Hem > Forum > Skam > Orimliga skamkänslor

Orimliga skamkänslor

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • En av mina största rädslor i livet, och det kanske låter konstigt eller töntigt, det är att gråta inför andra. Jag hatar att gråta inför andra. Jag skäms så otroligt mycket över mig själv och tycker att det känns så fel. Det känns som att man blir så iakttagen och dömd när man gråter inför andra. Jag vill ju inte att någon ska tycka att jag är dum. Jag vet att det inte är fel att gråta egentligen och jag tycker att det är fint när andra vågar uttrycka det som dom känner, men samma sak gäller inte för mig typ.

    Att jag skäms så mycket över mig själv och att gråta gör att jag istället försöker hålla allt inom mig och trycka bort gråten, men även det vet jag inte funkar i längden. Det blir alltid så mycket värre och tillslut kommer det ändå. Men jag vill inte vara en sån person som går runt och gråter hela tiden och anses vara deppig. Det blir mycket sånt nu i och med min depression. Jag är stressad över att jag vet att mitt beteende inte hjälper mig, det gör allt värre. Men jag kan inte ändra på det, jag skäms så otroligt mycket över att gråta. Vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte ens gråta när det går en sorglig film på tv:n.

    Förstår vad du menar. Det är som att andra kan bli obekväma om man plötsligt gråter och inte vet hur de ska hantera det? Tror på att våga gråta när det är uppenbart att göra det? Och detta då för att vänja sig att göra det öppet inför andra? Tänker att det är väldigt sällan någon tycker man är jobbig eller överdriver när det finns tydliga fog för det? Jag är en sån person som gör ungefär så. Gråter när det är uppenbart för alla att jag inte klarar mer, alternativt att något hemskt hänt. Det har t ex varit inför läkare när jag haft svåra självmordstankar och panikångest. Då ser de empatiska ut kan jag säga. När jag däremot fått tårar i ögonen för någon lite halvotrevlig kommentar typ på stan (tex trist ton av busschauffören) har jag förstått det som att man inte får gråta – det tycker folk är konstigt (överkänsligt). Tipset är alltså att våga gråta till en början när det är ”safe”?

    Vet inte om det är svenskt också att vi är så försiktiga med att visa våra känslor? I Italien t ex är det stora gester och känslouttryck. Här tittar människor konstigt på en om man gråter på gatan (det har jag gjort hundratals gånger). Tydligen är det ett ”avvikande beteende”. Själv har jag vant mig och känner att det säger mer om andra än om mig om de inte klarar av att se en person gråta. Klarar heller inte av att hålla mig och ibland måste man ju hem och kan knappast sneda genom en skog utan människor. Försöker också mantra att jag faktiskt inte stör någon.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.