Hem > Forum > Skam > Otillräcklighet

Otillräcklighet

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är 28 år och har aldrig haft en fast anställning. Jag har tagit över 8 år att avsluta en utbildning som borde ha tagit 5, i ett ämne som inte direkt ger jobb utanför universitetsvärlden (humanistiskt, förstås). Har därför inte haft CSN på ett tag och iom covid inte heller någon säsongsanställning. Är nästan klar med min master, men har precis snubblat på målsnöret och kommer inte kunna lämna in min uppsats nästa vecka som planerat. Jag bor i en studentlägenhet som min pappa betalat hyra för den senaste terminen eftersom jag inte haft en inkomst sen 2019, och som jag har behövt säga upp kontraktet på. Har levt på mina besparingar i ett och ett halvt år som nu är nästan slut.

    Det känns som att hela mitt liv präglas av skam. Jag känner mig patetisk och otillräcklig för att allt som borde vara enkelt tar mig så mycket tid och energi (blev diagnosticerad med ADHD 2019). Tänker ofta att jag är som en snigel jämfört med andra, jag lever inte upp till omgivningens förväntningar och skäms för det; att jag inte kan försörja mig själv, att min handledare och andra lärare lagt ner jobb på mig men jag blir ändå inte klar i tid, att jag är dålig på att upprätthålla kontakt med vänner. Att jag inte orkar städa eller laga mat eller vattna mina krukväxter. Allt sånt. Trots att jag tar ADHD-medicin (som iof inte verkar så effektiv) och har kontakt med arbetsterapeut sen i februari. Det har hjälpt, men inte tillräckligt.

    Jag brinner för mitt ämne och min handledare har uppmuntrat mig att doktorera. Men sånt spelar ju ingen roll när jag inte kan hålla deadlines eller göra det som krävs av mig. Och det är ingenting som kommer ge mig ett ”riktigt” jobb, vilket jag verkligen behöver just nu. Har kontakt med AFM, men känner ännu mer skam än vanligt eftersom jag inte sökt jobb den senaste månaden för att fokusera på en inlämning som jag ändå inte kunde fixa i tid. Så det kommer tillbaka till det.

    Jag har regelbundna vårdepressioner vilket inte har gjort saker lättare, och önskar ofta på sistone att jag inte var vid liv. Det känns liksom inte så meningsfullt. Den huvudsakliga anledningen att jag inte gör mig skada är min flickvän sen 8 år tillbaka; hon är den enda relation jag har som känns helt kravlös, och jag vet att hon bryr sig om mig. Men det dämpar tyvärr inte skamkänslan; jag hatar att känna mig som en börda, att jag inte kan bidra till det liv vi vill ha tillsammans.

    Egentligen tror jag inte att jag behöver så mycket. Jag vill ha en bostad där jag inte behöver dela kök med 15 pers, och en inkomst som går att leva på tillsammans med en person jag älskar. Men jag kan inte ens lyckas med det, och jag vet inte hur jag ska hantera skammen allt får mig att känna.

    Hej, jag hör din förtvivlan och uppgivenhet.

    Tänker att det inte är ditt fel att det är såhär. Du är inte en dålig person pga. det som gör det så svårt.  Kanske du kan arbeta med att se på dig själv med en mer förlåtande blick?

    Botemedlet mot skam har jag hört kan vara just att ifrågasätta varför man skäms och även närma sig det på djupet. Det kan göra att det kan ge vika. Vet du varför du känslomässigt tycker det är så skamligt att inte klara vissa vardagssysslor och annat? Jag har själv behövt undrat det kring mig själv, har också förmodligen ADHD som jag velat ”mörka” under livet. Ducka undan att någon ska se/upptäcka hur t ex ojämn jag är i arbetsprestationer och med studier.

    Ibland kanske man kan gynnas av att se det från det andra hållet också, hur hade du reagerat om du var handledare och en student inte lämnat in vid deadline? Förmodligen med full förståelse snarare än ett dömande och besvikelse?

    Det lät så fint med relationen du har med din tjej och att det är så kravlöst. Kanske blir det lättare också för dig ifall du börjar liksom dra ner axlarna och hitta en acceptans att det är så här – och det är okej?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.