otrogen vill inte berätta livrädd att det kommer fram… ångest..

Hej jag har varit otrogen mot min sambo  och pappan till mina barn för 3 år sedanmed en arbetskamrat. det hela började med lite chatt på facebook och sen blev det bara så att vi visade oss i cam jag smekte mig naken och han sig. vi mailade och skickade sms om hur och vad vi skulle göra med varandra om vi fick tillfälle. jag kände mig uppskattad och åtrådd,

vi smög in på toaletten på jobbet och jag sög av honom några ggr, sedan en kväll åkte jag hem dit och vi hade sex, det var inte speciellt bra men låtsades som att det var toppen, vi fortsatte maila ett tag till med  sex mail och cam plus bilder.

Nu har vi inte gjort detta på flera år.men det har nu börjat gå rykten om detta jag har pratat med honom jag var med han säger att han inte berättat eller visat någrabilder men det som jag hört det pratas om kan bara folk veta om han berättat det.och jag är livrädd att det ska komma fram till min sambo, jag ångrar mig så fruktansvärt och har haft ångest ända sedan vi slutade kan börja gråta bara jag tänker på vilken idiot jag varit,. jag kan inte tänka mig att berätta detta för någon och allra helst inte för min sambo, han skulle lämna mig direkt och mina barn skulle inte vilja veta av mig. jag känner att komer detta fram så tar jag livet av mig.

vad ska jag göra, är det inte olagligt om han visar dessa bilder och privata mail för andra utan min tillåtelse eller får jag “skylla” mig själv..

HJÄLP!

 

 

(Jag skrev ett tokigt långt svar men lyckades radera allt innan jag skickade. Duktigt!)

Låt mig börja med att säga att jag vet hur det känns, hur du tänker och hur du brottas med dig själv just nu. Jag har själv varit där i den meningen att jag var otrogen och inte berättade förrän långt senare. Häng med lite i mitt resonemang så kanske du kan få några idéer om hur du kan gå till väga.

Ångest, skam och oro är något som följer när vi har gjort medvetet fel. Det är lite som en sämst varningsklocka som ska ringa INNAN vi gör något dumt men så lyckas vi rationalisera bort det hela, gör fel och sedan får vi hela klockan i huvudet istället. Du känner såhär för att förhindra dig själv från att göra fel igen, eller i alla fall begå samma misstag igen. Det är fullt naturligt, men vad du gör med det hela kan ge en mängd olika utfall. Jag kan reda nu säga att du bör berätta för din sambo. Om du inte berättar och det dyker upp på annat håll så förstärks din ångest iom att du inte tog ansvar för dina handlingar, och för din sambo blir lögnen och sveket större eftersom du inte avslöjade din egen lögn på egen hand. Vad jag menar med att ta ansvar för sina handlingar en sådan här gång är att du VET att du gjorde fel. Du vet att du inte kan ändra på det som har skett och du vet att ingenting gott kommer från att ignorera ett problem som växer inombords. Det du måste göra är att stå för dina misstag och lära dig från dem. Det är här som som så många av oss gör fel för vi vet inte hur fan man går vidare.

Det finns såklart två möjligs scenarion: 1. Din sambo lämnar dig eller 2. Din sambo lämnar dig inte. Oavsett vilket av dem det blir så måste du ta ansvar för det du gjort genom att stå för dina handlingar, acceptera känslorna som drev dig till dem och använda alla insikter till att göra bättre val i framtiden. Varför måste du göra allt detta? Kan man inte bara släppa det och gå vidare? Njäe, inte riktigt. Detta måste du göra oavsett om ni går vidare tillsammans eller om ni går skilda vägar. Annars kommer du aldrig kunna förlåta dig själv och att förlåta sig själv är absolut avgörande.

Alla människor gör misstag. Ingen är perfekt. Men att inte lära sig från sina misstag är kanske värre än att göra dem till att börja med. Tänk på hur du skulle vilja lära dina barn om misstag och förlåtelse. Vill man bestraffa och se ner på alla som gör misstag? Vinner någon på det? Näe. Mest bara bitterhet och olycka. Vill man istället att den som har gjort fel kan titta på sitt fel, gå igenom det och lära sig något? Ja men självklart! Den människan har ju all kapacitet i världen till att ta sina lärda läxor och göra BRA saker i framtiden! Vi ger inte läxor till skolbarn för att bestraffa dem. Vi vill ju att de ska lära sig något. Ungefär likadant är det med livet och de misstag man gör. Lite att tänka på.

Men det här med att berätta är ju läskigt, skrämmande, ångestladdat. Man måste möta resultatet och smärtan av det man gjort. Det krävs en hel del mod, men det är också RÄTT steg framåt. Vi vill ju inte ta FEL steg framåt, eller hur? Berätta att du har varit otrogen, att du vill svara på frågor och att du vill ta ansvar för dina handlingar. Tala lugnt och visa empati. Svara på frågor, men ös inte ur dig. Undvik detaljer för de är bara smärtsamma faktum. Ex på detalj är: exakt vad gjorde du på bilden? Vilka ord använde ni när ni skrev? Var han bättre än mig i sängen? Vilka kläder hade du på dig? Var det skönt? Sådana frågor kan orsaka tvångstankar kring det, mata kanonen som skjuter mentala bilder och salta tallriken som är full med ilska och svek. Det gör ingen gott. Tala istället om vad du kände när du var otrogen. Peka inget finger och kom inte med ursäkter. Om du tyckte om att känna dig åtrådd så var ärlig med det. Svara på hur det fick dig att må, hur du gjorde för att leva med det och vad som drev dig till att slutligen berätta. Lägg också vikt vid att visa ånger. Beroende på hur er kommunikation och relation är så kan det här samtalet gå på lite olika vis. Undvik att höja på rösten, anklaga eller bli alldeles för defensiv. Acceptera inte verbal misshandel eller fysiskt våld. Försök låta bli att göra något drastiskt den första månaden. Håll på rutiner och ät, sov och motionera. Håll ordning på känslorna och tankarna. Det hjälper en lång väg.

I allt detta måste du också trygga din sambo med att du älskar honom och att det bara är han du vill vara med, men kom också ihåg att när ni har talat om allt och hur och varför, så är hans känslor och hans tankar HANS ansvar, precis som dina har varit ditt ansvar. Att älta leder inte någonstans, men man kan inte tiga ihjäl det heller. Låt det andas och komma till ytan den första tiden och visa att du gärna lyssnar på din sambo, men det kan inte pågå för länge. Det förhindrar helandet.

En annan sak du kan och bör göra är att sluta tala med din kollega som du var otrogen med. Om möjligt så bör du byta jobb eller se till att få en annan position. Det är kanske ett av de viktigaste stegen i början. Det visar att du menar allvar med att ta bort alla hot mot relationen och att du vågar ta svåra beslut som ändå leder till RÄTT saker.

Sök familjerådgivning. Efter den första tiden så bör ni söka upp en terapeut ifall ni inte kan axla hälsosam kommunikation ensamma. Det är inget som helst fel i att söka familjerådgivning en sådan här gång utan det visar återigen på att du menar allvar och att du inte gömmer dig för smärtan eller problemen. Du vill TA TAG i dem.

Underlätta hans vardag. Se till att han inte behöver ta hand om hemmet efter jobbet den första tiden och fråga inte om han vill ha kaffe : bara gör det. Nej, det sopar inte undan de smutsiga spåren av otrohet men BRA saker och BRA handlingar är ALDRIG av ondo.

Besök också http://www.goasksuzie.com Det är en sida till för par som har gått igenom otrohet. Det finns hur mycket vettigt som helst att läsa där för båda parter och det är utan pekpinnar och nedvärderande språk. Jag tycker mycket om den!

Och kom ihåg: bara för att du gjorde fel mot inte bara dig själv och din sambo så betyder inte det att du är en dålig människa, dålig mor, dålig vän eller dålig dotter. Du har begått misstag och det gör vi ALLA. Ingen är perfekt och ingen vet hur man löser alla problem i livet på gång. Livet händer och med livet kommer även utmaningarna. När vi kan påverka det själva och göra något bra av det så ta chansen! Dina barn kommer påverkas, ja, men de påverkas utefter hur NI hanterar det. Du har inte bedragit dina barn. De ska inte betala för er kommande tid tillsammans, oavsett om ni väljer att jobba er igenom detta tillsammans eller på varsitt håll.

Jag önskar dig lycka till. Jag berättade om min otrohet för min sambo och vi är fortfarande tillsammans, intima, skrattar, gråter, pratar, sover, drömmer och planerar. Går allt på rosor? Nej. Är all smärta borta? Nej. Har något gott kommit ur detta alls? Oh ja, mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Är jag rädd? Varje dag, men kärleken är större och VILJAN att göra rätt driver mig framåt.

Lycka till! Jag finns här 🙂