Oavsiktlig ondska

Relaterar så mycket till det du skriver. Är det något särskilt som gör att du dras med de här tankarna (om du känner dig bekväm med att dela ofc)? Jag vet att det är svårt att släppa de där tankarna från sina axlar, men jag tänker såhär: ingen av oss är perfekt, vi kommer alla förr eller senare säga eller göra något som sårar en annan människa. Det betyder inte att vi är hemska personer, ibland är man bara lite klumpig och obetänksam och det är helt okej. Sätt inte krav på dig själv som är omöjliga att nå. Det faktum att du vill vara en person som får andra att må bra räcker gott och väl. Ta hand om dig <3

Det du skriver om att du vill att andra ska må bra –  kan det skapa frustration om de inte verkar göra det?  Det kan ju göra att man agerar ut negativa känslor. Behöver du stödja och stötta när du isamtidigt nte mår helt bra själv? Det låter väldigt krävande.

Jag är kanske konstig men jag ser det här med att hjälpa andra delvis som ett hantverk? Det är ju inget man lär sig precis över en kafferast? Och jag tycker inte riktigt det har något med ens identitet att göra. Absolut inte heller om man är ”ond” eller ”god” för måste det vara en prestation verkligen, kan man inte se det som att två människor möts bara?

Alltså i min värld är att hjälpa andra inte ett uttryck för godhet, identitet eller moralisk plikt utan det är väl snarare något man övar på, misslyckas med, slipar på – tillsammans med andra?

Det är kanske lätt att hamna i ”hur bra var jag som stödperson till den här personen idag?”, men den hållningen tenderar väl mer göra samtalet och relationen stel och nervös? Att det inte handlar om en uppvisning i godhet utan empati är ju snarare något djupt levande och en gemensam process, tycker jag då.

Jag tycker nämligen att man säger fel saker mest hela tiden till folk. Och så läser man av det och försöker rätta till för att förstå bättre vad personen menar i själva samtalet. Särskilt när det ploppar grodor ur munnen är man väl snabb med att säga ”nämen herregud vad sa jag nu?!” och så skrattar man åt det tillsammans oftast? Är det inte så man kommunicerar på ett ungefär? Alltså kommunikationen får vara felbar, det är ju inte ett prov? Och det är väl då först den blir levande och autentisk? Där möts man väl mer på riktigt så att säga.

❤️ Den främsta anledningen när den här typen av tankar kommer brukar vara att jag sovit dåligt, och jobbat för mycket. Men jag har också svårt att släppa att mitt ex sa att hon mått dåligt med mig de senaste 14 åren av de 16 år vi var tillsammans…

Mina negativa kommentarer är nog förhållandevis subtila, det kanske ligger något i det du säger om att det byggs upp en frustration, men det som kommer ut än nog mest milda versioner av saker jag säger och kräver av mig själv.

Jag kräver inte mycket, bara att jag aldrig någonsin ger upp, att jag anstränger mig tills jag svimmar, och att jag är på bollen igen så fort jag vaknar. Ja, jag inser hur orimligt det är, men invanda tankemönster är svåra att bryta, speciellt när man inte mår bra.

Såklart jag behöver stötta och ta hand om andra oavsett hur jag mår – det är en fullkomligt självklarhet för mig – det är väl det minsta världen kan kräva av mig. Så kan det låta i mina tankar 😬🤦‍♂️😮‍💨

Tack, du ger mig alltid perspektiv på saker och ting. Jag blir nyfiken, förundrad, och förvirrad över hur olika vi tänker ibland. Menar du att interaktioner med andra kan komma naturligt? Att inte alla på förhand måste ha bestämt hur de ska inleda ett samtal, vad de ska säga, hur minspelet ska se ut och hur kroppen ska röra sig? Att alla inte aktivt analyserar kroppsspårk, tonläge, hastighet och bryggor över till nya ämnen – för att snappa upp saker som inte kommer med orden, men som finns däremellan, i kontexten, betoningarna, etc., och att alla inte sparar detaljer om den andres liv i mappen med deras namn på 🤔

Det kanske inte är bundet till min identitet hur bra jag är på att stötta och hjälpa andra, men eftersom jag inte vill leva ensam hela livet så känns det såklart jobbigt när konversationer tar en oavsiktlig vändning till det sämre. Ofta går det inte att göra någonting helt osagt heller, även om jag uttrycker ånger i efterhand.

Det jobbigaste att acceptera är kanske att vissa aldrig kommer att tycka om mig och mitt sällskap, oavsett hur mycket jag anstränger mig. Kanske är problemet som du säger att jag ser relationer som prestationer, istället för att bara låta dem vara som dom är.

Är inte problemet snarare att du inte tillåter dig själva känna efter ordentligt i mötet med andra? Vilka känslor förnimmer du i kroppen när någon delar med sig av sitt inre?

Det låter i mina öron som att du snarare har svårt att vara sårbar och att komma åt det här djupa spektrumet? Jag kanske är fel ute?

För många är tolkningen av andras beteenden/signaler automatiserad, dvs man interagerar utan ansträngning eller att tänka på det åtminstone så länge situationen inte avviker alltför mycket från vad man är van vid. Har du tagit upp med psykolog vad den här ansträngningen du verkar göra liksom består i?

tillägg:: det jag menar är vad beror ansträngningen på, är det att en del saker verkligen är svåra eller att du vill prestera extra bra, ungefär.