra efter vad personen känner, annars kan jag inte veta med säkerhet.

    Jo det finns några människor som jag har brutit kontakten med, just dömande människor har jag ganska svårt för. Men vi lever ju i ett sånt samhälle där vi dömer andra beroende på massa ytliga saker. Men det är väl ett sätt att fokusera på sig själv också. Om vi tar oss tid att se snygga ut eller tjäna mycket pengar som exempel, då känns det kanske bra för vissa att kunna se ned på andra människor för att tycka bättre om sig själv.

    Ja, det är svårt som du säger att veta hur mycket ohälsa vi får visa upp. Jag har själv varit självmordsbenägen för många år sen, vilket jag nämnde till en kollega på ett jobb jag hade förut. Hon valde att gå till chefen och berätta det trots att jag nämnde att jag inte var självmordsbenägen nu utan det var i tonåren. Sen blev det ganska mycket ståhej kring det. Så det är svårt när man har lätt att vara öppen om sina känslor då många är obekväma att prata om sånt.

    Precis, det du nämnde där ”bränt barn skyr elden”. Självklart kan det göra ont att bli avvisad, men det låter nästan lite som trauma? När ett barn blir biten av en hund så blir de traumatiserade, om de sen ser en hund ute på gatan så blir dem rädda och håller sig undan. Om en vuxen person blir biten av en hund så kan vi tänka på händelsen och inse att alla hundar kommer inte bitas. Så det känns lite som att du undviker alla hundar för att inte bli biten igen. (Hundar i det här fallet är avvisande ofc).

    Jag kan rekommendera: https://www.youtube.com/watch?v=i5BE-AK4FKM&t=15s
    Det är en psykiatriker som pratar om flera olika ämnen, han har även konversationer som kan vara mellan 1-3 timmar långa med alla möjliga sorters människor om deras problem. Så det kan vara väldigt lärorikt och intressant att höra om andra människors erfarenheter.

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Ja det är sant faktiskt att det verkar vara så pass djupt gånget att det går att kategorisera som trauma.
    Haft en tid nu på sistone där jag varit i kontexter med mycket främmande människor och trots att jag känt att jag är rädd, medveten om min rädsla på ett helt annat sätt, tycker jag på något skruvat sätt att jag också fått bättre respons än på länge av dessa personer. Som att den här rädslan gjort omvärlden lite snällare också på något udda och oväntat sätt. Det är som att jag tror att alla ska skada mig och därför inte har direkt uppe några egna känslomässiga försvar, utan då bara fysiska att jag får huvudvärk och spänner mig etc. Tror jag fått typ tre nya kompisar senaste dagarna bara. Det är jättekonstigt.

    Ska kolla på klippet! Tack!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.